Detta är Guds syftemål med Skriftens ord, nämligen att vi där icke blott skola hämta kunskap i huvudet, utan isynnerhet denna väsentliga nytta och kraft i livet, "att vi genom tålamod och Skriftens tröst skola hava en förhoppning". — Genom tålamod och Skriftens tröst, vill säga: Genom det tålamod och den tröst, som Skriften giver — som Skriften dels i ord och exempel förehåller oss, dels ock verkar hos oss, då vi rätt betrakta den.
Och att vi därigenom skola "hava en förhoppning", huru skall det förstås? Först böra vi veta, att med "hoppet" menas de trognas salighetshopp. Men att vi skola genom tålamod och Skriftens tröst hava detta hopp, sker isynnerhet så, att då vi i bedrövelse och nöd läsa Skriftens nådefulla tillsägelser, eller skåda de sköna exemplen av sådana, som haft mycket bittra och långvariga lidanden, och dock med tålamod uthärdat, väntat efter Herren och omsider blivit krönta med ett herrligt slut, så giver detta oss tröst, "Skriftens tröst"; då livas ock vi till tålamod, uthållighet, väntande efter Herren, samt till det hoppet, att även vi skola efter allt lidande få ett saligt slut. Vi livas att tro, det Herren ännu skall vara samme trofaste Gud som fordom, skall bevisa även oss samma nåd som våra fäder, och vi således i vår väntan efter Honom icke skola komma på skam. —
Orden "tålamod" och "tröst" säga oss, att vi skola hava lidanden och bedrövelser; ty annars behöves icke tålamod eller tröst. Men så är det ock endast i lidande och bedrövelser tålamodet övas, och Skriftens tröst rätteligen smakas. Utan lidande och bekymmer äro alla Skriftens tröstespråk helt kraftlösa och onyttiga; det är i bedrövelsen Skriftens tröst blir kraftig och giver oss tålamod och hopp.
Men detta sker ock endast genom Skriftens tröst. Ty lämna vi ordet ur ögnasikte, så är det slut med detta ljus i bedrövelsen. Det är endast genom det tålamod och den tröst, Skriften giver, som hoppet under lidandet stärkes. Må detta belysas genom några exempel, så torde vi genast förnimma något av den tröst, Skriften giver.
"Om Jobs tålamod haven I hört", säger Jakob. Nu se vi i Jobs historia, huru gruvligt denne Guds vän blev plågad, då han först berövades allt, det han hade kärt på jorden, sedan blev "slagen med onda sår ifrån fotbladen upp till hjässan" och därefter hånad och begabbad av sin hustru och sina grannar. När vi nu se, huru Herren under allt detta likväl var hans bulde vän och efteråt gav honom dubbelt mera gott redan i tiden, jämte det nådefulla vittnesbördet, att han var rättfärdig m. m., då är detta oss en lärdom och tröst, att även vi under allt lidande kunna hava Guds högsta vänskap, kunna ock, när Gud behagar, erhålla lindring och tröst, samt efter detta livet ett herrligt slut. —
Se på Abrahams långvariga prövning, och huru han dock till slut blev så rikligen välsignad. Gud hade givit honom det löftet, att han skulle bliva stamfader för en mycket stor släkt, och då lät Han honom gå barnlös till sitt hundrade år. Och när "löftets son" äntligen var given, då befallde Herren, att denne skulle offras till ett bränneoffer. Se vilka prövningar! Och likväl, se huru herrligt Gud fullbordade sitt löfte! Se vilken stor och märkvärdig släkt Abraham erhöll, då även Guds Son skulle efter köttet tillhöra denna! —
Men ännu ett exempel. David var "en man efter Guds hjärta", och likväl vilka outsägligt bittra erfarenheter hade ej han att genomgå, t. ex. då han, som var en helig profet, gjorde så gruvligt svåra fall, att han blev till en uppenbar förargelse och försmädelse i Israel, en visa i alla de otrognas mun; och då hans egen son stiftade ett uppror och fördrev honom från hans tron; eller då han genom högmod räknade folket och blev därför så gruvligt straffad, att då Herren hemsökte det syndiga folket med den pest, som borttog sjuttiotusende människor, David skulle anse sig såsom orsak till alla dessas död. (1 Krön. 21). Vem hade dock innerligare än David önskat sig att vara detta folk blott till den största välsignelse! O, huru förfärligt bittert Gud kan plåga sina käraste vänner! Nu skulle David, än genom svåra syndafall, än genom nämnda högmodsgärning, se sig blott såsom en olycka för folket. Och dock var samme David icke förkastad, utan i en så hög nåd, att Guds Son på jorden skulle använda Davids ord till uttryck för sina djupaste känslor, ja, även i sitt bittra lidande på korset. Sådan är Skriftens tröst. Genom sådana exempel skola vi visserligen styrkas i hoppet, styrkas att även i våra bittraste erfarenheter ännu behålla tillförsikten till den underlige, men trofaste Guden.
Och likväl äro vi i nya testamentet förnämligast hänvisade till Kristi lidande, till att skåda huru Han vart plågad och efter all sin pina ingick i sin herrlighet. På det vi måtte med tålamod löpa i den kamp, som är oss förelagd, säger aposteln, "låt oss se på Jesus, vilken, då Han måtte haft glädje, led korset och är nu sittande på Guds högra hand. Tänken på Honom, att I icke tröttens i edert sinne, givande eder utöver." Sådan är Skriftens tröst, genom vilken vi skola lära tålamod och hava hoppet oryggligt intill ändan.
"Skrifternas tröst", o vad det klingar,
himmelska toner, ljuvlig musik.
Tröst i all nöd, glädje den bringar,
hopp bortom graven, himmel så rik!
"Skrifternas tröst"; o vilka flöden,
talet om korset kraften ej mist.
Ljus i vår natt, liv mitt i döden,
manna i öknen helt utan brist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar