söndag 31 augusti 2014

"Den som blir fast intill änden skall bli salig" (Matt. 24:13)

Skriften ger vid handen, att vi ännu har att vänta mycken yttre förföljelse, att vår fiende djävulen skall på det yttersta ha en stor vrede, vetande, att han inte har lång tid. Men för att inte tala om kommande tider — förföljelsen avskräcker, jagar och böjer redan nu mången själ ifrån Kristi fotspår. Förföljelsen har många vägar och grader. Sedan ormens fiendskap emot kvinnans säd i kyrkans första tider så fruktlöst försökte sin makt genom blodig förföljelse, går han nu vanligen finare och försiktigare tillväga, men kan dock outsägligen pina och förskräcka vårt svaga kött.

Hur bittert får inte ofta trogna barn och tjänare i husen lida för Kristi namns skull, bara genom bittra ord och blickar! Hur blir inte en kristlig hantverkare eller handlande, som har hustru och barn att försörja, förskräckt och plågad i sitt hjärta bara genom att se, hur de gamla kunderna drar sej tillbaka i följd av deras kristliga nit och bekännelse! Hur bittert får inte ofta en trogen lärare både hos förmän och åhörare uppbära, att han stör den gamla friden och icke lämnar syndasäkerheten, otron och ogudaktigheten i ro! Då gruvar sej det svaga köttet för lidandet; då är det fara, att man viker undan och gör sej en egen bekvämare fromhetsväg för att njuta ro och följer de förnuftiga rådgivare, som säger: Skona dej själv, detta må inte vederfaras dej.

Denna frestelse blir i synnerhet mäktig då, när man först blivit på ett kännbarare sätt förföljd och av förföljelsen tröttad, och därpå följer ett stilla lugn, då världen visar ett blitt ansikte. Detta är för det tröttade sinnet en så mäktig tjusning, att det är ett Guds under, om man inte då övervinns. Men att någon övervinns, behöver inte yttra sej i en hel och öppen återgång till världen, utan endast i dessa nya jämknings- och klokhetsprinciper, varigenom man nu ska kunna på en gång vara både Guds och världens vän. Då ska man inte göra det och inte det, som världen misstycker — och vad Kristus vill, vad själars väl fordrar, det efterfrågas inte. Däremot kan man nu deltaga i det och det, som världen älskar, och om Kristi ord och exempel, om enfaldiga själars anstöt bekymrar man sig inte. Så ser det ut då den inre kraften är försvagad, och man börjar följa med vindarna.

Men vad säger Skriften? Så säger aposteln: "Ingen ibland er lide såsom en mördare, tjuv, illgärningsman, eller som den där träder in i en annans ämbete. Men lider någon såsom en kristen, skämme den sej intet, utan prise Gud för den delen". "Lider någon såsom en kristen", det är, då denne lider blott för Kristi skull, för tron, bekännelsen och Kristi efterföljelse, för det som klara, otvetydiga Guds ord fordrar. Om han däremot gör något ont och galet, eller träder in i en annans ämbete, då lider han inte för Kristi skull.

Men de som lider för Kristi skull har den största uppmuntran och tröst i Skriften. Hur ljuvligt och styrkande är det inte, då Kristus säger: "Saliga är ni, när människorna försmädar och förföljer er och säger allt ont emot er, ljugande för min skull. Gläds och fröjda er." "Ty var och en, som bekänner mej för människorna, honom vill jag också bekänna för min Fader, som är i himmelen. Men den som förnekar mej inför människorna, honom ska jag också förneka inför min Fader, som är i himmelen." "Och om världen hatar er, så vet, att hon har hatat mej förr än er. Vore ni av världen, så älskade världen det, som vore hennes; men eftersom ni inte är av världen, utan jag har utvalt er ifrån världen, därför hatar världen er."  Dessa är hulda och ljuvliga ord av Frälsaren. De ska också tillräckligt trösta och styrka oss, om vi bara tror dem och står i en verklig bekantskap med den trogne Herren.

Och här är nu hela huvudsaken, eller vad som egentligen behövs för alla mötande strider och faror. — Vi frågar ofta med ängslan: "Var får jag kraft till allt? Jag ser, vad jag bör göra, men hela nöden består däri, att jag har ingen kraft därtill." O, att vi en gång lärde och trodde detta, som så ofta i Guds ord upprepas, att all kraft beror av den innerliga föreningen och bekantskapen med Frälsaren! Det är aldrig värt att du strider — tänk aldrig på att segra i frestelsens stund — det skall bara bli vanmakt, nöd och död, så länge du inte står i en förtrolig bekantskap med Frälsaren, utan ännu är sjuk i samvetet, bunden under lagen och främmande för Gud. Därför är ingenting så nödvändigt som att komma till en hel trosvisshet; såsom Skriften ju så uttryckligt betygar i de ofta upprepade orden: "Segern, som övervinner världen, är vår tro. Fröjd i Herren skall vara eder starkhet. Genom tron har de gamla  blivit kraftiga av svagheten, starka i striden" o. s. v. Endast en hel trosvisshet och förening med Kristus, varigenom vi uppfylls med den Helige Ande, ger oss den rätta lusten och kraften att kämpa och övervinna i allt, som kan möta oss.

Ack, mildaste Jesus, föröka oss trona,
att vi må beredda och vakande stå,
att vi ej bortmista vår salighets krona
och att vi din nåd ej förlustiga gå.
O, räck oss din hand,
vår Frälsareman,
och för oss till himlens lycksaliga land.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar