Det ligger i all människonatur, att vi se på våra egna gärningar, vår fromhet eller våra synder, och därefter döma om Guds nåd emot oss. Men Anden kommer och säger: Nej! här finns en man, som heter Jesus Kristus, "kvinnans säd", vilken den evige Fadern satte under lagen i edert ställe att allt fullgöra, samt smaka "döden för alla". Hans dyra blod har borttagit både från edra synder och edra dygder all för Guds dom gällande kraft och betydenhet.
"Uti Honom och ingen annan är salighet; det är intet annat namn under himmelen människorna givet, i vilket vi skola varda saliga, utom i Jesu Kristi Nazareni namn."
Detta är egentliga orsaken, varför otron är den enda fördömande synden. Redan hennes storhet är förskräcklig; och dock är det icke egentligen hennes storhet, utan hennes art och väsende,som gör, att hon fördömer. Vi böra väl besinna, vad otron är. Hon är först ett föraktande av Guds allrastörsta barmhärtighet, ett bespottande av hans största ömhet, ett trampande av den gudomliga barmhärtighetens största gåva, ende Sonen; och för det andra ett bortkastande av det enda oss givna frälsningsmedlet, av det enda offret för våra synder. —
Gud har av sin innerliga barmhärtighet förbarmat sig över vårt elände och givit oss till frälsning sin ende älsklige Son. Han kom och blev vår broder, blev ett människobarn och utgav allt, vad Han hade, sin rättfärdighet, sitt liv och sitt blod till vår frälsning. Du vet allt detta, och är dock alltid lika kall och liknöjd för Honom; du firar hans födelse om julen, läser, hör och sjunger om barnet i krubban ; du firar hans lidandes- och dödsfest, läser och hör om hans blodsvett i örtagården, hans hudflängning, hans törnekröning, hans händers och fötters genomborrande; du ser Honom upphängd mellan rövare, du hör hans tröstlösa ångestrop m. m., och du vet, bekänner och sjunger, att allt detta skett för dig och dina synders skull; du går till nattvarden och firar hans döds åminnelse — och med allt detta förblir du lika död och kall i ditt hjärta, älskar och omfamnar Honom icke, gläds och prisar icke, utan går med själ och tankar fulla av fåfänglighet, synd och olydnad mot denne nådige Frälsare.
Undrar du då, att du måste varda fördömd? Undrar du då, att Guds vrede brinner såsom från nedersta helvetet över en så förskräcklig otacksamhet för hans älsklige Sons brinnande kärlek och bittra marter? — ett så kallt föraktande och trampande av Guds allrastörsta kärlek! Luther säger i en betraktelse över Kristi lidande: "Ett människohjärta, som icke härigenom blir bevekt eller rört, måste ju vara hårdare än sten, än järn och stål. Likväl går den kära fina världen sin väg fram och lägger detta alldeles icke på hjärtat, är trög, kall, otacksam och föraktar denna stora skatt. Därför sker det ock, att vår Herre Gud däremot lämnar henne därhän, att hon kommer beständigt mer och mer långt därifrån. Och vår Herre Gud gör just rätt, att Han säger till den otacksamma världen: Vill du icke vid min stora kärlek, att jag så faderligen och hjärtligen har besökt dig och för dig givit min älskade Son i så stora marter, välan, så vill jag icke heller vid dig; frågar du icke därefter, vad jag har gjort, så frågar jag ock icke efter dig; vill du icke hava min Son Jesus Kristus, så tag i stället Barrabas, ja djävulen själv" —
När du är så kall, hård och otacksam och har alldeles ingen glädje i Kristus, utan för all hans nåd och kärlek visar Honom blott förakt, undra icke, att Gud då låter dig gå din egen väg till fördärvet. Aposteln säger: "Ho som bryter Mose lag, han måste dö utan barmhärtighet. Huru mycket större näpst, menen I, förtjänar den, som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent?"
Se här, vad otron är redan i sig själv! Därjemte är hon också moder till alla andra synder. Den, som icke tror på Kristus, är bortvänd och avsöndrad ifrån Gud, har ingen sann kärlek, förtröstan och lust till Honom och hans vilja, om han ock, såsom trälen, av fruktan eller inbillning om förtjänst ställer sig efter hans ord, såsom skrymtare och verkhelgon göra. "Och således följer", såsom Luther säger, "djävulens drakestjärt och hela helvetet med otron". —
Men allt detta är likväl icke den egentliga orsaken, varför otron medför fördömelsen, utan orsaken är, att hon bortkastar Guds nåd, att honom, som icke tror på Kristus, står intet offer igen för synderna, utan han är naken i sina synder under Guds dom; såsom Paulus säger: Den som håller sig vid gärningarna, honom varder lönen icke räknad av nåd, utan av plikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar