Detta är ett förskräckligt ord av den milde Frälsaren! Herren Gud hjälpe oss alla, att var och en måtte vara uppriktig mot sig själv, så att han icke hemligen och utan att veta det står under en sådan dom, tilldess den drabbar!
Huvudsaken, som här är att undersöka, är nu ljumheten, eller vad Kristus därmed menar.
I detta Herrens tal om de ljumma är något, som alla se och förstå, men också något, som blott få märka.
Alla inse, att när Herren säger: "du är varken kall eller varm", menar Han:
Icke är du en blott vanlig världsmänniska, helt likgiltig och främmande för det andliga; visst är du något annat än den stora hopen; du känner mina vägar, du predikar mitt ord och lär andra; "jag vet dina gärningar", sådana har du.
Men du är icke heller varm, ditt hjärta är icke rätt för Gud, den rätta kärleken, livet och umgängelsen med mig fattas dig; du talar hellre om mig, än med mig; du umgås hellre med andras själsangelägenheter, än med dina egna o. s. v.
Sådant heter ju att vara varken kall eller varm, ty vad "kall" betyder, det se vi på världen i hennes alldeles jordiska, för allt andligt likgiltiga väsende.
Men vad "varm" är, det se vi på sådana trogna själar, vilka i allt sitt väsende alltid hava samma föremål för sig: Frälsaren och hans nåd; så att då de äro mest glada, är det över Frälsaren och hans vänskap; då de äro mest bedrövade, är det över sin synd och saknad av Frälsaren; då de tala, sjunga eller skriva om det, som mest behagar dem, är det om Frälsaren.
Detta är klart och för alla begripligt.
Men då uppstår i tillämpningen en dunkel och svår fråga: När likväl alla kristna under en tilltagande eländets kännedom vid Herrens fördöljande och de ljuva känslornas undandragande sucka och klaga över sin stora kallsinnighet, att de kunna icke så älska Frälsaren, som de ville, icke så varmt bedja som förr, de angripas av frestelser, besväras av främmande, ja syndiga tankar, bliva förströdda till sinnet, försumliga och bristfälliga i kärleken — vad kunna de då annat tycka, än att de just här i Kristi tal om de "ljumma" finna sig alldeles beskrivna? Ty icke äro de riktigt kalla mena de, och icke heller riktigt varma — vad återstår då annat, än att de äro ljumma?
Ja, vad skola vi härom säga? Är det verkligen om ett sådant själstillstånd, Herren här talar, som det dessa bekymrade själar beklaga?
Lovad vare Herren att Han själv förklarade, vad som utmärker de ljumma! Eljest hade vi alla måst förtvivla för denna text.
Läs då följande vers. Där förklarar Herren, vad som var ljumhetens tecken och bevis. Det lyder så: "Ty du säger: jag är rik och har nog och behöver intet; och vet icke, att du är eländig och jämmerlig och fattig och blind och naken." Si, här är tecknet på de ljumma, som Herren vill utspy utur sin mun! Herren säger ju här uttryckligt, varav den ljumme igenkännes. "Du är ljum; ty du säger: jag är rik, har nog" m. m.
Ordet "ty" brukas alltid, när en bevisning följer. Således, att du är ljum, vill Herren säga, det uppenbaras därigenom, att du säger: "Jag är rik", d. ä. att du är så nöjd med dig. Vore du varm, kunde du icke vara nöjd med dig själv.
Ordet: "du säger", bör icke förstås blott om munnens sägande; ty mången ljum är väl så fin och klok, att han icke så grovt uttalar det inför människor, utan det bör förstås om hjärtats eller det inre tyckets sägande; såsom ock Skriften brukar ordet: du "säger i ditt hjärta". Det betyder således att i sitt tysta inre vara nöjd med sig själv, eller icke känna sig eländig och jämmerlig m. m.
Detta är ett alldeles märkvärdigt och dyrbart tecken i avseende på den rätta bättringen i hjärtat — ett tecken, som går mycket djupare och finare än alla andra tecken och uppenbarar ofta, vad man på intet annat sätt kan få fram i dagen. Det må nämligen med allt annat vara huru som helst, det är dock säkert, att den kristen, som är nöjd med sig själv, som icke understundom plägar bekymras, ja, förskräckas och ängslas över sig själv, utan har alltid lugn i det avseendet, den själen är bestämt stadd i den laodiceiska lärarens ljumhet.
Vi tala icke därom, att en kristen kan för vissa tillfällen, antingen under mycken andlig förnöjelse eller under en tillfällig slummeraktighet, vara mer nöjd med sig; han får åter snart lika stor sorg över sig och är dock vanligen även mitt under största tröst och glädje i Kristus ändå missnöjd över sig själv; detta missnöje med sig själv är således ändå det vanliga i en kristens liv.
Så kan ock den ljumme av en tillfällig grövre förseelse, helst om denna fallit människor i ögonen, bliva för tillfället ledsen över sig, eller över den gärningen, men är dock i allmänhet nöjd med sig själv, stolt och obruten.
Här är således att giva akt på, vad som är en människas allmänna eller vanliga tycke om sig. Detta är det tecken, som Herren Kristus här framställer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar