Då Gud förlåter en människa alla hennes synder och helar alla hennes brister, så är den människan icke blott förskonad från vreden och fördömelsen, utan hon är ock med detsamma ett föremål för den obegripligaste kärlek av Gud — den stora gudomliga kärleken — den all kunskap övergår. Han håller henne hjärtligen kär med sådan kärlek, som en öm moders mot sitt späda barn, eller en älskande brudgums till sin brud. Detta är den underbaraste och herrligaste sak, som Gud i den heliga Skrift uppenbarat.
Skriften har många underbara ord härom, såsom när Kristus själv uttryckligen säger, att "det varder glädje för Gud över en syndare, som bättrar sig", såsom det blev för den förlorade sonens fader, då han åter fick se sin son. Och i Jes. 62 står: "Såsom en brudgum gläder sig över bruden, så skall ock din Gud glädja sig över dig". Och åter: "Du skall kallas: min lust i henne; ty Herren har lust i dig."
Och Herren själv säger uttryckligen om sina trogna: "Det skall vara min lust, att jag må göra dem gott." Eller först: "Jag skall göra ett evigt förbund med dem, så att jag icke vill avlåta att göra dem gott; och jag skall giva dem min fruktan i hjärtat, att de icke skola vika ifrån mig. Och det skall vara min lust, att jag må göra dem gott." Och åter säger Herren: "O, huru väl vill jag göra emot dig, Efraim! O, huru väl vill jag göra mot dig, Juda! Jag har lust till kärlek och icke till offer."
Och att Guds hjärta med sådan kärlek omfattar alla, som komma till Honom, även de ovärdigaste syndare, visade Kristus tydligt i Matt. 9. Ty då de fariseer knorrade över hans stora vänlighet emot publikaner och syndare, svarade Han: "Gån och lären, vad det är: Jag har lust till barmhärtighet och icke till offer!"
Den som då tror på Honom, om Han ock är den orenaste publikan och syndare, är genast på det innerligaste sätt älskad; och nu — nu blir den människan i alla sina livsdagar på det huldaste buren och för allt ont bevarad i Guds barmhärtighets sköte; hennes själ är för evigt fri från det eviga fördärvet, återlöst av en närskylld; och hennes timliga liv skall njuta en särskild huld omvårdnad av samme släkting, "Goel", vår Frälsare. Ja, hon skall på alla sidor omgivas av Guds välgerningar och barmhärtighet, såsom en gyllene krona omgiver, betäcker och pryder huvudet. Detta är meningen av orden: "Den ditt liv förlöser från fördärv och kröner dig med nåd och barmhertighet"; ty det hebreiska ordet på förlöser handlar om en släktings förlösande och omsorg om sina närskyllda.
Till samma Guds hulda omvårdnad hör ock, vad som närmast följer i vår psalm: Den dig uppfyller med tröst, eller: den din mun med goda ting mättar, att du varder däglig, och gör dig ung och frisk såsom en örn; ty örnen blir liksom förnyad, då hans gamla fjädrar bortfalla, och han får nya igen. Så förnyas ock vi, då Herren vederkvicker vår själ med tröst. Och om icke Herren giver trons gåva, så kunna vi omöjligt taga en verklig tröst och frid. Han är trons begynnare och fullkomnare. —
Vidare: Om någon förtrycker eller orättvist dömer oss, är Herren den, som dömer rätt, beskyddar och hjälper vår sak, såsom här står: "Herren skaffar rättfärdighet och dom åt alla dem, som lida orätt." Därav kommer t. ex. att fastän våra mest ansedda fiender på det bittraste försmäda oss, mästerligt förvränga våra ord och modigt utropa oss för villfarande eller falska kristna, och vi tiga, fastän vi ofta kunde på det klaraste vederlägga deras smädelser — vi tiga och förhålla oss "såsom en döv, den intet hörer, och en dum, uti vilkens mun är intet gensvar" — likväl utför Gud så herrligt vår sak, att den mer och mer tillväxer och våra motståndare bliva mer och mer allmänt kända, för vad de äro.
Detta kommer allt av Herrens trofasthet, blott man kan tro och bliva stilla och bida efter Honom. "Herren skaffar rättfärdighet och dom åt alla dem, som lida orätt." Huru huld och trofast och vänligt betedde sig icke Herren mot Moses och Israels barn? "Herren har låtit Moses veta sina vägar; Israels barn sina verk." Därav hava vi nu den stora lyckan, att vi icke behöva vara ovissa om, vad som är Guds vilja och mening. Den som blott besinnar, att Gud själv uppenbarat sig på jorden, själv talat och sagt, vad som är hans vilja samt hans råd om vår salighet; därjämte med herrliga gärningar visat, vem Han var, visat sig vara själva den Allsmäktige, själva Skaparen; den skall då icke gissa och tänka i vädret om Guds vilja och mening med oss, utan blott och allenast se ned i Guds ord, där se hans vägar och hans hjärta och där bliva lika viss om, vad Gud tänker om oss, som om domen redan vore hållen. O, en stor nåd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar