"Vid Petrus talade, föll den Helige Ande på alla dem, som hörde talet." (Apg. 10:44)

Anden kommer icke omedelbart och sköter våra själar — visst fordras därtill att använda nådens medel — ordet — ordet och sakramenten!

Vill du hava Anden, hans verk och gåvor uti ditt hjärta, så gå till ordet, Andens ord, läs det, hör det, skriv det, tala och sjung det, under bön om Anden, och si, Han skall icke utebliva!

Det finnes här och där själar, som gå och tänka och tänka, ja, sucka och bedja om Anden och Andens verk, men aldrig få det, aldrig i sanning och kraft, aldrig komma till någon tro, frid, kärlek, visshet och fasthet, utan förbliva i samma sjukliga arbete, suckan och strävan beständigt: och si, slutligen upptäcker man, att de icke öva ordet, att de blott arbeta med sig själva, blott tänka och sucka, men icke öva ordet — och huru var det då möjligt, att där skulle bliva något gudomligt och andligt hos dem?

Aposteln säger uttryckligt, Gal. 3:4, att Anden fås endast genom trons predikan. Och i Apg. läsa vi, att under det Petrus talade, kom den Helige Ande på dem, som hörde talet.

Vad hade de då gjort därtill? Alldeles intet annat än hört på; de sutto helt stilla och endast hörde ordet, och så kom Anden i deras hjärtan, kom ånger, tro, kärlek, liv och kraft, som gjorde dem till helt nya människor.

Därför: ordet, ordet, öva ordet! Det är hela konsten och hemligheten av det andliga livets både uppkomst, näring, tillväxt och bestånd.

Det är icke sant, vad några enfaldiga mena, att den och den kristen nu är så fast och stadgad i nåden, att han därför kan få tro och leva, som han gör. Nej, har han en tro och ett leverne, som äro Andens verk och icke blott naturens, så kommer det icke av hans stadga och starkhet, att han så kan tro och leva, utan endast därav, att han något flitigare när sin själ med det gudomliga ordet. Försummar han detta, så börjar genast den gamla naturen uppväxa och det sant andliga utdö. Ja, besök honom en dag, då han någon längre tid försummat ordet, så skall han finnas föga andlig. Behålla sig hans tro och frid likaväl, ordet förutan, då äro de icke Andens verk.

Korteligen: Det är endast genom Guds ord, som Guds Ande blir boende och verkande uti människan — och likväl, märk, icke undfå alla, som läsa Guds ord, Ande och liv därav. Tusende bruka ordet, och det blir ändå ingen Ande uti dem. Tusende skriftlärda och fariseer ibland oss bevisa detta.

Vad fordras då? Det fordras att jämte ordets bruk betänka just detta, att det ännu är i Guds hand, om vi skola få dess kraft; fordras att umgås med ordet med det sinne, som denna erinran borde verka — ja, med den ödmjukhet, fruktan, hörsamhet och tro, som passa för den helige Gudens ansikte, när Han talar.

Märk därför: Det är i Guds hand och fria behag, om Han vill giva dig något, Andens delaktighet. Vi äro icke ens bekväma något tänka såsom av oss själva — mycket mindre att tro, att vaka, att värdigt vandra, att bevara ett rätt förstånd av sanningen samt dess kraft på hjärta och samvete; nej, det är allt förgäves, om icke den Helige Ande verkar det — allt förgäves utan den Helige Andes delaktighet.

Att besinna och iakttaga sådant, vore högst nödigt för varje kristen, även om vi levde i allsköns frid och rolighet, på det vi icke måtte med all vår kunskap och ordets övning finnas invärtes döda; men mycket mer är detta då nödigt, när vi tvärtom leva mitt i det farligaste fiendeland, i ett beständigt krig. Ja, härtill kommer, att särskilt denna tiden är en synnerligt äventyrlig tid, då både onda och goda makter äro i en märklig rörelse, då väckelser och förvillelser, omvändelser och avfall tävla med varandra.

Väl behöves det därför, att vi hava ögonen öppna, att vi hålla oss tätt till herden och våra själars biskop, att vi hålla oss flitigt och strängt vid ordet — hålla isynnerhet den stora, välsignade grundartikeln om Kristus och hans verk klar, ren, fast och oförfalskad; att vi äro helt fattiga och enfaldiga i tron; aldrig låta den "nya sången" bliva oss gammal, lång och utsjungen; att vi äro uppriktiga mot oss själva och Herren, rätta alla våra tankar, ord och gärningar efter hans heliga vilja och veta, att Herren är när; att vi mer och mer söka förstå våra fiender och faror, förstå de lönngångar, varigenom den listige fienden söker åtkomma vårt andliga och eviga liv; och äntligen, att vi ofta, dels enskilt, dels med och för varandra bedja — och bedja först och sist om den Helige Andes delaktighet.

Ja, till sådant förmana oss Kristus och apostlarna. Och det behöves.