Det, som här är i hög grad tänkwärdt och lärorikt, är det förhållandet, att Gud fäste sitt förbund wid en så ringa och obetydlig gerning.
Se och lär här en gång för alla, huru den store och helige Guden dömer! När Han wille sätta menniskan på det största och betydelsefullaste prof, utwalde Han den allraminsta gerning, som kunde upptänkas på jorden. Ett prof, som skulle sträcka sina följder öfwer en hel werld; ett bud, hwars brytande skulle medföra all slags död, lekamlig, andlig och ewig, fästes wid en så ringa gerning, som att äta frukten af ett träd midt i paradisets rikedom på träd och frukter.
Wisst har Herren med detta första bud gifwit menniskoslägtet för ewärdelig tid den lärdomen, att hans ögon se efter hjertat, efter lydnaden, icke efter gerningens storlek. Wisst har Han gifwit oss en allwarsam lärdom derom, att Han will wara en allrådande Herre öfwer sina skapade warelser, som fordrar lydnad, fullkomlig lydnad, blott lydnad, när Han befaller något.
Hade Han t. ex. sagt till Adam: Du skall icke dräpa din hustru, eller: Du skall icke martera djuren, då hade genast förnuftet sett skäl deri, gillat och understödt hans bud, och då blott för det förnuftiga i budet rättat sig derefter; och således hade sjelfwa lydnaden — hwad som heter ren lydnad för Herrens bud — aldrig kommit på prof. Då hade menniskan genast fästat sig wid gerningarnas wärde och helt förbisett, hwad Gud egentligen wille hafwa, lydnaden.
Men nu utwalde Gud den allraminsta gerning, på det förnuftet icke skulle finna något skäl, någon ledning, eller understöd, utan att budet måtte fordra en ren lydnad. Nu skulle förnuftet säga: Kan Gud döma oss till döden för en så ringa gerning? Hela paradiset är fullt af träd och frukter, och wi äro de enda, som skola njuta deraf. För hwem skall detta ljufliga träd sparas? Här hade således förnuftet ingen ledning, här fordrades blott lyda — och detta war just, hwad Herren från begynnelsen wille lära oss.
Det kan ock icke med ord utsägas, huru mångfaldigt och oändligt mycket ondt, som kommer af den benägenheten att se på gerningarnas wärde och icke på Guds ord och bud. Det är denna benägenhet, som utgör grunden till all säkerhet och allt skrymteri. När Gud säger: "Du skall icke dräpa, icke göra hor, icke stjäla", det kan man hålla för wigtiga bud; men då Han säger: Du skall icke missbruka Herrens din Guds namn, eller: Du skall icke förtörnas på din broder, icke med falsk berättelse wanställa hans ord och gerningar, då tycker man, att det är blott små och ringa bud, hwilka man kan hålla eller bryta efter behag.
När man så förgäter den store Gudens heliga wilja och bud och blott ser på gerningen, då kan man lefwa alldeles säker midt i det grufligaste inre syndawäsende, blott man utwärtes och i wissa stycken är from. Så göra alla menniskor af naturen.
Men det är icke blott i afseende på Guds bud, det är äfwen i trossaker, som samma benägenhet, att se blott på gerningen och icke på den store Gudens ord, gör oss så stor skada. Att Gud i dopet upptager ett barn, ikläder det Christus med all hans förtjenst, det är den största dårskap för förnuftet, som blott ser watten och en skröplig menniskas (prestens) tjenstförrättning. När barnet wid twå års ålder wisar Adams natur, kan man icke tycka, att det är heligt för Gud, eller att Guds änglar fröjdas öfwer det.
Eller om en äldre person har kommit till tron på Guds Son och blifwit döpt i dag, så får han i morgon känna, att "icke köttets smittor aflades", utan att han blott inför Gud war ren och helig genom Christi rättfärdighet, hwilken han ikläddes. Men nu ser han icke denna rättfärdighet, utan endast hwad han har af Adam, endast sin egen synd och orenlighet; då är han genast färdig att fälla modet och tänka: Nej, jag blef dock icke ren. Då betyder det alls intet, hwad Christus sade: "Den som är twagen, han är alldeles ren (för Gud) och behöfwer blott twå fötterna" (wandringen). Nej, då heter det: Om jag blott kunde wara from och helig! Men att jag endast skall hafwa Christi rättfärdighet, det är ett intet.
Hwarföre det? Blott derföre att Christi förtjenst icke är min egen gerning och icke synes eller kännes, utan endast af Gud är mig tillsagd. Att Gud säger det, är mig ett intet; om jag sjelf gjorde något herrligt, det wore något att lita på! På detta sätt är det då ett intet allt, hwad Christus gjort och lidit och sagt — allt är ett intet emot min egen gerning. Sådan är naturen.
Derföre är det wäl af nöden att se upp och märka, huru de allrastörsta ting fördölja sig under den allraringaste skepnad, när Herren säger något. Sådant will Han en gång för alla lära hela werlden, då det allrastörsta prof fästades wid den allraminst gerning, såsom den war, att äta af ett träds frukt. Tänk, då en hel werld kom under synd, död och förbannelse genom en så liten gerning, blott för Herrens ords skull, då må ingen hädanefter se på gerningarnas wärde, utan på Herrens ord allena.
Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897). Men den är lätt bearbetad och sångverserna i slutet av betraktelserna har ofta bytts ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar