Med en hög och storartad framställning om skapelsens suckan efter förlossning vill aposteln här giva Guds barn en ytterligare grund för vissheten och storheten av deras tillkommande herrlighet, varom han förut talat.
Emedan Gud i begynnelsen skapade allt, vad som är på jorden, till sina barns tjänst och glädje, och därmed till sitt herrliga namns lov och ära, men denna skapelse vid vårt syndafall fick sin del av förbannelsen, så att den nu icke uppfyller denna sin ursprungliga bestämmelse, i det den dels icke tjänar Guds barn så, som den skulle hava tjänat dem, om synden icke tillkommit, dels ock till största delen tjänar Skaparens fiender och försmädare, ja, tjänar synden, emedan den av de flesta människor missbrukas till synd; så är dock detta ett förtryck, en träldom, som skapelsen lider emot sin vilja eller utan sin skuld, men för hans skull, som underkastat den sådan träldom. Detta missförhållande skall dock icke alltid vara; skapelsen är underkastad förgänglighetens träldom "på en förhoppning" att också den en gång skall varda fri därifrån till Guds barns herrliga frihet. Detta är den egentliga saken, som här framställes.
Men likasom profeterna ofta tala om den förnuftslösa skapelsen såsom om förnuftiga varelser, då de t.ex. säga, att berg och högar fröjdas, att träd på marken klappa med händerna, att sol och måne, vilddjur och fiskar lova Herren; så ser ock apostelns andliga öga hela skapelsen uti en lidande, en orolig längtan att komma till sitt mål; han hörer skapelsen sucka och ängslas i väntan efter Guds barns och sin egen förlossning från den närvarande träldomen. Och detta framställer apostelen till att styrka och uppmuntra alla kristna, för det första med den visshet, den borgen för vår herrlighets uppenbarelse, som ligger däruti, att hela skapelsen skall först med Guds barns herrliga frihet komma till sin bestämmelse; ty de måste då visserligen hava ett annat och bättre liv att vänta, efter den närvarande världsordningen icke kan vara den rätta, eller den som Gud i begynnelsen åsyftade, utan vi hava efter hans löfte att vänta nya himlar och en ny jord.
Och för det andra skulle de besinna storheten av den herrlighet, som då kommer att uppenbaras, när hela skapelsen skall förnyas och förherrligas till deras herrlighets uppenbarelse, när alla Guds skapade verk, de, som skola tillhöra den nya himmelen och den nya jorden, skola renas, förnyas och förskönas blott derföre, att Guds barns herrlighet skall desto mer framstå. Aposteln vill säga, att skapelsen, vilken för syndens skull blev genom Guds dom underkastad vanskligheten, skall återställas från sin närvarande förnedring, under vilken den suckar, och att den, enligt Guds löften om en förnyelse, väntar att tillika med Guds barn få del i befrielsen från förgänglighet och fördärv och att med dem iklädas den herrlighet och skönhet, i vilken den en gång ur Skaparens hand framträdde.
När endast en dotter i ett rikt hus skall stå brud, så blir hela huset renat, prytt och sirat för högtidligheten; alla gäster, ja, även tjänstefolket skola då bära sina högtidskläder. Skapelsen är det rika hus, i vilket Gud insatte människan till barn och arvinge. När Kristi brud skall ingå i sin brudgums herrlighet, när Guds barn skola avlägga den ringhet och det förakt, varunder de i tiden varit fördolda, och uppenbaras i deras sanna höghet och herrlighet, då skall ock allt, som tillhört deras boning, förnyas, renas och prydas; varom Petrus säger, att elementen skola smälta av hetta, och jorden med de verk, som äro därpå, skola avbrännas; men nya himlar och en ny jord vänta vi efter hans löfte, däruti rättfärdighet bor. De ting, som skola tillhöra den nya himmelen och den nya jorden, tillredda för Guds barn, skola befrias ifrån förbannelsen och återställas i det tillstånd av fullkomlighet, i vilket de voro, då Gud i begynnelsen såg på allt, det Han hade gjort, och förklarade, att "det var allt ganska gott".
Grundtextens ord på "högliga åstundan" betecknar egentligen en väntan, däri man med uppräckt huvud skådar ut efter den väntade. Lutkeman ser därför här bilden tagen av en hop människor, som så innerligt längta att få se sin älskade konung komma, att de med uppsträckt hals höja sig över varandra för att se, om han ännu närmar sig. Så väntar ock hela skapelsen med innerlig åstundan efter något. Och vad är då det, som den så innerligt efterlängtar? Aposteln säger: Guds barns uppenbarelse; den väntar efter, "att Guds barn skola uppenbaras". Här äro Guds barn så fördolda dels under allehanda sin egen skröplighet, dels ock under tidens vedermöda, kors och lidande, att de icke ens själva veta, vilka de äro. Mycket mindre kan världen känna dem. Men en gång skall deras fördolda herrlighet framlysa; och därefter väntar hela skapelsen med innerlig åstundan.
Hör, skapelsen suckar, den suckar så tungt!
Vad kan väl den sucken betyda?
I stunder då allt i naturen är lugnt
och blommor ses markerna pryda,
den sucken mot höjden dock stiger.
Guds barn går ock höljda i ringhet och brist,
en kämpande, bidande skara.
Dock stundar förlossningens timme till sist,
då Gud skall i dem sig förklara
i härlighet, skönhet och ära.
Ja, pris vare Herren, det kommer en dag
då skapelsen suckar ej mera,
då allting skall fullkomligt ställas i lag,
då Gud skall i alla regera.
Välkommen den dagen må vara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar