O, att alla pånyttfödda kristna måtte förstå och besinna, i vilken fara de är i de tider, då kristendomen vinner bifall och frid, och världen är from och blid i ansiktet! Då är det fara, att de sövs och dras ner i ljumhet och världslikställighet samt förlorar sin andliga kraft och bestämdhet.
En sådan mild och sövande tid har redan i mer eller mindre mån börjat inträda på vissa orter i vårt land; och det är sorgligt att skåda, hur saltet där vill mista sin sälta. Då gör man sej en egen, helt lagom, hygglig och behaglig kristendom, som bara rör sej med några vissa andaktsövningar och några vackra människokärlekens verk, som världen kan bifalla och prisa; men om hjärtats pånyttfödelse, om den bättring som är inför Gud — därom är mindre angeläget, det skyndar man hastigt förbi!
Men hör vad Kristus säger: "Ni är jordens salt. Är det så, att saltet mister sin sälta, vad ska man då salta med? Till inget mer är det nyttigt; utan man kastar ut det och låter det trampas av människorna." Då en kristen genom människobehagsamhet förlorar Andens kraft och bestämdhet, så att han inte mer förmår att med ord och föredöme straffa det onda och bekänna Kristus, då är han till inget mer nyttig, utan han förtrampas av människorna — han blir så övermåttan böjlig efter alla människor, att han låter allting behaga sej och åtminstone med sin tystnad styrker det syndiga, ogudaktiga väsende, som han borde bestraffa.
Då har saltet mist sin sälta, och ljuset är satt under skäppan. Och hela grunden är, att man vill ha frid och vänskap med alla — nej, ännu djupare ligger grunden: där är redan någon brist i själva nådelivet, i syndens kännedom och i trosförhållandet till Frälsaren. Bara detta friskas upp, och Kristus blir dej kärare, då blir Andens nitälskan mäktigare än alla människors vänskap eller hat. Ha salt i er, säger Herren, men inte naturens eller det retade lynnets bittersalt, utan här talas om den sanna kärlekens nitälskan, som endast Guds Ande verkar.
Var gärna öm, mild och saktmodig i dina förmaningar; akta dej för allt grovt och olämpligt förfarande, då det gäller att vidröra så ömtåliga saker som människors självkänsla; ja, befatta dej inte med det, om inte kärlek och ödmjukhet får regera i ditt hjärta, så att de kan förnimmas i ditt hela väsen. Men låt inte försiktigheten och ödmjukheten bli en kraftlös efterböjlighet, som numera gör alls inget, som bara av ömhet för den mänskliga känslan och friden låter dina medmänniskors själar fara till helvetet, utan att du med ett enda ord försökt varna dem.
Tänk på evigheten! Älska din nästa såsom dej själv. Kärleken vare utan skrymtan; hata det onda, förbli vid det som är gott. Ert tal vare ljuvligt, men bemängt med salt.
Men det är inte bara med bekännelsen och den hulda, broderliga förmaningen, som vi ska bevisa kristendomens kraft och allvar, utan också med "all vår umgängelse". En kristendom som inte såsom ett salt gör sveda i världens ögon, utan kan av henne gillas och prisas som "lagom", den kristendomen saknar förvisso saltet, kraften och smörjelsen.
Tänk, då Herren Kristus säger: Ve er, då alla människor prisar er! Så säger också aposteln: Världens vänskap är Guds ovänskap.
O, stanna och tänk på sådana ord! De står inte att jäva, det är Herrens ord. — Om du bara tillfälligtvis och i något enstaka avseende vinner ett pris av världen, så är det annat och kan väl hända en kristen, enligt apostelns ord: "Genom ära och smälek, genom ont rykte och gott rykte." Men att den egentliga riktningen av ditt väsen och hela vandring behagar världen, det är något som alls inte rimmar sej med Kristi och hans apostlars ord och exempel.
Stanna då och tänk på detta, så att du inte löper förgäves. Åren ilar, och döden kommer ju ofta så oväntad; om då själva vägen inte är den rätta, så är det ju över all beskrivning olyckligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar