Vad betyder detta? Här är något besynnerligt! Här talas om, när barnen synda och därför hemsökas med ris och plågor, att nåden ändå icke skall tagas ifrån Honom!
Vilken "Honom"? Det skall man se av sammanhanget. Närmaste orden före dessa äro: "Jag vill behålla Honom ("förste Sonen") min nåd evinnerligen, och mitt förbund skall Honom fast bliva. Jag skall giva Honom en evig säd och uppehålla hans stol, så länge himmelen varar." Därpå följer: "Men om hans barn övergiva min lag."
Men huru kan den nåd, som var Sonen lovad, sättas i fråga, när hans barn syndade? Svar: Jo, ty det var en nåd över barnen, men den var påtingad av Sonen; det var en nåd över barnen, men förbundet eller kontraktet om denna nåd var uppgjort med Sonen, "förste Sonen". Han är vår herre och löftesman, vår medlare och försvarare när Fadern; Han har 1agt sig ut för oss, Han har betalat skulderna och tillfredsställt rättfärdigheten, därför skall nåden för hans skull vara orygglig, även när barnen synda.
Men märk, det står: Hans barn d. ä. de som tillfallit Honom, de som tro på Honom och genom tron "äro omkring Honom", med tron hänga vid Honom såsom barnet vid sin moder, för att i hans rättfärdighet hava sitt skydd, sin tröst och sin rättfärdighet; desamma hava även barnahjärtan till Honom, vilja icke gå bort ifrån Honom, ångra sina synder inför Honom och ville gärna, att de vore ogjorda. Dessa äro hans barn.
Men även dessa kunna under tiden så gruvligen falla och försynda sig, som här står, att de övergiva hans lag (för tillfället) "och icke hålla hans bud". Vad gör Han då? Jo, säger Han, då vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor, men icke fråntaga dem nåden; ty det vore att vända sin nåd ifrån Honom, som köpt och påtingat densamma, såsom Luther säger: "När Gud synes mig vred, såsom ville Han förkasta mig, så vill jag svara: Helige Fader, innan du kan förkasta mig, måste du först förkasta din älsklige Son, Jesus Kristus; ty Han är min borgen, min löftesman, ja min lösen. Gillar du Honom, så måste ock jag vara fri och behållen."
Tillämpning: Du som väl kommit till Jesus, börjat tro på Honom och gärna ville vara hans rättsinniga barn, men nu under tiden är så syndig eller faller och förgår dig så svårligen, att du tycker det Gud nödvändigt måste övergiva dig i ett vrångt sinne, minns då detta, att vad Han vill göra dig för dina synder är: hemsöka dem med ris och plågor, först invärtes i samvetet, så länge det är nog till din tuktan, och sedan även utvärtes med bedrövelse i mångahanda försökelse, var så behöves. Han vill hemsöka dina synder med ris och plågor, men sin nåd vill Han icke rygga, ty om nåden har Han att handla med Sonen — om nåden talar Han icke med dig, utan med Honom, som förvärvat den och som är din medlare, försvarare och borgesman, nåden står på en annan grund än din fromhet och kan därför icke ryggas genom dina synder; ja, då vore det icke heller nåd.
Och när du erfar sanningen av hans hotelse, nämligen ris och plågor, fruktan och ångest, så bör du likavisst tro sanningen av hans löfte, nämligen en evig nåd. Du skall icke, då du syndat, och Han därpå hemsöker dig med ris och plågor, missförstå Honom och mena, att Han är vred på dig! Han har ju sagt dig det förut, att Han skall hemsöka din synd med ris och dina missgärningar med plågor, utan att vara vred på dig. Detta bör du då veta, såsom en mellan Honom och dig avtalad sak, nämligen att både synder och plågor skola infinna sig, men att nåden därunder skall evinnerligen bliva fast.
Därför, när du är syndig och plågad, genomträng det svarta molnet och säg ännu med förtröstan: Fromme Gud, ställ dig ännu vredare, risa mig ännu värre och långvarigare, jag vill aldrig missförstå dig, du har förutsagt detta, att du skulle hemsöka synden med ris och plågor, men icke rygga nåden. Och då vill jag gärna lida. Si, detta vore en vacker, kristlig tro och erfarenhet.
Men däremot, den som icke erfar denna faderliga aga på synden, dessa inre ris och plågor, räddhåga och fruktan, utan lever hela dagar och veckor utan besvär och lidande av någon synd, eller ock kan leva säker och fri i en och annan medveten köttslighet, han är visserligen oäkta och icke barn, han är en död skrymtare, en fåvitsk jungfru, med en torr och lätt lampa.
Här talas således om barnen, vilka ofta hava svårt för att tro, hava svaga, skröpliga, fruktande hjärtan, men i Kristus söka sitt skydd, sin rättfärdighet, på det att sådana skola veta, att de under all sin skröplighet hava nåd, så länge deras medlare har nåd, så länge deras lösen är gillad, en beständig, en evig nåd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar