För att icke i denna onda, jämmerliga värld alldeles "uppslukas av bedrövelse" och förlora den så viktiga friden, huru nödigt blir det icke för en kristen att hava sitt hjärtas fäste, skatt och glädje i Herren allena — samt att beständigt underhålla och styrka hjärtat med våra höga himmelska fröjdämnen, vår höga lycka, våra herrligheter och rikedomar i Herren.
Det får icke nekas, att outsägligen bittra erfarenheter kunna drabba en kristens hjärta i denna onda värld, som med skäl kallas en jämmerdal. Huru mycket lidande och bedrövelse har icke syndafallet utbrett över jorden: de mest hjärtslitande förluster och sorger, den mest tryckande nöd och smärta! Och för en själ som lever under Andens tuktan, huru mycken bedrövelse medför icke den inneboende synden, det oroliga samvetet och alla satans glödande skott i det skrämda och blödiga hjärtat. Därjämte äro vi omgivna av hela massan onda själar, som stå i fiendens förbund; och huru mångfaldig ledsamhet och hjärtepina kan icke den hopen tillfoga en arm flykting, som vågat gå ut från Babel och vittna om dess fördärv! Visst äro här sorger och anfäktningar nog! Visst fordras här en övermänsklig och överjordisk hugsvalelse, om vi under allt detta ännu skola behålla någon tröst och icke uppgivas i vägen. Och dock säger Paulus, att han icke blott hade tröst, utan ock "outsäglig glädje i all sin bedrövelse".
Huru går nu detta till? Huru kommer man till ett så besynnerligt sinne, att man kan hava glädje i bedrövelsen, ja, en outsäglig glädje? Vi hava sett otaliga exempel därpå i alla tider — exempel av svaga, skröpliga kristna, som kunnat förlora allting, till och med sitt liv, och det med leende, glatt ansikte och fröjdefullt hjärta. Vad är hemligheten och konsten att få ett så över allt jordiskt upphöjt sinne, att komma till en så oberoende ställning, att hela världens ondska och alla helvetets makter icke kunna beröva oss vår frid och glädje?
Hör och märk! Det sker blott genom att äga och i hjärtat levande fasthålla en så stor lycka, vilken tillräckligen överväger allt det bittra, som här kan möta oss. Här är hemligheten: att hava en tillräcklig och allt övervägande lycka, men detta icke blott i ett kallt förståndets vetande, utan med en levande hjärtats tro och i full visshet. Jämte den stora lyckan fordras således även den Helige Andes nåd i hjärtat; varför apostlen helt kort förklarar, att fröjd och frid äro Andens frukter. Men grunden och sättet för deras vinnande är detta, att hjärtat uppfylles av sin stora lycka.
Giv blott akt på följande bild: En rätt lycklig brud, som blivit upptagen ur den djupaste fattigdom och låghet och har blivit föremål för en rik, förnäm och i all måtto älskvärd herres kärlek, och vilken hon mer än sitt liv älskar, om hon nu är på vägen till hans palats, för att där med honom förenas och där emottaga all den rikedom, lycka och glädje, som väntar henne, huru lätt fördrager icke hon alla resans besvärligheter! Huru glättigt ler hon icke åt en liten förlust! Om en vild människa vid vägen kastar på henne en vred blick och ett förolämpande ord, det gör henne ingen lång bedrövelse, hennes mans kärlek och leende mot henne är henne nog, och hennes stora lycka uppfyller så helt hennes hjärta. —
Se här! Det fordras blott, att hjärtat är uppfyllt av den stora, allt övervägande lyckan att stå i förening och vänskap med den Allsmäktige, veta sig vara utkorad till evinnerligt liv, till barn och arvinge i himmelen, till herrlighetens Herres brud. Att i hjärtlig tillförsikt kunna luta sitt huvud till Frälsarens bröst och med full trosvisshet säga: Min vän är min och jag är hans - si, detta är något, som kan göra vår glädje "fullkommen", det vill säga: icke sådan som den i himmelen skall bliva, utan sådan som den här i trons rike kan vara, där vi ännu äro på vägen till vår Herres palats och ännu i denna jordiska hyddan blott se och känna det, som är för ögonen, uti oss och omkring oss. Då vi likväl redan vunnit och kunna glädja oss åt det, som vårt hjärta huvudsakligen önskar och söker, så att vi sjunga: "Min högsta sällhet grönskar, jag har allt, vad jag önskar; ty hela Frälsarens person är min igenom tron"— då heter det en "fullkommen glädje".
Aldrig är jag utan fara,
kan dock alltid säker vara,
alltid någon nöd - men se:
alltid ock en Frälsare!
Aldrig fri från syndens smärta,
men dock tröstad vid Guds hjärta.
Aldrig utan kamp och strid,
alltid dock på djupet frid.
Ofta jagad, ofta fången,
men dock aldrig helt förgången;
ofta utan kraft och råd,
aldrig utan hjälp och nåd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar