Var och en plägar ju älska, det han själv gjort. Mycket mer
Herren, vilkens alla verk äro idel skönhet och fullkomlighet.
Tänk väl
på denna omständighet; ty den har en väldig tröst med sig. Skulle
icke Gud vara nöjd med, vad Han själv gjort? Han måste ju hava
behag till sina egna verk!
Men varest äro nu hans verk? Månne
hos djävulen i helvetet? Bevare oss Gud! Till sin närvarande
gestalt är han själv sin verkmästare. Månne då hos änglarna i
himmelen? Ännu icke! De hava själva i verkförbundet förvärvat sin
herrlighet och tillkämpat sig sina kronor. Månne hos de självrättfärdiga
och i dessas egna förtjänster och dygder? Alldeles icke! Det är deras
egna verk, de skola ock själva svara för sig.
Var finna vi då Herrens verk, som utgöra hans lust? Där en publikan slår sig för sitt bröst:
"Gud, misskunda dig över mig, syndare!" Där en Bartimeus ropar vid vägen: "Jesu, Davids Son, förbarma dig över mig!" Där en
kananeisk kvinna talar om hundarna och smulorna, och en förkrossad
Magdalena badar Jesu fötter med sina tårar; där en Paulus glad
utbrister: "Mig är barmhärtighet vederfaren", och en Asaf: "Herre,
när jag har dig, frågar jag efter himmel och jord intet"; och där en
Simon Petrus börjar sväva på rösten för att utsäga: "Herre, du vet
allting, du vet, att jag älskar dig" — si, varest dylika saker föregå,
där stenhjärtan varda förvandlade till ett mjukt ler i hans hand, och
de stålhårda ansikten till vax, så att Han däri kan intrycka sin bild;
där själar, som aldrig frågat efter Herren, nu börja törsta efter
levande Gud såsom hjorten efter friskt vatten; varest de rättfärdiga
begynna att på ruinerna av sin rättfärdighet knorla såsom duvor, och
de visa börja skatta sin visdom såsom galenskap; varest arma syndare
börja gråta vid hans fötter, och fördömda missgärningsmän gladeligen våga att åkalla Honom såsom försvarare emot åklagaren: där, där är
hans verk, och där hans verk är, där är hans lust.
Så är då hans
lust ibland människors barn, och det ibland hans fattiga syndare. Hos
dem är hans förnöjelse; hos dem hans ögonfägnad. Vad njuter icke
en naturvän av en skön nejd, och den som planterat en vingård, hur
fröjdas han icke att skåda dess blomstring och fruktbarhet! Så har
Herren sin lust i den örtagård, Han med sitt försoningsblod och sin
Ande planterat på jorden. Den nya skapelsen i en syndare — huru
förnöjer icke den hans öga? Han kan icke se sig mätt därpå; ty det är
hans verk. Därför säger Han ock till sin duva: "Låt mig se ditt ansikte; ty ditt ansikte är ljuvligt." —
"Men", säger du, "detta är om
hans duva, de fromma, älskliga själar, i dem kan Han hava sin lust,
icke i mig och sådana som jag; ty jag är en vederstygglig syndare!" Vad höra vi! Skall Gud nu hava behag i din egen fromhet?
Skall du nu täckas Gud för din egen skull? Har du genast bortkastat
den tröstliga sanningen, att "Herren har behag till sina verk"; att vi
äro "gjorda täcka i Honom, som är kärkommen", icke i oss?
Men du
säger: "Jag finner idel synd och orenlighet hos mig; icke är detta
Herrens verk." Svar: Just det, att du finner idel synd och orenlighet
hos dig, det är Herrens verk. Synden är icke Herrens verk; men att
du känner den hos dig, det är icke naturens verk, icke heller djävulens.
Ormens ingivelse: "I skolen varda såsom gudar", har uppfyllt hela
människonaturen med självförgudning. En förkrossad och bedrövad ande
är därför ett sådant Herrens verk, att Gud och hans änglar glädja
sig däråt; det är ett sådant Herrens verk, som förer förlorade söner och
döttrar i Faderns famn — som driver syndaren till nådastolen att
insvepa sig i Kristi rättfärdighet, den "yppersta klädningen" — och se
här Guds hjärtas största lust och glädje!
Den som är iklädd Kristus,
den är för Guds öga helig och herrlig, vore han ock den vederstyggligaste syndare i sig själv och för sina egna ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar