Med denna erinran om Kristus har aposteln i 1 Kor. 15 helt oförmärkt lagt den fastaste grunden för hela sin bevisning av läran om de dödas uppståndelse, förrän han ännu hade sagt korinthierna, vad han ärnade bevisa.
För det första hade han härmed fört dem ifrån deras egna tankars och tyckens ostadiga drivsand till den fasta grunden för all sann tro, nämligen att Gud har talat — Gud har talat på jorden — och vad Gud har talat, måste evinnerligen gälla, trots allt vad våra arma huvuden och hjärtan invända. Himmel och jord skola förgås, men icke en bokstav eller prick av Guds ord.
Detta är här viktigt att märka; ty hela grunden för alla våra tvivel i denna och varje trosartikel är endast den, att vi icke begripa, huru det är möjligt. Vårt lilla huvud reser sig upp emot den store Guden och vill, såsom Luther säger, "taga Honom i kragen och fråga, huru Han kan säga så". Och vi betänka icke i vår blindhet, att vi icke ens begripa vår egen kropp och själ, vilka vi hava så nära; vi kunna icke begripa våra egna förmögenheter, t. ex. vårt minne, vår tanke, vår syn, vår förmåga att tala. Om man tänker grundligt blott på dessa förmögenheter, måste vi bekänna, att de äro underbara Guds skapelser, vilka vi icke begripa. Och dock vilja vi förstå själva Skaparen, eller mästra Honom och göra Honom till ljugare, så snart Han säger oss något, som vi icke förstå. Vilken av oss var hans rådgivare, då Han skapade det första människohuvudet på jorden? Gud vare oss nådig, låt oss icke bliva dårar!
Si, då nu aposteln började med att påminna korinthierna, vad som var dem förkunnat efter Skrifterna, ville Han på en gång taga hela frågan ifrån förnuftets avgörande och föra dem direkt till ordet. Tron skall alls intet annat hava för sig än ordet och icke tillåta förnuftets mästrande av heliga trosartiklar; ty eljest skola vi snart förlora allt sant ljus och omsider intet annat tro, än vad vi se med ögonen och känna med händerna.
Såsom i den artikeln, att jag skall tro de dödas uppståndelse, att alla människor skola på en dag varda åter levande, och vår kropp och själ komma tillsammans, såsom de nu äro, det kan sannerligen icke förnuftet begripa. Ty det ser blott, vad som är för ögonen, att världen stått så länge, och den ena dör efter den andra, och alltsammans blir dött, förmultnat och alldeles till stoft i graven, och att ännu ingen enda är återkommen; därjämte, att somliga kroppar blivit förbrända till aska, och askan förskingrad, och andra hava fallit i havet och blivit uppätna av fiskar. När nu förnuftet vill utgrunda, huru vår Herre Gud skall hava reda på alla dessa och på en dag göra nya kroppar av dem, då är det sannerligen ute med hela trosartikeln.
Och så går det alltid, när förnuftet skall bedöma en ren trosartikel, och människan icke håller sig blott till ordet. Såsom när jag oroas av mina synder, av lagens och samvetets domar, måste jag ju förlora all viss tillförsikt om Guds nåd och välbehag, om jag icke strängt håller mitt öga fästat vid Guds nådeförbund i Kristus och hans försäkringar därom. Släpper jag detta fäste och kommer blott in i mina egna tankar och känslor, då är det snart ute med tron.
Så har det ock ofta gått med själva läran om Kristus, då man har velat förstå, huru Gud kunde bestämma sin Son till vår försoning, eller huru Guds Son kunde bliva människa, gråta, bedja, lida, dö, eller huru Gud kunnat lämna en stor del av världen i okunnighet härom och icke med sin allmakt, t. ex. genom änglar, utbrett sitt evangelium o. s. v.; då har man fallit på allehanda underliga och galna tankar och slutat med att tro ingenting.
Ja, så går det ock ännu i dag för många i avseende på sakramenten; man ser i dopet, att vattnet är vatten, vilket ock ett djur ser; man ser i nattvarden, att brödet är bröd och vinet vin o. s. v., och när man då förgäter, att Gud är allsmäktig, eller ock med munnen erkänner detta, men i hjärtat tänker: Det och det kan Han icke göra — då har man snart borttappat de herrligaste trossanningar blott för det blinda och förmätna förnuftets inblandande. Gud har talat, det skall då vara allt.
Ty att jag skall bliva ståndande i den tron, att jag skall få ett evigt liv med en skön och herrlig lekamen, när jag ligger under jorden, förmultnar och blir stoft, därtill fordras en gudomlig och himmelsk försäkran och visshet, som icke rättar sig efter något kännande och seende, utan kan se upp över allt sådant till Honom, som talat det, och vilken rikligen förmår göra över allt, det vi bedja eller tänka.
Det såg icke heller likt ut, att Kristus skulle uppstå, när Han var så jämmerligen dödad och låg nere i graven under den förseglade stenen; då var det sannerligen allt för svårt att tro, att Han nu skulle vara en Herre över död och grav. Men efter Han hade sagt det, Han, vilken "bär hela jorden med tre fingers mått", så måste det dock ske. På detta måste även vår uppståndelse, så orimlig, ja, omöjlig den synes för allt förnuft, likväl en dag bliva en verklighet, så sant Gud själv har sagt det och icke kan ljuga.
Si, så viktigt var det, att aposteln här förde korinthierna in på det gudomliga ordets grund.
Uppstånden är Kristus! Gudomliga liv!
För oss du nu dödade döden.
Uppstånden är Kristus! Min fröjdesång bliv
mot synden och yttersta nöden.
O Jesus, i hjärtat jag gömmer ditt ord,
mer högt och mer dyrbart än himmel och jord:
Jag lever, och ni skall få leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar