Vad dessa ordens betydelse angår, är det visst även sant, vad skarpsinniga tolkare anmärkt, att "livet" här måste tagas i dess allra vidsträcktaste bemärkelse, betecknande allt det liv, som utgått från det skapande ordet, helst som i gr.- texten icke står "livet", utan "liv"; och vi veta, att när Gud genom ordet skapade allt, vad liv heter på jorden, det var ifrån ordet allt detta liv utgick.
Men när vi betänka evangelistens andliga syfte i sina skrifter samt hans talesätt på andra ställen, såsom i 1 Ef. 5: "Livet är i Guds Son;" "den som har Sonen, han har livet, den som icke har Sonen, han har icke livet;" så har han utan tvivel förnämligast tänkt på människornas andliga och eviga lif, människosläktets frälsning, vilket var huvudärendet för Guds Sons människoblivande.
Det är utmärkande för Johannes, som plägar framställas med solörnen till sin bild, att hans blick är djup och skarp, och att han i enkla och ringa ord inlägger mycket höga och djupa tankar. Uti detta språk är utan tvivel hans blick riktad därpå, huru hela människosläktet enligt Guds första dom: "På vad dag du äter därav, skall du döden dö", genom syndafallet förlorat allt det liv, som var av Gud, och att detta liv nu finnes endast i Sonen, åt vilken enligt hans egna ord allena är givet att hava liv i sig själv och göra levande, vem han vill.
Johannes har här antytt, att allt, vad någon människa kan göra och åstadkomma för sin frälsning, är och förbliver alltsammans dött, eller att ingen människa även med den högsta ansträngning att göra Guds vilja och att tillkämpa sig livet förmår detta mer, än ett dött och stinkande lik kan göra sig självt levande. Likasom i hela skapelsen icke finnes ett grässtrå eller en mask, som icke allenast genom det skapande ordet fått sitt liv, så har ock ingen i hela mänskligheten någon förmåga att genom sig själv leva i Gud och förvärva det eviga livet, utan allt, vad vi göra, lämnar oss ännu alltid i döden, tilldess vi, förtvivlande på allt eget görande, blott höra Guds Sons röst och därigenom bliva levande.
Såsom Herren själv betygar: "Sannerligen säger jag eder: Den tid skall komma och är nu allaredan, att de döda skola höra Guds Sons röst, och de henne höra, de skola leva." Och vi veta, att Kristus har på annat ställe så starkt talat om denna andliga död, att Han helt enkelt liknade några andligen döda människor vid ett lik, som skulle begravas, då Han sade till mannen, som ville begrava sin fader: "Låt de döda begrava sina döda." Därmed har Herren nog starkt uttalat, att livet är blott i Guds Son, att den endast som har Sonen, han har livet.
Men att hava Sonen, det är icke att blott bedja till Honom eller att arbeta på att tjäna Honom, utan det förutsätter att hava blivit född av Gud, att hava blivit en ny och levande människa, som kan med Paulus bekänna: "Men jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mig; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mig och givit sig själv ut för mig."
Så säger ock Paulus på annat ställe: "Om en lag vore given, som kunde göra levande, så vore rättfärdigheten sannerligen av lagen" — men det har han i sina brev vidlyftigt och starkt bevisat, att ingen lag är given, som kan göra rättfärdig och levande.
Det är en viktig lärdom, att allt, vad vi göra efter Guds heliga lag, och all lagens verkan på människan icke giver liv; ty lagen kan blott kräva, vad som finns hos människan, och det är icke liv. Endast densamme, som i begynnelsen skapade liv, kan giva livet, då Han blir själens liv och frid. Så är nu detta textens mening, att blott Han är livet.
På detta sätt har ock Luther förstått vår text, då han säger: "Medelst detta enda språk är nu all mänsklig förmåga och alla mänskliga gärningar nedslagna. Huru vill du nu upphöja den fria viljan och egna förtjänsten. Gör allt, vad du förmår, gör alla helgons och änglars gärningar, så är det dock alltsammans dött; ty här står dock klart och otvetydigt, att vad som icke är i ordet, är idel död."
O, att alla arbetande och betungade själar ville betänka och tro, att med allt, vad de någonsin med högsta ansträngning kunna göra till sin själs omvändelse och helgelse, förbliva de dock alltid andligen döda och förtappade, så länge de icke misströsta på allt sitt görande och komma till Sonen, som allena har liv och giver liv; att allt vårt arbete således är fåfängt. Skall något andligt och evigt liv vinnas, måste det åter ske blott genom samma allsmäktiga skapareord, som i begynnelsen sade: "Varde", och det vart liv.
Likasom all människokonst på jorden, huru mästerligt den än till den yttre formen kan efterapa ett skapat ting, icke kan skapa något levande, skapa liv — allt vad som heter liv, det kan endast Gud göra — så är ock all ansträngning att erhålla ett andligt liv fåfäng. Blott i Honom, som heter Ordet och i begynnelsen gjorde allt liv, blott i Honom är ännu alltid det andliga och eviga livet.
Sådant ville den djupsinnige Johannes här säga om Ordet: I det var livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar