onsdag 11 juni 2014

"Såsom levande Fadern har sänt mej, och jag lever för Faderns skull, så ock den som äter mej, han ska också leva för min skull." (Joh. 6:57)

Det väsentliga, ja, själva väsendet i den nya människan, varav vi också heter kristna, är, att Kristus blivit vårt hjärtas liv och livsbehov — Kristus, den korsfäste, syndborttagaren, frälsaren, vännen framför andra vänner. Ja, just det, att Frälsaren i sin försoning är oss det nödvändigaste och ljuvligaste, det vittnar om att vi är kristna, att vi har ätit av livets bröd och dessmer hungrr — druckit och dessmer törstar.

Då en christen tänker på, hwad som isynnerhet utmärker hans nya lif och utgör det största deri, så är det detta, att han blifwit bekant och förenad med Frälsaren, att Christus blifwit hans hela lifs föremål, hans A och O, hans första och sista. I hans nya lif är Christus solen, af hwilken allt upplyses och bestrålas, och omkring hwilken allt rör sig. Christus, funnen, är hans glädje, och Christus, förswunnen, hans sorg — kortligen: Christus är hans lif. Deraf igenkännes en christen.

Här äro isynnerhet twenne omständigheter att märka, först att det nu blifwit oss en ny natur att wara angelägna om Guds wänskap. Då wi förr woro helt liknöjda om Gud och hans nåd och hade blott jordiska behof och önskningar: Hwad skola wi äta? hwad skola wi dricka? är nu wår idkeliga hufwudfråga: Är jag ett Guds barn? Har jag Guds wänskap? Detta är likasom andedrägten eller hjerteslagen i den nya menniskan.

Men märk, detta måste rent af wara din nya natur — icke en tillfällig omsorg, utan en genom hela ditt lif fortfarande natur, att du är först och sist bekymrad om att hafwa din Guds wänskap. Det kan wara mycket omskiftande med din tröst, din frid, din kraft m. m. Äfwen kan sjelfwa denna omsorg om Guds wänskap genom tillfällig förströelse wara afbruten. Men snart wakna wi deröfwer med desto större bekymmer; ochh att det dock är denna omsorg, som i allmänhet och öfwerhufwud taget djupast griper oss, detta är något, som synnerligen utmärker den nya menniskan och alldeles icke är af kött och blod, utan rakt stridande mot wår natur.

Den andra omständigheten är, att uti ditt bekymmer om Guds nåd ingenting annat har blifwit din tröst än Christus, Christus, hans försoningsblod och hans evangelii ord. Der har du ditt tillhåll, ditt lif, din spis och din förnöjelse. Detta war det, som Christus mest talade om: "den af mig äter" — "den till mig kommer" — "den, som gömmer mitt tal" — "den, som tror på mig". — Det är starka, eftertryckliga ord om denna hufwudvunkt, då Christus säger: "Den af mig äter". - "Jag är lifwets bröd; mitt kött är den rätta maten" — "den af mig äter han skall lefwa ewinnerligen." Sådana ord uttrycka just, att Christus är de trognas lifsbehof, deras lifswillkor, deras allt i alla.

Si, att du blifwit religiös, så att religionen och kyrkliga saker ligga dig om hjertat, icke bewisar ännu det, att du är en christen; utan märk, huru Christus talar: den af mig äter - af mig — den, som har just i Christus, hans nåd och hans försoning sitt lifsbehof. Lika litet ligger något bewis på en sann christendom deruti, att du dyrkar Christus såsom din lärare eller ditt efterdöme, det kan den säkraste christna farise göra — utan här är fråga, om Han blifwit i sin försoningsdöd din dagliga tröst emot synden. Detta allena utmärker en christen.

Detta är, hwad som i Uppenbarelseboken omtalas såsom tecknet och schibbolethsången, som utmärkte de tecknade. Ty ingen kunde lära den sången, utom dessa — och den sången war: "Lammet, som är dödadt och har igenlöst oss åt Gud med sitt blod." —

Detta är det Luther så idkeligen upprepar, då han i sin förklaring öfwer Gal. 4: 6 framställer tecknen till Guds Andes inneboende i wåra hjertan och säger: "Den som gerna hör, talar, tänker och skrifver om Christus, han wete, att sådant wisserligen icke sker af mensklig wilja eller förnuft." Ja, detta är så wäsendtligt och utmärkande hos den nya menniskan, att om jag blott finner detta hos en menniska, säger jag genast: Det är en christen, liksom jag genast, då jag ser en mensklig kropp framför mig och hör den tala ett menskligt språk, säger: Det är en menniska.

Om nu en sådan christen har något stötande fel, någon oart, så säger jag: "Det är ett lyte, en sjukdom, men — en christen är han; ty det är omöjligt, att någon kan på sagda sätt hafwa i Christus sitt lifsbehof, sin tröst och sitt lif och icke wara en Christi wän, en christen." Så wäsendtligt är detta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar