Vilja vi veta, vad som gör oss till kristna, gör oss för Gud rättfärdiga och till hans rikes medlemmar, då säger här aposteln, att detta icke är mat och dryck, eller något som vi kunna göra, utan endast det stora som Gud gjort för oss, endast "Guds rättfärdighet", med tron anammad. "Den som har Sonen, han har livet." Detta är den rättfärdighet, vari Guds rike egentligen består.
Därför har ock Luther kraftfullt och skönt förklarat texten sålunda: "Guds rike, varigenom Kristus regerar över alla troende och såsom en trofast konung beskärmar, straffar, besoldar, leder och regerar dem, och de även däremot trösta uppå Honom och villigt emottaga hans faderliga tuktan och straff och följa Honom i lydnad, är icke världsligt eller timligt, utan andligt. Det består icke i mat och dryck eller i något yttre ting, utan endast i rättfärdighet, i tröstande och tillfredsställande av människornas hjärtan och samveten. Därför är det intet annat än förlåtande och borttagande av synden, genom vilken samvetet blir befläckat, bedrövat och förorenat. Ty likasom ett världsligt rike består däruti, att folket måtte kunna leva i ro och fredligt nära sig med varandra, så giver Guds rike sådana ting andligen, det förstör syndens rike och är intet annat än ett beständigt utplånande och förlåtande av synder. Däruti visar Gud sin herrlighet och nåd i detta livet, att Han från människorna borttager och förlåter synder. Detta är ett nådens rike här på jorden. Men när synden med sitt hovsällskap, djävulen, döden och helvetet, icke mer kan anfäkta människorna, då blir det ett herrlighetens rike och fullkomlig salighet."
Men när vi sålunda blivit befriade från synden och beklädda med Kristi rättfärdighet, då följer visst också därav ännu en rättfärdighet, som vi kalla "levernets rättfärdighet", vilken består däruti, att vi genom tron och Anden fått nya hjärtan, så att vi nu i kärlek och villig lydnad ställa hela vårt leverne efter Guds ord, huru ofullkomligt det ock lyckas oss. Men vi begynna och fara därefter, att ock vi måtte så älska och tjäna vår nästa, som Kristus har älskat och tjänat oss. Vi vilja nu icke blott göra vår nästa all rätt, utan ock allt gott, och bliva så alla människors tjänare, även de svagas och oförståndigas, blott för att vara alla till tjänst och nytta.
Och när vi sålunda regeras av kärleken och se endast på vår nästas nytta, då sker det, som Luther åter säger, att "en kristens gärningar hava intet namn", d. ä. han gör icke några vissa gärningar, så att man kunde nämna dem, utan han gör allehanda, som är för människor nyttigt; han är icke mera bunden av vissa regler, utan endast av den, att älska och göra, vad kärleken för varje fall bjuder.
Det andra, som aposteln nämner, heter frid. Denna frid består egentligen i det goda förhållandet till Gud, att vi nu icke mer äro under hans vrede, utan i hans fulla vänskap och nåd, äro hans barn och vänner. Men med detta förlikta tillstånd följer ock genom samma tro ett saligt medvetande därom, så att vi även hava en hjärtats och samvetets frid, vilken kallas en barnaskapets ande, i vilken vi ropa: "Abba, käre Fader." De genom syndafallet förlorade barnen äro åter i Guds vänskap, kunna åter tala med Honom förtroligt, såsom barn med sin fader. Sådant kan ju i sanning kallas "Guds rike", ja, "himmelriket på jorden".
Det tredje stycket, han därtill räknar, är fröjd i den Helige Ande. En kristen har icke blott frid, utan ock fröjd i den Helige Ande, ja, stundom en "outsäglig glädje i all vår bedrövelse". Denna glädje "i den Helige Ande" är visserligen också en naturlig följd av den levande tron på evangelium, vilket ju bådar oss en "stor glädje", såsom ängeln sade vid Jesu födelse; men på samma gång är den även, likasom tron själv, en direkt gåva av Gud och ett sådant Guds verk, som ingen känner utom den, som erfar det.
På denna fröjd över evangelii nåd hava vi många exempel i Skriften, såsom de tretusen på pingstdagen, den etiopiske kamereraren, fångvaktaren i Filippi m. fl. Den själ, som ifrån vredens tillstånd kommit i förlikning med Gud och nu i Andens ljus ser, uti vilket himmelrike av nåd och salighet hon då inträtt, måste ju innerligen glädjas och fröjdas, om hon är vid klar besinning.
Denna fröjd gives ock ofta i rikaste mått genast vid den första trosvissheten och i de ljuvliga bröllopsdagarna, då Brudgummen är nära eller förnimbar, då ännu icke hans fördöljande och andra prövningar blivit för svåra. Dock gives fröjden mycket olika, efter Herrens särskilda uppfostran med olika själar, och vanligen så, att den, som har mindre bedrövelser, också har mindre av den övernaturliga glädjen, då däremot efter en större bedrövelse vanligen gives en större fröjd — såsom de heligas historia och erfarenheten lära oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar