Har Kristus av synnerlig barmhärtighet utvalt dig av världen och kallat dig att vara hans lärjunge och vän, att leva med Honom, leva detta saliga, heliga, innerliga föreningslivet med Honom — o, så följ Honom med allvar, uppriktighet och trohet. Varken Han själv, din själs Brudgumme, eller din egen välfärd tillåter dig detta dubbla väsen- det, som delar sig mellan Gud och världen, mellan Kristus och Belial.
Gör därför ditt val! Du kan omöjligt dela dig. Avskild är avskild, Kristus är Kristus, och världen är världen. Guds vänskap är en sak och världens vänskap är en annan sak; de kunna aldrig förenas. Därför, gör ditt val.
Kanske det är för svårt att följa Jesus och förlora världens vänskap. Besvära dig då allsintet därmed, utan var med världen, det är mycket lättare och behagligare (för köttet), och det är ändå lika mycket vunnet då, som om du vill dela dig mellan dem, ja, mycket mer. Ty i senare fallet förlorar du dem bägge: icke får du riktigt njuta av världen och icke av Guds vänskap i tiden, icke av himmelens glädje i evigheten.
Men huru eller varuti skola vi skilja oss från de otrogna? Svar: Förutsatt, att du är pånyttfödd och således redan skild från dem till hjärta och tänkesätt, så att du har andra tankar än de i andliga ting och annan lust i hjärtat än de, du älskar det de förakta och du föraktar och hatar det de älska — så återstår, att du ock skiljer dig ifrån dem uti allt, som beror av detta inre och på detsamma åter inverkar. Således, att du skiljer dig från deras syndiga väsende i ord och gärningar och äntligen från allt, som utgör anledning eller frestelse till synd, evad det är nöjen, sällskaper, eller vad det må vara. Du måste således skilja dig ifrån de otrogna uti tal, uppförande, handlingssätt, självvalda sällskap och nöjen.
T. ex. när du ser och hör andra obetänksamt nedlåta sig till att skåda, höra och tala om idel fåfängliga saker, bör du, som är Kristi lärjunge och den Helige Andes tempel, häruti göra något särskilt och låta ditt hjärta vara en tillsluten örtagård, endast öppen för din själs käraste, och såsom Job "göra ett förbund med dina ögon", att de icke se efter fåfängligheter; med din tunga icke deltaga uti fåfängligt och småaktigt prat, utan hellre tala om Herrens rätter och välgärningar, då det går an, eller ock i tysthet tala med din Gud. Då andra, som ock vilja vara kristna, fritt och öppet trampa på Guds bud, missbruka hans stora och heliga namn eller vanhelga hans sabbat, måste du häruti göra något särskilt, nämligen så frukta din Gud och så älska Honom, att du icke vill göra emot hans bud.
Vi tala här om utgåendet från världen och nämna därför icke de synder, som även hos ärbara världsmänniskor få anses för synd, såsom olydnad, vrede, hat, okyskhet, oärlighet m. m. Men rörande sådant, som även dessa anse oskyldigt och försvara, låt det vara din regel att aldrig döma om en handlings brottslighet eller oskyldighet efter mängdens sed och omdöme, utan efter Guds ord, efter Kristi och helgonens exempel. Så att, t.ex. om det är ett sällskap eller ett nöje, som skulle i sig självt synas än så oskadligt och oskyldigt, men är stridande mot Andens sinne, så att du inser, att din Herre Kristus icke skulle deltaga med dig däruti, att du icke kan inbjuda Honom därtill, icke kan göra det i hans namn; eller du känner, att din invärtes menniska mer förlorar än vinner därpå — så fly det. Här gälla apostelns ord: "Haven ingen delaktighet uti de onyttiga mörkrets verk, utan straffen dem hellre."
Då här nämndes sällskaper, förstår envar, att det icke är meningen, att du skall gå bort från dem, vid vilka din jordiska kallelse binder dig; där gäller endast att fly deras synder. Utan frågan gäller, när det beror på dig själv att välja umgänge. Då måste du "gå ut" ifrån dem, som äro din Herre emot.
Men, torde någon tänka, vore icke detta människohat? Skall man icke älska alla människor? Jo, men älska på det sätt, som din Herre älskade. Han älskade visserligen alla och älskade dem så, att Han gav sitt liv för dem; men Han blev aldrig förtrolig med sin faders och sitt rikes fiender. Gör ock du så: älska, uppoffra dig, gör gott mot alla, men tro icke, att det är din plikt att vara förtrolig eller likställig med din Herres fiender; ett förtroende, en likställighet, som har till villkor, att du skall kalla det goda ont och det onda gott. Tänk, om Kristi lärjungar hade stundom gått ut till sin Herres fiender, de skriftlärda och fariseer, och övat förtrolig vänskap med dem — hade detta varit trohet? Judas gjorde det, och — slutade med att förråda sin Herre i deras händer.
Men du menar måhända, att de böra icke anses som Kristi fiender, då de t. ex. äro goda, hyggliga människor. Pröva då: om ditt sällskap icke tål, att du talar gott om din Herre, så vet, var du är! — nämligen hos hans fiender. I det sällskapet måste du antingen med hela ditt väsende bekänna ditt lärjungasinne, och då såra sällskapet; eller med undvikande tvetydigheter och förställning förneka och såra din Herre och ditt samvete. Detta besinne den, som frivilligt går in till Kristi fienders koleld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar