Vakten eder, I levande kristna, för att avsomna, försoffas, avstanna, bortdö! Växen till, söken alltid mer — mer tro och Kristi kunskap, mer kärlek, mer himmelskt sinne, mer ödmjukhet och gudsfruktan!
Om någon sade: Jag har tillräckligt av tro, tillräckligt av kärlek till både Gud och människor, tillräcklig frid och fröjd i den Helige Ande, tillräckligt av ödmjukhet och gudsfruktan m. m. så skulle vi rysa för ett sådant själstillstånd, en sådan mörkrets makt över sinnet, en sådan säkerhet och förtjusning. Men när en kristen, som väl icke med munnen talar så, dock alls icke söker någon förökelse i dessa stycken, är fara värt, att han då med hela sin själ säger just detsamma: Jag har tillräckligt av tro, kärlek, gudsfruktan! Ja, det är sannerligen icke rätt väl, när en kristen alls icke bekymras om denna sak.
Frågan om tillväxten i nåden är därför bland de ämnen, som prövar och uppenbarar vårt tillstånd, förrän vi mena det.
Somliga känna en pil i hjärtat vid detta ämne. Ack, var är min förökelse i nåden! sucka de. Tvärtom går jag tillbaka. Somliga åter läsa ordet om tillväxten med helt lugn blick, blott forskande, studerande. De lämna åt andra att taga det till hjärtat. Och här sannas Luthers ord: "De, som borde frukta sig, frukta icke; men de som icke borde frukta sig, de frukta".
Det finnes en förtjusning, en mörkrets makt, som gör själen lugn, stark, modig, rådig, hård, förstockad, så att hon förnimmer intet, fruktar intet, tar åt sig intet, blott tänker, förstår, talar. Skulle icke den förtjusningen vara börjad hos dig, som är en kristen och hör Herren Kristus själv utropa: "Den som är from, han varde ännu frommare; och den som är helig, han varde ännu heligare;" men "den som är ond, vare ännu ond", och du bekymras icke därom — du vet med dig, att du under dagarnas lopp icke bekymras om någon tillväxt och att icke heller Kristi egna allvarsamma förmaningar gå dig till hjärtat — skulle icke i ditt hjärta då vara någon förtjusning? Varför icke? Varför är just du fritagen från all tjusning av mörkrets ande? Har djävulen icke mer någon ond mening med dig? Är han nu vorden god, eller är han död?
Tänk, när Kristi egna ord av så betänkligt innehåll icke mer röra dig! Rätta kristna, som icke alldeles somnat, hava ofta allrastörsta bekymmer just däröver, att de icke finna någon tillväxt hos sig. Dessa hava därför ännu en Herrens fruktans Ande i sina hjärtan och stå ännu under hans regering, varigenom allt hjälpes.
Luther säger, att tron i hjärtat aldrig är stilla, utan är antingen i tilltagande eller i avtagande, och var det icke sker, så är det ingen levande tro, utan allenast en död inbillning i hjärtat om Gud. Detta gäller om hela nådelivet i hjärtat, tron, kärleken, gudsfruktan, och är en sann och tänkvärd anmärkning.
Det är ett utmärkande tecken på den plantering, som den himmelske Fadern har planterat, att den är i beroende av den andliga vården och näringen och därför stundom upplivas och tilltager, stundom åter avtager. Den tro åter, som icke beror av näringen, utan står alltid lika fast, är blott en självgjord och död tro.
Här är dock en åtskillnad att märka: Den allmänna säkerhetstron har det grova tecknet, att den icke blott lever lika väl all andlig näring förutan, utan ock är allrastarkast, när intet Guds ord kommer den för nära, den rubbas och förstöres just genom Guds ord. Men de finare verkhelgonen likna däruti de kristna, att deras tro och frid är beroende och föränderlig, men beroende av deras religiösa iakttagelser, så att om de försummat sin bestämda stund för dagen att läsa, bedja och dylikt, eller eljest någon reva i deras fromhetsklädnad blivit gjord, är deras tillförsikt rubbad, och friden återställes endast genom själva den förnyade iakttagelsen av den försummade andakten.
Men den äkta tron beror icke av själva iakttagelsen att läsa, bedja m. m., utan av innehållet av det, som läses, av Kristi kunskaps tillväxande eller avtagande. Därför säger aposteln, att nåd och frid förökas genom Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap. Och den tröst och starkhet, som icke beror av Kristi kunskap, utan lever av sig själv, är icke den rätta Guds nåd, utan ett blomster, som växer ur själva hjärtat och har den egenskapen, att det förvissnar, "när Herrens Ande blåser därin".
Men om nådelivet är alltid antingen i tillväxt eller i avtagande, är det ju en förskräcklig sak att icke giva akt därpå, utan framleva det helt obekymrad om tillväxten; ty om det verkligen är i avtagande, skall det ock utdö, om icke snar ändring sker. Om det en tid vanvårdats och avtagit, måste det nödvändigt snart åter uppväckas, upplivas och stärkas, så framt det icke skall bliva själva döden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar