fredag 11 oktober 2013

"Varen alltid glada." (1 Tess. 5:16)

Här säger någon: "Fröjd i Herren är en trons och Andens frukt: man kan icke taga den, förrän den varder given; den kan icke frambringas genom förmaningar." — Det är sant. Men liksom kärlek, ödmjukhet, mildhet också äro Andens frukter, och apostlarna likväl förmana till deras övande, så hava de också förmanat oss till denna Andens frukt, fröjden i Herren, och sagt: "Varen alltid glada, ty det är Guds vilja om eder; fröjden eder i Herren alltid" — och så böra vi fara efter den nåden och använda alla medel, som befordra densamma. Förloras trons glädje, då förloras ock alla andra gåvor och krafter.

Men en annan säger: "Glädjen beror av omständigheterna; då jag har skäl till glädje, då är jag glad, men huru kan jag glädjas, då nöd och bedrövelse tillstöta?" Dessa äro riktiga uttryck blott för den mänskliga och köttsliga glädjen. Men aposteln säger: "Såsom bedrövade och dock alltid glada." Han säger: "Jag är uti outsäglig glädje i all vår bedrövelse." Han säger: "Fröjden eder i Herren alltid, och åter säger jag: fröjden eder." Är du ännu en otrogen, då kan du visst icke glädjas i Herren, och då är din glädje beroende av tillfälliga omständigheter; men en trogen har en hög och besynnerlig frid, så att han även kan glädjas i bedrövelsen!

Må dock ingen tänka, att de yttre omständigheterna icke inverka på de trognas hjärtan; nej, så länge de omföra denna hyddan, känna de väl, var det svider. Asaf bekänner om sig: "Det gör mig ont i hjärtat och stinger mig i mina njurar, att jag måste vara såsom en dåre och ett vilddjur för dig." Men hör, vilken djup glädjekälla han ännu hade kvar! Han tillägger: "Likväl, Herre, blir jag städse vid dig. När jag har dig, frågar jag intet efter himmel och jord. Om mig än kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud, alltid mitt hjärtas tröst och min del." Om ett sådant hjärta talas här.

En otrogen själ är alldeles obekväm för glädjen i Herren; antingen är hon uppfylld med avgudar, helt lättsinnig och jordisk, eller ock tryckt av lagen, trälaktig och förskräckt för Gud — och att uppmuntra en sådan själ till glädje i Gud, det vore såsom att vilja förmå vattnet att brinna. En otrogen har ock allsintet skäl till glädje. Det är endast det ömkligaste vansinne, att ett världens barn en enda stund kan le, då det lever under den Allsmäktiges vrede och går mot den eviga döden. Sådana olyckliga själar har icke någon apostel uppmanat till glädje, utan till dem heter det: "Gråten och tjuten över eder uselhet, som skall överkomma eder".

Men här talas till de pånyttfödda nådebarnen, som stå i den Allsmäktiges vänskap; och dessa hava i sanning skäl, ja, de allrastörsta skäl att beständigt glädjas och fröjdas, även om de svåraste jordiska olyckor och sorger drabbat dem. De äro dock alla stunder lyckliga — ja, om icke alltid glada, dock alltid lyckliga; däråt borde de alltid glädja sig. Ingen kristen kan redan den konsten att beständigt glädjas - känslan går sin väg och omväxlar såsom skyhimmelen; men skäl har han att beständigt glädjas, ty lycklig är han. "Si, vi hålla dem saliga, som hava lidit."

Och för det andra finns det ock en djupare glädje än känslans, en medvetandets, en trons glädje, som säger: Dock likväl är jag glad! - fastän jag icke nu känner synnerlig glädje, är jag dock glad, att jag har en Herre, en vän, en skatt, som vida överväger allt. En sådan glädje böra de kristna hava. Därom förmanar aposteln, då han säger: "Fröjden eder alltid!"

Men han uppgiver ock grunden därtill, då han säger: i Herren, märk! i Herren, icke i silver och guld, icke i yppighet och sång, icke i hälsa och starkhet, icke i konst och vishet, icke i välde och ära, icke i vänskap och gunst, ja, icke heller i goda gärningar och helighet; ty sådant giver blott en bedräglig och falsk fröjd, uti sådant skolen I icke länge få glädjas, om I ären äkta barn, under Guds Helige Andes aga. Dels är detta en farlig glädje, som drager hjärtat från Herren, vilken vill ensam vara sina barns glädje, skatt och förnöjelse; dels ock ger allt sådant en kort och vansklig fröjd, som snart tager ända.

Därför om I viljen fröjdas "alltid", ja, evinnerligen, skall eder fröjd vara "i Herren". Att all annan fröjd, även den över Andens gåvor, såsom över sin helgelse, kraft och goda gärningar, är en farlig fröjd, därom hava vi en tänkvärd lärdom i den hulde, vaksamme Herrens hastiga varning till sina lärjungar, då de med fägnad omtala, huru de i Jesu namn utdrivit djävlar: "Fröjdens icke, att andarna äro eder underdåniga, men fröjdens, att edra namn äro inskrivna i himmelen".

Så varnar ock Herrens Ande genom profeten: "En vis berömme sig icke av sin vishet, en stark berömme sig icke av sin starkhet, en rik berömme sig icke av sin rikedom; utan den som vill berömma sig, han berömme sig därav, att han vet och känner mig". Herren är en stor nitälskare; Han tål icke, att hans brud har sin egentliga hjärteglädje och skatt i något annat än i Honom.

Var glad,
var glad,
var glad i din Herre och Gud!
Var glad,
var glad
och hylla din Konung och Gud!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar