Det hjälper icke annat! Människan kan aldrig förmås att rätt hylla Syndborttagaren, med mindre hon jagas och tvingas av synd och lag. Gud är försonad — "förblidkad över våra orättfärdigheter" — hans förbarmande hjärta brinner av kärlek till alla sina dyrköpta; men de kunna icke frälsas, de kunna icke förmås att fly till fristäderna, med mindre de jagas och drivas av blodhämnaren. Därför måste Han alltid plåga, förskräcka och utmatta oss med lagens bud och domar.
Likasom Josef brann av kärlek, när hans bröder kommo till Egypten, och genast beslöt att göra dem gott, men likväl genom sin tolk "talade skarpt" till dem, lät binda och fängsla, förskräcka och bedröva dem, för att göra deras hårda hjärtan mjuka; så måste ock Herren genom sin tjänare och tolk, Moses, förskräcka, fängsla, tvinga och bedröva oss. Men Han bedrövar icke människorna utav hjärtat — allt det lagen säger, det säger han därför, att var och en mun skall tillstoppas, och all världen skall för Gud varda brottslig — att synden skall överflöda.
Huru syndens överflödande verkas av lagen, visar aposteln i Rom. 7, nämligen att lagen icke blott såsom en spegel visar oss synden, utan ock genom förbudet uppväcker den slumrande synden till verksamhet och strid, på det hon icke skall ligga fördold och syndaren anse sig syndfri. "Jag levde fordom utan lag, och då var synden död; men när budordet kom, då fick synden liv och uppväckte i mig all begärelse." Och nu är syndaren strax eländig och jämmerlig, som förut var så självbelåten, säker, stolt och dygderak — nu är han eländig och jämmerlig, vanmäktig och rådlös, så att hela världen blir honom för trång. Nu blir det förut så kära syndalivet bittert, främmandelandet ödsligt, fadershuset ljuvligt, ja till och med drängtjensten där! O, huru mycket gott, som kommer av detta ömkliga syndens överflödande! Och sådant verkades icke genom laglöshet, utan genom lagen. Därtill är lagen god, och icke till att göra människan from.
Märk och minns det en gång för alla, att Skriften säger: "Lagen är kommen, på det synden skall överflöda." Märk — icke övervinnas utan "överflöda" — så att, just när du vill bliva bättre, blir du värre. Då du vill vara hygglig och helig, då blir du ohygglig, synden "överflödar". Du vill älska Gud, då känner du hat, åtminstone en odräglig köld i hjärtat. Du vill vara mild, saktmodig, då kokar bitterhet hos dig. Du vill vara ren i tankar och hjärta, då "uppväckes i dig all begärelse". Du vill vara förkrossad och ödmjuk, då är du stenhård, styv och full av högmod. Sådant kallar Paulus, att "budordet, som var mig givet till livs, vart mig till döds" — att "synden vart övermåttan syndig genom budordet".
Sådana äro de rätta verkningarna av lagen, när den träffar hjärtat. Men nu blir det alltför orimligt och halsbrytande att mitt i ett sådant syndaelände emottaga nåd. Därför kröker sig själen åt alla sidor och söker andra utvägar. Har lagen icke träffat rätt djupt, så kan människan finna lättnad och tröst i sina egna gärningar, sin ånger, sina böner, sin förbättring, sin seger över vissa synder, sitt nya religiösa liv. Så danas en farise.
Den ene företager sig yttre gärningar, barmhertighetsverk, religiös verksamhet; den andre söker sin frälsning i botövningar, tårar, böner, försakelse, ödmjukhet, avdöende från världen; en tredje kan stilla det väckta bekymret genom att sysselsätta sitt huvud med ett andligt studium, att samla kunskap, klara och sköna insikter, utan att själv i sanning äga och öva, vad kunskapen omfattar o.s.v. Nu är tiden för Andens straffämbete. Alla dessa helgon skall Anden straffa. För vad nu? — För synd; ty de tro icke på mig. Anden skall uppenbara, att då de äntligen gjort allt, vad någon dödlig gjort: då de ångrat synden, så att de kunnat gråta blod; då de bedit dag och natt på sina bara knän; då de på det strängaste späkt sin lekamen, "intill blods kämpande mot synden"; förbjudit sina ögon att se, sina öron att höra och sin tunga att tala något fåfängligt; förbjudit sin mun att smaka och sin hela varelse att njuta något överflödigt; då de givit alla sina ägodelar åt de fattiga och använt alla sina levnadsstunder för nästans väl; då de profeterat i Jesu namn och i Jesu namn gjort många kraftiga gärningar — då skall den Herren med såren i händerna och sidan fördöma dem, sägande: "Gån ifrån mig, I ogärningsmän — för synd, ty I trodden icke på mig."
Anden skall uppenbara, att de med all denna sin helighet skola kastas i det yttersta mörkret, emedan de icke äro klädda i Kristi rättfärdighets bröllopskläder, emedan de icke i den blodige Frälsaren på Golgata haft sin enda tröst — icke med Honom gjort det bytet, att såsom Han tagit deras synder på sig, de ock emottagit hans rättfärdighet. O, märk en gång, kära själ! att om icke hans gärningar äro dina gärningar, om icke hans ånger, hans böner, hans lidande och död äro dina, så är du evigt förlorad.
Att synden överflödar
och ofta stör min ro,
det får jag nogsamt känna,
det slipper jag att tro.
Men märk, att nådegåvan
dock gäller mycket mer,
ty synden är borttagen,
som jag i Ordet ser.
Och jag får lov att fröjdas
i Gud, min Frälsare,
som så har älskat världen
och dött för syndare.
Han lever, jag får leva
i tid och evighet.
Det är vad jag behöver,
det bästa som jag vet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar