"Jag vill lova Herren alltid; hans lov skall alltid vara i min mun." (Psalt. 34:2)

Så säger den prövade David. Och så bör visst en christen hafwa det, hwilken är insatt i hela Christi rikedom, att han i all tid är glad och tacksam i en sådan lycka, såsom ock apostelen säger: "Waren alltid glada — och tacksamma i allting, ty det är Guds wilja om eder genom Jesus Christus." Först är det wisst den billigaste och saligaste pligt, att Guds barn redan här i pröfningswerlden begynna det himmelska lifwet, nemligen att prisa och lofwa wår Gud — glädjas, älska och prisa sin himmelske Fader, för allt hwad Han i sig sjelf är, och för hwad Han emot dem gjort, gör och skall göra. Hwem kan utsäga alla de blott härmed antydda ämnen för Guds lof? Men hwad som är icke mindre wärdt att i tid besinna, är, att otacksamheten är en sådan synd, som har en hel mängd olyckliga följder med sig — "otacksamheten är eet uttorkande wäder, för hwilket alla Guds nådeskällor utsina" — och otacksamheten är ett slags förtrollning af menniskans sinne, så att hon icke ser det goda hon har, så att, om hon ock i sjelfwa werket är den lyckligaste på jorden, hon skall gå såsom en olycklig warelse genom lifwet och wara en martyr för idkelig missbelåtenhet, en börda för sig sjelf och en Guds äras förnekare. Det säkra är, att den, som fått minst på denna jord, har dock stora skäl att oaflåtligen prisa, tacka och lofwa wår Gud; ty blott att få se eller weta något om Guds herrliga werk och wäsende borde uppfylla oss med hans pris. "Hela jorden är full med hans godhet. Himmel och jord äro fulla af hans ära." Den minst lycklige har stora skäl att prisa Gud, blott för hwad Han i sig sjelf är. Mycket mer då, om du ock är en ibland dem, som på ditt eget hjerta erfarit hans stora nåd och barmhertighet, blifwit benådad med den saliga kallelsen till Christi rike, benådad med den Helige Andes upplysning, så att du lärt känna dig sjelf och din Frälsare och blifwit ett Guds barn — och jemte allt detta kanske också åtnjuter en hel mängd synliga wälgerningar af Gud, andliga och lekamliga, har Guds ord och dagligt bröd, ja, allt hwad nödigt är för resan genom lifwet: huru bör du icke då tacka och lofwa wår Gud! Om du nu twärtom förgäter allt detta, går oförnöjd och otålig och ser på några små obehag, så är detta en otacksamhet, som icke gerna kan blifwa ostraffad. En christen bör wara en glad och tacksam menniska. Om wi nu förstått, att otacksamheten är en mycket farlig och förderflig synd, så återstår ännu den frågan: Huru skola wi få sådana hjertan, som rätt wärdera det goda, Gud gifwer, samt tacka och prisa Honom derför? Ja, här hjelper ingenting annat, än hwad apostelen säger: "Waken upp rätteligen!" Här hjelper intet annat, än att wi sannfärdeligen få Gud för ögonen. Detta är rätta wägen. De mest döda och otacksamma menniskohjertan hafwa blifwit fulla af Guds lof och pris, när de endast fått sina ögon öppnade att se Gud, och hwad godt Han gjort oss och dagligen gör. Derföre, då David wille rätt uppwäcka sin själ till Guds lof, sade han: "Och förgät icke — förgät icke, hwad godt Han har gjort dig". Har Gud icke gjort dig något godt, så behöfwer du icke tacka Honom. Wi borde wisserligen prisa och tillbedja Gud, blott för det Han är i sig sjelf, om Han ock intet godt hade gjort oss, ty wi intagas ju ofta af en stor personlighet, äfwen om wi icke erfarit något godt af honom. Men den rätta tacksamheten till Gud intager intet menskohjerta, förrän det sjelft erfarit en mycket stor nåd af Honom, nemligen den stora nåden som helt uppsmälter och omskapar menniskan. Derföre kunna wi aldrig med allwar uppmana någon annan till Guds pris än dem, som erfarit den stora barmhertighet, att de blifwit från dödens och djefwulens wåld frälsta och af Guds Ande födda på nytt. De döda prisa dig icke, o Herre; och utan en blir född på nytt, kan han icke ens i tiden se Guds rike. Han är blind och död, han ser icke Guds herrlighet. Att söka bringa en sådan till hjertlig glädje och tacksamhet, det wore såsom att wilja bringa snö och is att blifwa warma. Men såsom det är ett fåfängt försök att arbeta med sjelfwa hjertat, att göra det warmt och tacksamt, då wi icke erfarit Guds godhet; så är det å andra sidan mycket lätt att wara tacksam, när wi smaka och se, huru ljuflig Herren är, ja, då wore det twärtom swårt att icke få tacka och prisa Honom. Det war icke swårt för Israels barn att prisa och lofwa Gud, då de hade gått genom det röda hafwet och sett sina fiender begrafwas i dess böljor. O nej, det war då mycket lätt, det war ett oemotståndligt behof för deras hjertan att då få utbrista i Guds lof och pris. Hör, huru de då sjunga endast om, hwad Herren hade gjort, hwad Herren war, hwad Herren bewisat dem. Det är då hela hemligheten af ett tacksamt och lofsägande hjerta, att det ser Herren.