Detta sker på mycket olika sätt, efter de olika mått av upplysning eller mörker, som råda hos en människa. Judarna menade sig vara rättfärdiga blott med några yttre gärningar efter lagen, med sina offer, böner, allmosor, utvärtes ärbarhet, då de icke voro uppenbara mördare, äktenskapsbrytare, tjuvar. Detta är ock för den stora hopen ibland oss tillräckligt, för att man anser sig rättfärdig eller åtminstone antaglig inför Gud.
De åter som förstått något om Guds helighet, de lägga härtill ännu något mer, såsom att man ock bör älska Gud, vörda och betrakta hans ord, hålla sabbaten helig, men kunna ännu stå i samband med den ärbarare världen. Ännu något mer ljus, och man finner, att man också skall omvända sig från världsväsendet och bliva en andlig menniska, ångra och avlägga sina synder, vaka, bedja och försaka köttets lustar samt tro på Jesus — detta sista även såsom en lagens gärning; och somliga bland dessa deltaga även i någon andlig verksamhet för missionen eller för andra välgörande ändamål.
Allt sådant är ännu blott att söka upprätta sin egen rättfärdighet, så länge själen däruti har sin salighetsväg, sitt egentliga hopp, och icke blivit dödad av lagen.
Således beteckna dessa gärningar, att man far efter att upprätta sin egen rättfärdighet? Så torde någon fråga. Svar: visserligen icke. Nej, dessa och ännu flera gärningar kunna ock göras i äkta tro och gudsfruktan. Gärningarna beteckna icke självrättfärdighet.
Men hör och märk, vad som betecknar densamma: Att sådana eller dylika övningar eller gärningar utgöra människans salighetsväg och innersta hjärtetröst, om hon ock på det hjärtligaste bekänner tron på Kristus och hans försoning. Således, då detta djupa, i allas vår natur liggande hoppet på vår egen rättfärdighet icke blivit dödat genom Guds heliga krav, så att människan lärt hålla sin allvarligaste fromhet och sina bästa gärningar för "skada och träck", när det gäller bestå inför Gud och vara rättfärdig, ja, lärt söka nåd och förlåtelse även för sina bästa gärningar, såsom med synd besmittade, utan tvärtom flyr till dessa fromma övningar och gärningar, för att i dem finna ro och tröst mot synden: då betecknar all denna fromhet en självrättfärdig människa.
Helt annat är det, när själen i allt förtvivlar på sig själv, sin egen fromhet, sin egen kraft, blir för allting straffad och brottslig, men har sin enda tröst i Kristi gärningar, Kristi lydnad, Kristi lidande, Kristi böner och blott av den stora, fria nåden livas att göra det, som är gott. Då äro gärningarna Andens frukter och för Gud behagliga gärningar.
Härmed är dock icke sagt, att dessa troende nu äro fria från all självrättfärdighet; nej, visserligen icke. Men deras självrättfärdighet är dock icke mer deras salighetsväg, utan deras frestelse och plåga, vilken de bemöta såsom all annan frestelse och synd, nämligen så att de själva bestraffa och fly densamma.
Men om en sådan frestande och besvärande självrättfärdighet talas icke här, utan aposteln talar om sådana människor, som uppsåtligt, eller med verklig mening att själva bestå inför Gud, fara efter att upprätta sin egen rättfärdighet och icke äro Guds rättfärdighet undergivna. Och grunden till ett sådant uppsåtligt strävande att upprätta sin egen rättfärdighet är det, att man icke rätt känner djupet av sitt fördärv, icke heller av Guds heliga fordringar. Man låtsar icke märka, att Herren fordrar hjärtats renhet, att man i sin fromhet ser blott på yttre gärningar. Och på det sättet kan man bliva god och from i sina egna ögon.
Vill du då veta, huru du skall erhålla den trösten, att du själv är from och god, så vet, att därtill fordras blott att vara så skrymtaktig, att du icke bryr dig om hjärtat, huruvida det är alla stunder gott, rent, ödmjukt, milt och kärleksfullt, utan att du endast ser på gärningar. Då kan du bliva så from, som du behöver för att hava tröst i dig själv — och då har du med all din fromhet blivit en farise.
Men har Herren Gud så framstått för din själ, att det blivit dig angeläget att i allt, även i hjärtat, och på alla stunder, vara helig och såsom det anstår inför hans ögon, då blir du aldrig på jorden nöjd med dig, nej, då kan du väl ofta få känna synden så förskräckligt mäktig, mångfaldig och vederstygglig, att du icke mer vet, vart du skall vända dig, utan mången gång är färdig att alldeles förtvivla, oaktat all den nåd evangelium förkunnar. Då kan du icke mer se dig from och rättfärdig i dig själv, utan blir nu en eländig syndare, som beständigt behöver nåd, beständigt behöver Frälsaren, hans försoning, hans försvar.
En sådan människa är en kristen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar