Detta är det bud, som nästan ingen människa aktar, och för vilket man därför alltid är i förlägenhet om sättet att kunna så tala, att människor förnimmer dess vikt. Femte, sjätte och sjunde buden har den fördelen, att brotten emot desamma beivras av den världsliga överheten och av nästan alla människor i världen; men att blott röra den lilla lemmen tungan, om också till sin nästas förklenande, hur mycket betyder det? Det är ju bara att i förtroende tala några ord med en vän.
Den som bryter andras lås och tar bort penningar och sedan straffas med fängelse, eller den som utgjuter människoblod och sedan halshuggs på en avrättsplats, den kan man hålla för en stor brottsling. Men den, som bara talar, bara rör sin tunga i ett förtroligt samtal, om han också därunder stjäl från sin nästa, vad som var honom mycket dyrbarare än penningar, ja, ofta dyrbarare än livet, nämligen hans goda namn och rykte, inte räknas han för någon stor brottsling, inte straffas han vid pålen eller på avrättsplatsen.
"O, det var ju bara några ord — bara ett lätt väder, som gick över tungan." Så heter det. Men i den heliga Skrift heter det annorlunda, då tjuven och belackaren jämförs. Där heter det så: "Var inte en örontasslare och förtala inte med din tunga; ty en tjuv är en skändlig ting, men en belackare är mycket slemmare." Och åter: "En tjuv är icke så ond som en, den sig till lögn vänjer; men på sistone kommer de båda på fördärv."
Men vi går nu till själva budets betraktande och ser, vad Herren Gud ville och åsyftade, då Han bjöd: "Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa." Här ser vi åter den gudomliga huldheten om människan. Då Han i det första av senare tavlans bud hade lagt en allmän grund för all hälsosam ordning människor emellan här på jorden, var det isynnerhet fyra dyrbara skatter, som den hulde Fadern ville särskilt omgärda och värna åt människan, nämligen först det lekamliga livet, därnäst äktenskapets helgd, sedan våra jordiska ägodelar, och nu slutligen vårt goda namn och rykte, som vanligen är oss dyrare än något jordiskt gods, ja, dyrare än själva livet.
Men så dyr du själv håller denna skatt, ditt goda namn och rykte, i det du inte tål den ringaste kränkning därav, lika dyr kan också en annan hålla sin ära och aktning. Därför är detta bud lika så allvarligt talat till dej, som till någon annan; så att här liksom vid de andra buden är var och en inbegripen, och ingen människa undantagen från budets förbindande kraft. Vem än du är, så måste du ta detta bud till dej: "Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa." Ty vår Herre Gud vill på fullt allvar, att vår nästas rykte, godhet och rättskaffenshet skall lika litet som hans gods och penningar av oss förspillas eller förminskas, på det var och en må för maka, barn, husfolk och grannar behålla sin ära. Detta må var och en besinna.
Vad innehåller således detta bud? Det innehåller först, att du inte bara inför en domstol, utan också i all din umgängelse ska vara på det allvarligaste noggrann i dina ord och antydningar om din nästa, att du inte onödigtvis ger anledning till ofördelaktiga tankar om honom. Men sedan också i allmänhet, att du flyr allt falskt och lögnaktigt väsende och på det strängaste beflitar dej om den rena sanningen i din umgängelse. Mot detta bud brytes således först inför domstol, när någon falskeligen anklagar sin nästa, eller när den anklagade med lögnaktiga undflykter söker dölja sanningen, eller när ett vittne säger något falskt, något förmycket eller förlitet i saken, eller när en sakförare med vett och vilja driver ett falskt påstående, eller domaren vetande avkunnar en orätt dom.
Men för det andra utom domstolen, i det allmänna livet, när man av obetänksamhet eller av ondska falskeligen beryktar sin nästa, antingen genom att själv dikta eller också eftersäga och utsprida falska berättelser om honom; eller när man blott med ett stillatigande eller en betänklig min och axelryckning antyder något ont om honom, som man antingen inte med visshet vet, eller också inte enligt kärlekslagen var skyldig att antyda. Sådant kan stundom ske övermåttan fint och omärkligt, endast genom att giva åt hans ord eller handlingar en viss vändning, varigenom uppfattningen blir falsk — ja så fint och omärkligt kan detta ske, att endast den alltseende Guden kan märka det. Sådant heter att "falskeligen beljuga och illa berykta sin nästa".
Men när vi härjämte betänker, hur Herren Kristus förklarat oss lagen, nämligen att den egentligen fordrar, att vi ska så älska vår nästa som oss själva och göra emot andra endast det som vi ville att de skulle göra emot oss, så finner vi sanningen av Luthers förklaring av detta bud, nämligen att vi så ska frukta och älska Gud, att vi inte bara inte falskeligen beljuger och illa beryktar vår nästa, utan att vi inte heller förråder och baktalar honom — ja, att vi tvärtom ska urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar