Måtte nu var och en vara så uppriktig mot sin själ, att vi inför Jesu ansikte ser till, om vi kan vara med om denna Petrus bekännelse. Dej som läser detta frågar Herren: Älskar du mej? Svara inför Honom, bara såsom det verkligen är, och ta dej inte för att försöka böja ditt hjärta att älska Jesus, ty denna kärlek kan inte tas, endast födas. Utan här är frågan: Har du genomgått sådana erfarenheter, att det nu blivit så i hjärtat för dej, att Kristus själv, eller vad Han är i sin egen person, blivit din högsta glädje, tröst och skatt, så att du inte kan låta bli att älska Honom, hungra och törsta efter Honom?
På denna fråga ska mycket olika svar ges. För att inte tala om de tjusta, självförnöjda helgon, som aldrig kan frukta för sej själva och därför inte tar frågan till sej, utan bara tänker på andra, vill vi i stället tala om de trogna och allvarliga själarnas olika svar på denna fråga. Många trogna nådebarn kan med livlig känsla genast svara som Petrus: "Ja, Herre, du vet, att jag älskar dej." Andra åter blir av denna Jesus fråga helt förskräckta och ville svara bara så här: "Herre, du vet, att jag inte älskar dej; du vet min gruvliga kallsinnighet, hårdhet och liknöjdhet. O, det är förskräckligt!" Se, på detta sätt ska många trogna kristna vilja svara.
Låt oss då en stund tala med dessa sistnämnda. Vad ska en sådan kristen göra, som inget annat känner än sin stora kallsinnighet? Och antagom, att någon, som verkligen inte älskat Jesus, utan varit ljum, eller också, under allt sitt lagarbete, helt kall för Frälsaren, med förskräckelse vaknar över detta förhållande — vad ska en sådan göra?
Prisad vare den eviga kärleken, att Han har själv svarat på denna fråga! Annars hade jag aldrig blivit riktigt viss i mitt sinne. Herren Kristus har två särskilda gånger talat just till sådana, som nu är i fråga. Om den ene av dem säger Han, att han hade "övergivit den första kärleken", och om den andre, att han var "varken kall eller varm, utan ljum". Gud vare evinnerligen prisad, att vi få se, vad Han säger till sådana! Vem skulle vi tro, om inte Honom själv?
Nå, vad säger Han? Hans egna ord står för allas ögon i Uppb. 2: 1—5 och 3: 14—22. Det första, vi ändå bör anmärka, är, att Han likväl där egentligen talar till sådana, som inte själva var bekymrade över sej, utan tvärtom sade: "Jag är rik, har nog och behöver intet;" därför tilltalar Han dem med allvarsamma hotelser, såsom att Han ville "bortstöta ljusstaken" i Efesus, och att Han ville ur sin mun "utspy" den ljumme i Laodicea — då vi däremot aldrig i hela bibeln finner ett enda exempel på, att Han med hotelser och stränghet tilltalat någon, som själv dömt och straffat sej och varit färdig att misströsta.
Men märk nu det herrliga, som kan komma oss att ropa av glädje, eller också ljuvligt gråta, om vi får nåd att besinna det! Jo, att mitt i det förskräckliga talet till den ljumme i Laodicea, där Han hotar att "utspy honom utur sin mun", mitt i det stränga tilltalet inlägger Herren det obegripligt ljuva ordet: "De jag älskar, dem agar jag och näpser. Så var nu flitig och bättra dej!"
O, min Herre och Gud! Var detta din mening med det förskräckliga tilltalet? Kom det därav, att du älskade honom, en "ljum", ovärdig lärjunge? O, då kan man riktigt börja att älska dej, när du har ett sådant hjärta, en sådan mening i det mest förskräckande tilltal. Då vet jag, vad det betyder, när du även i dag förskräcker våra hjärtan: du älskar — de jag älskar, dem agar jag. Du vill då bara vår frälsning, icke vår död, inte att vi ska förtvivla och fly bort ifrån dej. Skall jag få kärlek till Herren Jesus, måste jag därför på något sådant sätt lära känna Honom, att jag blir intagen av Honom.
Vi vet att hjärtat är så beskaffat, att det ofta är lika svårt bliva fri från en kärlek, som man ogillar, som att erhålla den kärlek man önskar sej. Nu, kärleken till Jesus kan du aldrig ogilla — den blir tyvärr alltid för svag — men vi anför detta, för att du må en gång besinna, hur det går till att få kärlek, nämligen att det sker endast så, att någonting intar mitt hjärta. Att få kärlek till Jesus, sker aldrig genom att arbeta på själva hjärtat, utan endast genom sådana erfarenheter av hans kärlek, att du blir intagen av Honom. "Den mycket förlåtes, den älskar mycket."
Sådant förstod den gamle läraren, som fick besök av en nära till förtvivlan bedrövad man, som just hade detta bekymmer, att han inte älskade Jesus, ty han sade, att han på Jesu fråga: "Älskar du mej?" inte kunde annat svara än: Du vet, att jag inte älskar dej. Den gamle själasörjaren svarade: "Då vet jag inget bättre råd, än att du genast vänder frågan tillbaka till Frälsaren och frågar Honom: Älskar du mej? Ty det är dock inte din kärlek till Honom, utan hans kärlek till dej, som kan hjälpa här; såsom Johannes säger: Däri består kärleken: inte det att vi har älskat Gud, utan det att Han har älskat oss och sänt sin Son till en försoning för våra synder."
Och när läraren en stund hade talat i denna ton, då brast den nedslagna mannen i glädjegråt och sade: Nu kan också jag säga: "Herre, du vet att jag älskar dej."
Lärjungen känner Herrens blick:
"Älskar du mig av allt hjärta,
mera än de som kom och gick,
gå då i mitt namn att tjäna,
var då en herde för min hjord,
föd mina lamm, som jag har gjort."
Herre, du vet min kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar