Abraham trodde på en allsmäktig Gud; och den som tror på en Gud som kan uppväcka de döda, kan också sedan tro att Gud kan göra allt vad Han någonsin säger. Om Gud uppväcker de döda, varför skulle Han då icke kunna göra den gamle Abraham och den ofruktsamma Sara till föräldrar för en talrik avkomma? Huru skulle då Abraham tvivla, att Gud kunde fullborda sitt löfte om en talrik säd genom Isak, om han ock nu offrade och brände honom till aska? Gud kunde ju då uppväcka honom. En sådan tro har Abraham haft. —
Men vidare: "Gud gör de döda levande och kallar de ting, som icke äro, likasom de vore;" d. ä. Gud talar om de ting, som ännu icke äro till, på samma sätt som om de redan vore till, så snart Han beslutit att göra något. På detta sätt talade Han till Abraham, om vad ännu icke var till, och giver honom namnet Abraham (fader för en stor mängd); ty Han säger: "Jag har satt dig till en fader för mycket folk." För Gud, vilken de döda gör levande, var Abraham redan det, som i löftet var sagt, att han skulle vara.
Detta är ett förträffligt språk, fullt med lärdom och styrka för vår klena tro. På detta sätt måste vi alla lära att tro och tänka om Gud; då bliva vi rätta abrahamiter. Han som med sitt ord skapade himmelen och jorden och "bjöd ljuset lysa utur mörkret", Han är mäktig nog att av intet göra allt, av döden göra liv, av synden rättfärdighet, av träldom under djävulen frambringa Guds barns herrliga frihet. Profeten säger: "Upplyften edra ögon i höjden och sen; ho har skapat de ting och förer deras här fram efter tal? Den som kallar dem alla vid namn. Hans förmåga och starka kraft är så stor, att icke ett kan fela Honom."
Såsom Gud kallar himmelens stjärnor vid namn, dem Han har skapat, så kallar Han ock alla Abrahams barn, vilka skulle bliva många såsom himmelens stjärnor, vart och ett vid sitt namn, förrän ännu något enda var fött; ty för Honom är varken förfluten eller tillkommande tid, utan det är allt för Honom närvarande, vad som någonsin skall vederfaras oss. Och såsom Abraham på Guds allmakt och ord trodde sådant, varav han nu såg intet, ja sådant som var på det högsta stridande mot allt, vad han såg eller kände hos sig själv; så måste ock varje kristen på Herrens tillsägelse tro tvärtemot det, som han hos sig själv ser och känner. Detta är, vad som egentligen heter tro, tro på Gud, tro på Guds allmakt och trohet, att Han skall vända allting till motsatsen, mot vad som nu synes eller kännes.
Så har Luther till de arma kristnas tröst framhållit Abrahams tro och Abrahams Gud, vilken kallar de ting, som icke äro, likasom de vore, då han säger: "Det synes väl icke, då man trampar hans kristna under fötterna eller hugger huvudet av dem, att det skall vara ära och herrlighet, skall heta fröjd och salighet, utan rena motsatsen. Men Gud säger: Jag kan göra det icke varande, likasom det vore; jag kan göra, att det är, som icke är; att av all bedrövelse och allt hjärtekval bliver idel fröjd. Jag kan säga: Du död och grav, var du liv! Helvete, var du himmel och salighet! Gift, var du ett kostligt läkemedel! Djävul och värld, var du för mina kristna nyttigare, än de kära änglarna och de fromma helgonen! Ty jag kan och vill så bygga och sköta min vingård, att den genom allehanda ofärd och lidande skall bliva endast bättre."
Då en anfäktad kristen intet annat känner, än att han är alldeles överlämnad åt djävulen, som uppfyller hans hjärta, tankar och hela liv med idel synd, sorg och jämmer; då kan Gud säga: Du är helig, du är "alldeles ren", du är mitt tempel. Då jag känner mig genom mycken synd alldeles vederstygglig för Gud, då säger Gud: Du är täck, älsklig och dyr för mina ögon. Då jag ser endast döden och förruttnelsen för mig, då säger Gud: Jag ser dig i himmelen herrlig och salig bland mina änglar. Han "som gör de döda levande och kallar de ting, som icke äro, likasom de vore", Han skall göra åt de troende i denna tid allt detta lika säkert, som Han har uppfyllt sitt underliga löfte till Abraham, så att hela jorden är överströdd med hans säd.
Gud give oss blott mer av Abrahams tro! Men den dyra gåvan måste du med mer allvar söka, än som vanligen sker. De som av hjärtat begära den gåvan, ofta och allvarligt bedja Gud därom, samt flitigt betrakta Guds ord och gärningar, de tillväxa även i tron och varda starka och brinnande i anden. De åter, som nöja sig med sitt lilla mått och förakta Guds dyraste gåvor, hos dem avtager tron och kan även helt upphöra, och de avfalla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar