Vilken är den stora, fröjdfulla sak, som ängeln här bebådar?
Svar (Gud vare oss nådig; Gud öppne våra sinnen!): Det är ju intet mindre, än att Gud är vorden såsom en av oss, att Gud är vorden människa, att Gud är vorden vår broder i köttet.
Vad säger Skriften? "Efter den, som helgar, och de, som varda helgade, äro alla av en, därför skämmes Han ock icke kalla dem bröder." Vilken är "den, som helgar"? Gud, den helige, höge och högtbesutne. Vilka äro "de, som varda helgade"? Människorna, de fallna, syndiga människorna.
De äro två i en. Vad är det? De äro bägge av en natur, av ett släkte. Gud och vi äro bägge medlemmar av människosläktet; Gud är människa, vi äro människor. "Därför skämmes Han ock icke kalla dem bröder", efter de verkligen äro bröder, såsom efter köttet härstammande från samme stamfader. Då tänker Kristus: "Varför skulle jag skämmas att kalla dem bröder? De äro människor som jag, och jag är människa som de."
Så visade Han ock i själva verket, att Han för ingen skämdes, varken för sin himmelske Fader eller för någon människa, att kalla dem bröder, utan sade den ena gången till sin Fader: "Jag vill förkunna ditt namn för mina bröder och mitt i församlingen prisa dig;" den andra gången till en kvinna, Maria Magdalena: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och eder Fader, och till min Gud och eder Gud;" den tredje gången inför hela världen: "Det I haven gjort en av dessa minsta mina bröder, det haven I gjort mig."
Om vi nu betänka, att detta är en verklig och gudomlig sanning, att Guds Son är vorden vår broder, att det icke är blott en vänlig och kärleksfull titel, utan en sann, stor verklighet, som grundar sig därpå, att vi äro alla av en, så måste vi medgiva, att om vi kunde rätt tro och besinna detta, skulle vi väl bliva utom oss av glädje och förundran, skulle vi väl knappt kunna leva; ja, så måste vi medgiva, att våra hjärtan genom Adams fall blivit förskräckligen fördärvade, stendöda, iskalla, förstockade, tillbommade och av ett tjockt, otrosmörker omslutna, då vi så litet glädjas, älska och prisa. Vi skulle längta att fara hädan och med ängslan ropa: När skall det tunga, odrägliga täckelse, som så fördöljer Guds herrlighet, borttagas? Ho skall lösa mig från denna dödens kropp?
Men ännu mer: Frågar någon efter egentliga orsaken och ändamålet, varför Guds Son skulle bliva människa, så talar Skriften därom på det allratröstligaste sätt: "Efter barnen hava kött och blod, är ock Han vorden delaktig därav, på det Han skulle genom döden nedlägga honom, som hade döden i våld, det är djävulen, och göra dem fria, som i allt sitt leverne genom dödens räddhåga måste vara trälar." Och åter: "Därför måste Han i alla stycken vara lik bröderna, på det Han skulle vara barmhärtig och en trogen överstepräst för Gud att försona folkens synder."
Si här: Han skulle därför hava kött och blod i likhet med de förlorade barnen, att Han skulle med sin död nedlägga honom, som hade döden i våld, djävulen; att Han skulle frigöra dödens trälar; att Han skulle försona folkens synder; att Han skulle vara barmhärtig, mild, medlidande och deltagande. Märk: Människoskulder skulle med människoblod betalas, såsom med lag och rätt var enligast; en människa skulle umgälla, vad människan hade brutit. "Ty tog Han blod av kvinnans blod, varmed Han gjorde saken god, som kvinnan hade skadat." Därför var ock Guds första löfte, att "kvinnans säd skulle söndertrampa ormens huvud". Guds Son skulle därföre födas människa och vara under den lag, som var människorna given, på det att Han skulle förlossa dem, som voro under lagen, samt därmedelst göra oss till Guds barn. Guds Son skulle bliva människobarn, på det människobarnen skulle bliva Guds barn.
Denna förlossning ifrån lagen genom detta barnet hade Guds Ande redan genom profeten Esaias tydligt och herrligt förutsagt: "Du har sönderbrutit deras bördas ok och deras skuldrors ris och deras plågares stav, likasom i Midians tid; ty oss är fött ett barn, en Son är oss given." Vad är denna "bördas ok" om icke synden och lagen, som trycker oss såsom en tung börda och kallas i Gal. 5: "träldomens ok"? Vad är våra "skuldrors ris" och "plågares stav" om icke lagen, som lik en tuktomästares eller en slavdrivares gissel slår, driver och plågar oss i samvetet för våra synder, dömer oss till döden, lämnar oss åt djävulen och störtar oss i helvetet? Sådan Guds vrede, sådant gruvligt elände är det "skuldrornas ris" och den "plågares stav", som vår Gideon skulle sönderbryta, såsom i Midians tid.
Nu allt är väl, ja, evigt väl,
nu är jag hjärtligt nöjd!
Här har nu varje mänskosjäl
en skänk från himlens höjd
som mer än tusen världar är:
Guds egen Son, vår broder kär!
Nu är jag hjärtligt nöjd.
Nu äntligen blir allting väl,
trots alla jordens kval.
Om mej försmäktar kropp och själ
i tidens jämmerdal:
har jag på himlens tron en bror,
då blir allt väl - min tröst är stor!
Jag är av hjärtat nöjd.
Som barnen hade kött och blod,
så skulle han det ha.
Han blev oss lik, fast ren och god,
en verklig människa.
Guds Son med oss i syskonlag,
av kvinna född som du och jag!
Nu är jag hjärtligt nöjd.
Se, det var evighetens råd,
försoningsgåtan stor!
Ack, under av en evig nåd:
Guds Son blir mänskors bror
och sina bröders borgesman.
Ja, i hans död min synd försvann
och jag är hjärtligt nöjd.
Jag är i mej en bunden träl,
i Kristus är jag fri.
Min gamle Adam gör min själ
otaligt bryderi,
men när Guds egen Son för mej
blir människa och offrar sej,
då är jag hjärtligt nöjd.
Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd.
Då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod,
långt större Lammets död och blod.
Jag är av hjärtat nöjd.
Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast icke du är ren och from,
du likaväl är en
av dem som Gud till broder fått.
I himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd.
O, stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
"Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag!"
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar