tisdag 8 juli 2014

"Den Herren älskar, den agar han." (Hebr. 12:6)

Herren Kristus sa: "Varje gren som bär frukt, den rensar han, för att den ska bära mer frukt."

Av detta ser jag att samma själar, som Herren gillar och omtalar såsom goda, fruktbärande grenar, ändå inte är alldeles rena i sej själva. Många kristna blandar samman detta, så att de menar att fruktbärandet ska innebära renhet ifrån allt ont; men detta är två olika saker.

Liksom en god och dyrbar gren, som bär ädla frukter i rikt mått, likväl på samma gång kan ha några torra kvistar eller vattenskott, som bara suger must och bör tas bort, så kan en kristen vara levande och trogen, rik på kärlek och alla Andens frukter, och likväl därjämte inte endast ha sin del i det allmänna syndafördärvet, utan också vara behäftad med något visst förargligt fel, någon oart, som måste ideligen korsfästas och dödas, men som ändå beständigt till någon grad följer honom. Men han är likväl en helt annan än dessa oäkta grenar, som inte bär frukt.

Mången naturmänniska kan vara mindre felaktig, d. ä. ha en hyggligare natur, men är dock på samma gång hel och hållen död och ofruktsam. Lägg då märke till detta: att du inte är helt ren från synder och oarter, utan dagligen måste lida av sådana, det ska inte fördöma dej, så länge du ändå står i förening med Frälsaren. Du märker också, att du genom denna förening även har de utmärkande frukterna, oaktat all din skröplighet och fastän du aldrig kan bli nöjd med dina frukter. Men är du förenad med Kristus, så är du likväl ett "nytt kreatur".

Men nu — vad gör då den himmelske vingårdsmannen med de grenar, som bär frukt? Herren säger: "Var och en som bär frukt, den rensar han, för att den ska bära mer frukt". Märk: "den rensar han." Det är ett ganska kort ord, men mycket långt och kännbart i erfarenheten. Den goda grenen rensar han. Den gren som inte bär frukt rensas inte, den får växa fri och såsom det vill sej, för den ska bara brännas. Men den som bär frukt, den ska skötas, och den rensar han.

Hur sker nu det? Kristi bild (Joh. 15) är lärorik. Han talar om en trädgårdsmästares rensande. Detta sker inte med vatten, utan med en kniv och en skrapa, varmed torrt ris, mossa, överflödiga kvistar och blad som bara hindrar de goda grenarnas fruktbarhet rensas bort.

Detta tyder ganska väl på vad de trogna erfar. Känner vi inte ofta denne trädgårdsmästares kniv? Känner vi inte under ordets hörande, hur detta tveeggade svärd skär i vårt inre, och hur det i synnerhet angriper de skröpligheter och oarter, som vi är mest behäftade med?

Vidare: när vi varit försumliga i Herrens verk, kallsinniga och olydiga mot Herren, hur blir vi inte invärtes skrapade genom Andens bestraffningar! Det är den hulde vingårdsmannen, han som vandrar i sin örtagård, som gör att vi inte gärna en dag får vara nöjda med oss själva, utan blir beständigt invärtes straffade. "Tukta också mina njurar om natten", säger David. Där den Helige Ande bor, kan det inte vara annorlunda; ty det är ju omöjligt, att inte han skulle finna orenligheter i oss — och lika omöjligt, att han inte skulle  angripa och straffa dessa där han bor och verkar.

Men vad som nu inte uträttas med dessa inre bestraffningar genom ordet, det gör den trofaste Herren med utvärtes ris och plågor, sorger och vidrigheter eller, såsom Petrus säger, "mångahanda prövningar, där så behövs". Kort sagt: ett himmelens barn ska rensas. Aposteln säger: "Den Herren älskar, den agar han; men han gisslar var och en son, han anammar. Är ni utan aga, i vilken alla är vordna delaktiga, så är ni oäkta och inte barn. All aga synes nu inte vara till fröjd, utan till ångest; men sedan vedergäller den en fridsam rättfärdighetens frukt dem, som är däri övade."

Märk, detta är ändamålet. Han "plågar inte människorna av hjärtat", utan endast "var så behövs"; såsom Kristus säger: Han rensar den goda grenen, för att den ska bära mer frukt. Detta är det goda ändamålet. Han vill, att en ädel och dyrbar gren, som bär goda frukter, ska bli ännu mer fruktbärande och herrlig.

Och Gud ske lov! vi ser ju, att detta även uträttas med agan. Såg vi inte här och där en kristen, ganska upplyst och rättsinnig, hos vilken vi dock med ledsnad märkte en viss maklighet och andlig ofruktbarhet. Oförmodat såg vi honom dock drabbas av en djupare sorg eller olycka, eller en svår invärtes anfäktning, så att vi ängslades därvid; men när han kom ut från denna bedrövelses ugn, var han en helt annan, en allvarligare och i alla goda gärningar mer fruktsam kristen.

Och hur känner inte vi alla, som står under Herrens skötande, att så snart någon större sinnlighet, fåfänglighet, egenkärlek eller dylikt börjat inta oss, har vi snart en ny bedrövelse, vilken då bringar oss åter till besinning; och när Herren åter tröstat vårt hjärta, besinnar vi oss såsom efter ett uppfriskande bad och börjar med ny flit löpa hans budords väg. Herren har en helig nitälskan om de själar, som han bereder för himmelen. Han vill ha dem mer och mer rena och fruktbärande; då däremot andra får växa upp helt fritt och efter köttets behag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar