Så är ni, mina bröder, dödade ifrån lagen genom Kristi lekamen. (Rom. 7:4)

Det är nödvändigt att (i frågan om vår frihet ifrån lagen) väl besinna den omständigheten, att denna frihet endast uppkommer därigenom, att vi dör eller dödas.

Först är det för allas vårt otrosmörker en svår orimlighet, ett tomt ord och bedrägeri, att vi ska vara alldeles fria från lagens villkor och domar. O nej, heter det alltid i hjärtat — "fri från lagen", det kan jag inte vara; jag känner ju alltid dess kraft  och domar; vore jag fri ifrån lagen, vore jag ju alldeles salig. Nej, det är för mycket. Så talar vårt otrogna hjärta.

Då kommer aposteln och säger: Kära bröder, just så fria ifrån lagens domar och villkor är ni, då ni är döda ifrån honom och förenade med den Uppståndne, så fria, som de redan saliga i himmelen, så fria, som hade aldrig någon lag varit oss given på jorden, varken ett eller tio bud. Ty denna frihet har uppkommit därigenom, att ni har dött ifrån lagen och åter uppstått i ett nytt förhållande, såsom i en ny värld.

Å andra sidan finns det lättsinniga människor, som alltför lätt och hastigt tillägnar sej tröstefulla ting, utan att i sanning äga dem. Dessa kan i ett köttsligt sinne falla till och säga: "Hör, vi är fria från lagen; vad behöver vi bry oss om lagen? Inför den kan ju ingen bestå."

Då kommer åter aposteln och säger: Nej, vänta! det är inte min mening, att alla människor är fria från lagen; det kommer an på, om du blivit dödad ifrån densamma. Du får inte avlösa dej själv. Inte är varje kvinna fri från mannens lag; det beror på ett dödsfall, om hon ska bli fri. Vet ni inte, kära bröder, hur det är med lagen?  "Vet ni inte, att lagen regerar över människan, så länge hon lever? Så är en gift kvinna genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men när mannen är död, är hon fri från den lag som band henne vid mannen. Därför kallas hon äktenskapsbryterska, om hon ger sej åt en annan man så länge hennes man lever. Men om mannen dör, är hon fri från lagen och är inte någon äktenskapsbryterska om hon blir en annan mans hustru." (Rom. 7)

Den första och egentliga lärdom som ges oss här är, vad vi redan anmärkt, att det endast är genom en viss död vi kommer till friheten ifrån lagen. Vi lär oss här, hur alldeles falskt och otillbörligt det är att inbilla sej äga nåd genom Kristus, då man inte blivit "dödad från lagen", utan ännu alltid har sitt egentliga hopp på densamma, att dess efterlevnad skall hjälpa till rättfärdighet och salighet. Att då vissa stunder tänka på nåd, såsom en fyllnad där vår egen rättfärdighet brister, det anser många vara att tro på Kristus, och dock är det inget annat än ett andligt äktenskapsbrott. Så länge mannen lever är hustrun bunden vid mannen, så att hon rättvist blir kallad brottslig om hon förenar sej med en annan man. Att på nämnda sätt blanda samman två motstridiga tröstegrunder i hjärtat, både den att bli rättfärdig genom lagen, och den att ha nåd genom Kristus, det är en andlig lösaktighet, ett andligt äktenskapsbrytande, det är att svika sin förbindelse till lagen, som man är skyldig att fullkomligt uppfylla, om man vill bli rättfärdig genom den.

Nåd och frihet från lagens domar tillhör ett helt annat folk, nämligen dem som är dödade från lagen och söker all sin rättfärdighet blott i den Uppståndne. Hela världen är i det mörkret, att den inte vet, att här är två vitt åtskilda andliga riken, med sina olika lagar och rätter — två förbund, de två testamentena, två skilda vägar till rättfärdighet och salighet, lagens och nådens, gärningarnas och trons (se Rom. 4: 4,5). Och i Gal. 3: 10 talar aposteln så starkt emot deras inbillning om någon nåd, vilka är av gärningarnas väg, att han säger: "Alla de som umgås med lagens gärningar, de är under förbannelsen; ty det är skrivet: Förbannad vare var och en, som inte förblir vid allt det, som är skrivet i lagboken, så att han gör det;" det vill säga: man måste på denna väg fullgöra allt, eller också vara förbannad. Så olycklig är då den villfarelsen att hoppas nåd, då man ännu lever under lagen. Detta är betecknat med den dom, som drabbar en hustru, om hon beblandar sej med en annan man, medan hennes man lever.

Det andra vi bör lära här är hur fullkomligt fri från lagens domar den människa är, som blivit dödad ifrån lagen och förenad med  Kristus. Hon är så fri, säger här aposteln, som den kvinna är fri från mannen, vilken sett sin man dö och begravas. Äktenskapsbandet är upplöst och alldeles tillintetgjort genom mannens död, så att kvinnan kan nu fritt och utan synd taga en annan man. Så litet den döde och begravne mannen har någon rätt eller makt över henne, så litet kan lagens villkor och domar angå den kristen, som lever i trons förening med Kristus; lagen kan varken rättfärdiggöra eller fördöma en sådan.