måndag 13 januari 2014

"I vilken Han låter se sin rättfärdighet, i det att Han förlåter synderna, som voro blivna under Guds tålamod." (Rom. 3:25)

Ordagrant efter grundtexten: "Till ett bevis på sin rättfärdighet uti åsidolämnandet av de förut under Guds tålamod skedda synderna."

Vad här menas med Guds rättfärdighet, det förklarar aposteln genast i följande vers, där han säger: "Till bevis på sin rättfärdighet i den tid, som nu är, att Han är rättfärdig och rättfärdiggörande den, som är av Jesu tro" (grundtexten).

Att Han är rättfärdig, på samma gång Han rättfärdiggör dem, som tro — det är denna Guds rättfärdighet, som skulle bevisas därmed, att Han utställde sin Son till en blodbestänkt nådestol. Guds rättfärdighet är således här hans domare-rättfärdighet, med andra ord, hans rättvisa.

Men det var i avseende på tvenne särskilda förhållanden, Guds rättfärdighet blev förklarad och bevisad genom Kristi försoningsdöd. Det förra (v. 25) var Guds fördragsamhet under Gamla testamentet, eller såsom apostelns ord lyda: "åsidolämnandet av de förut under Guds tålamod skedda synderna;" det andra (v. 26) war, att Han ock helt benådar och "rättfärdiggör" de syndare, som tro på Kristus.

Vad det förra förhållandet angår, tyckes aposteln vilja säga: Gud har i de förflutna tider lämnat synderna utan en full och lagenlig bestraffning. Ty om Gud genast visat sin fulla straffrättfärdighet och handlat med människorna efter förtjänst, så skulle Han hava utrotat människorna från jorden — icke blott förstört alla hednafolk, utan ock gjort en ände med Israel, varigenom också den nådesplan i avseende på hela mänskligheten, som låg i hans hushållning med Israel, hade blivit om intet. Under hela den tid, som föregick Sonens sändande, synes Han hava förgätit att straffa människorna efter deras synder, och hela världen vilade under skuggan av hans "tålamod". Men när Kristus var kommen, skulle denna fördragsamhetens tid hava ända, och då skulle det uppenbaras, vad som legat till grund för densamma, då den gudomliga rättfärdigheten utkrävde syndernas fulla straff i ende Sonens blodiga död på korset.

Om det andra förhållandet säger aposteln: "Till bevis på sin rättfärdighet i den tid, som nu är, att Han själv skall vara rättfärdig och rättfärdiggörande den som är av Jesu tro." Här talas om annat än blott fördragsamhet; här talas om den fulla nåden, att Han rättfärdiggör den, som är av Jesu tro. Huru det kan vara gudomlig rättfärdighet eller rättvisa att rentav rättfärdiggöra syndare, det skulle Kristi hårda och blodiga död visa.

O, vilka hjärtefröjdande ord här äro! Aposteln säger, att Herren Gud har framställt sin Son till en nådestol i hans eget blod, på det Han skulle låta se rättvisan uti det, att Han rättfärdiggör de troende. Han har givit en laglig försoning, på det Han skall kunna vara på en gång "själv rättfärdig och rättfärdiggörande den", som tror. Hade Han icke föranstaltat en fullkomlig, laglig gottgörelse för alla våra synder, så hade Han icke kunnat  rättfärdiggöra syndare och dock själv vara fullkomligt rättfärdig; ty rättfärdigheten fordrade, att syndare skulle straffas, icke rättfärdigas. Men nu, då en laglig försoning är skedd, kan Han vara på en gång "själv rättfärdig och rättfärdiggörande den, som är av Jesu tro".

"Fröjden eder, I himlar, och gläd dig, du jord!" Syndares benådning står nu tillsammans med själva den gudomliga rättvisan. Och vore det icke så, kunde jag icke hålla ut i tron på Guds nåd; jag skulle alltid tycka, att Gud måste tröttna vid mina oändliga synder. Men nu har den store Herren Gud fogat denna anstalt, varigenom själva rättvisan fordrar vår benådning. Ty det vore icke rättvist, att tvenne gånger utkräva samma skuld. Äro våra synder med Kristi blod gottgjorda, så skola de icke utkrävas av oss, så länge Gud är rättvis och icke förkastar den lösepenning, Han själv bestämt för våra synder.

 Uti Kristi försoning är således Guds rättvisa uti syndares benådande och rättfärdigande framställd i ett skinande ljus. "Ingen har någon tid sett Gud; ende Sonen, som var i Fadrens sköte, har kungjort oss det." I Honom hava Guds största egenskaper, hans oändliga barmhärtighet och hans fullkomliga rättfärdighet, framlyst. Han gav rättfärdigheten allt, vad hon kunde kräva, så att rättvisan kan nu försäkra varje troende syndare om nåd och salighet, lika mycket som barmhärtigheten.

Man skall nu inse, att Gud är icke blott så nådig, utan ock så trofast och rättvis, att Han förlåter synderna. Rättvisan har, istället för att åtnöjas med en liten del av sin fordran, tagen ur den utblottades sista tillgångar, nu vänt sig till den rike Borgesmannen och fått full gottgörelse. Och kunde vi betänka den personens storhet, vilken lämnat denna gottgörelse, måste vi säga, att den gudomliga rättvisan i hans död blivit i högsta grad förherrligad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar