Huru går nu detta till? Huru kan Kristus bliva oss till skada och fördärv?
Huru det tillgick för judarna, det se vi tydligt i evangelisternas berättelser. De stötte sig först på hans personliga ringhet och nesliga död; och för det andra på hans lära och domar, vilka stridde rakt emot deras. På samma sätt sker det ännu i dag.
Först veta vi, huru hela den blinda världen stöter sig på Kristus och hans evangelium, såsom på en "dåraktig predikan", en "galenskap". Guds Sons mandomsannammelse och djupa förnedring, läran om försoningen genom hans död, om sakramenterna m. m., allt är det en galenskap för den naturliga människan.
Men den egentliga "förargelsen", varpå vår text måste närmare syfta, då den betraktas i sitt sammanhang, är själva den huvudläran, att Kristus benådar och saliggör de ovärdigaste syndare, under det Han fördömer de frommaste verkhelgon. Detta är den rätta "stötestenen" i alla tider; så att det ännu alltid heter så: "Denne undfår syndare" — "visste Han, hurudan denna kvinnan är, som hanterar Honom; ty hon är en synderska" o.s.v. Kristus skulle icke undfå syndare, utan blott heliga.
Denna "förargelse" eller anstöt uppstår ännu allestädes, där evangelium i Ande och sanning predikas; och detta icke blott hos lättsinnigt folk, utan ock hos många som "hava nit om Gud" och "fara efter rättfärdighet", hos många som förut gällde för de mest upplysta och fromma kristna, vilka nu bliva alldeles förvirrade och börja försmäda det evangelium, som dock är Kristi eget nådefulla ord. De kalla det då en ny och för helgelsen farlig lära och bliva rentav dess fiender.
Det händer dem alldeles så, som hos profeten säges: "De skola besnärjas och varda fångna." Ty hade icke Kristus med sitt evangelium kommit till deras ort, så hade de alltid förblivit ostörda i sin fromhet; men nu bliva de "besnärjda" och uppenbara såsom evangelii fiender, blott därför att detta kom till dem i ett klarare ljus samt i kraft och bevisning. Och var och en, som tror på Honom, skall icke komma på skam. Lovat vare Herrens namn!
Fastän mängden av Israel och mängden i kristenheten stöta sig och falla på denna stenen, äro dock andra, för vilka Han är en "kostlig hörnsten", en salighetsklippa, på vilken de bygga all sin tröst i livet och i döden; och till sådana säges nu här slutligen denna försäkran: "Var och en, som tror på Honom, skall icke komma på skam." — "Icke komma på skam", vill säga: icke bliva sviken i sitt hopp på Honom. Det skall icke fela, att vi ej verkligen skola få allt det, som vi i tron på Kristus hava hoppats.
Men att en särskild försäkran därom gives, det visar, att de troende också pläga anfäktas med den fruktan och ovissheten: Månne jag ock verkligen äger och uppnår, vad orden innehålla och lova?
Att sådan ovisshet besvärat helgonen, se vi ock överallt i deras historia, likasom vi alla känna det hos oss själva. Så fördolt är livet i Gud, så många äro våra brister och skröpligheter, så svag och dunkel är vår tro, att vi ofta ej veta, om vi verkligen äro ett saligt folk, fastän vi tro på Jesus. Då kommer den evige Fadern här och försäkrar: Byggen med all trygghet på den stenen, som jag lagt i Sion. Han sviker aldrig. Var och en, som tror på Honom, skall icke komma på skam.
Och måtte vi då synnerligen akta och gömma de orden: var och en — här är ingen åtskillnad; här är ej en enda människa undantagen — var och en som tror på Honom — var och en som i sin syndanöd flyr till Honom, var och en som förtvivlar på all sin egen rättfärdighet och alla egna försök att frälsa sig, men i sådan förlägenhet hörer och omfattar evangelium om Kristus, d. ä. som så drages till Honom och fästes vid Honom såsom de syndare och synderskor, vilka i Kristi kötts dagar blevo hans folk och nya människor — var och en, som så tror på Honom, skall icke komma på skam — kan icke, får icke komma på skam, utan skall få evinnerligt liv, så sant Gud är trofast och sannfärdig och icke kan bedraga de sina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar