fredag 9 augusti 2013

"Förmana tjänarna, att de äro sina herrar underdåniga, uti allting behagliga ... på det de må pryda Guds vår Frälsares lärdom i alla stycken." (Tit. 2: 9-10)

Märk här den bevekelsegrund, aposteln framställer för sin förmaning till tjänare: "På det de må pryda Guds vår Frälsares lärdom i alla stycken." Och märk: "i alla ting behagliga". Tjänarna skola rätta sig efter sitt husbondfolks behag och icke efter sina egna tycken och vanor; de skola söka i allt behaga sitt husbondfolk. Så har det tillgått i den gamla frommare tidsåldern bland de trogna i Israel, då David kunde taga detta förhållande av tjänare till bild för de heligas liv inför Gud — därmed han ock visar, huru trogna tjänare skola vara. Han säger så skönt i Ps. 123: "Såsom tjänarnas ögon se uppå deras herrars händer, och såsom tjänarinnornas ögon uppå deras fruars händer; alltså se våra ögon uppå dig." Tjänarnas ögon se uppå deras herrars händer, d. ä. de giva blott akt på sin herre, huru han vill hava det;  och likaså söka tjänarinnorna blott att göra sin fru till nöjes.

Men i Kol. 3:22 säger aposteln vidare, att detta därjämte bör ske med hjärtans lust för Herrens skull och med uppriktighet, alldeles lika om husbondfolket ser det eller icke. Han säger: "Icke med tjänst för ögonen, såsom människor till viljes, utan med hjärtans enfaldighet och med gudsfruktan." — Ögontjänsten, eller att tjänaren under sin herres ögon är arbetsam, trogen och omsorgsfull, men vid hans frånvaro försumlig, otrogen, vårdslös, är ett sådant skrymteri och förakt för Guds närvaro, att Herren själv måste hemsöka sådant. Tjänen därför, säger aposteln, med hjärtats enfaldighet, d. ä. med uppriktighet, och med gudsfruktan, d. ä. för Herrens skull, såsom inför Herrens ansikte, vilken allestädes ser edra gärningar, hör edert tal och skall allt vedergälla.

Därför säger apostelen åter: "Allt vad I gören, det gören av hjärtat, såsom för Herren och icke för människor." Men han visar genast, att hans mening är, icke blott att vi skola tjäna så, som om vi tjänade Herren; nej, utan tjänare skola besinna, att de verkligen tjäna Herren själv, när de på hans befallning tjäna sitt husbondfolk. Apostelen säger: "Och veten, att I av Herren skolen få arvets lön, ty I tjänen Herren Kristus." Här hava vi nu den stora grundvalen för tjänares både plikter och uppmuntringar: I tjänen Herren.

Ack, om det en gång bleve oss givet att se detta! Det är en hård och tjock hinna över våra ögon, så snart det gäller att se Herrens ord och vägar; det är en djävulens makt över våra sinnen, att vi icke få lov att se dessa herrliga ting. Här säger aposteln, att tjänare och tjänarinnor, då de på Herrens bud tjäna sitt husbondfolk, tjäna Herren Kristus, att de med de simplaste hussysslor tjäna Herren! Men vem kan se sådant? Är det icke en dårskap för förnuftet, det aposteln här säger? —

Tjäna Herren? säger du; nej, en simpel bonde, en fattig torpare, en elak matmoder, ja, kor, får och hästar tjänar jag, och icke Herren, icke ens en ängel! Att jag skulle få tjäna en ängel, vore redan något alltför stort; icke skulle jag begära så mycket som att få tjäna själva Herren Kristus! o. s. v.

Men bida litet, du anspråkslöse tjänare! Du säger, att du tjänar kor, hästar, får. Det är sant. Och vem har befallt dig det? Månne icke ditt husbondfolk? Visserligen. Men tjänar du icke då dessa, som befallt dig det, just därmed att du tjänar deras kreatur? Man tjänar ju den, vilkens befallning man fullgör! Men då frågas åter: Vem har då befallt dig att tjäna och lyda husbondfolket? Visserligen Herren i himmelen. Tjänar du icke då Honom, emedan Han befallt dig det? — Tjänar du icke då Herren just därmed, att du tjänar dessa hans kreatur, nämligen din husbonde, din matmoder? Dessa äro väl lika visst Guds kreatur, som de nämnda husdjuren äro husbondens. Skall icke Gud, som skapat din husbonde, lika mycket nitälska om hans tjänande, som husbonden nitälskar om sina kor och får? Om dina ögon rätt öppnades, och du finge nåd att endast se på Guds ord och ordning, så skulle du se, att du icke blott har så stor ära, som att få tjäna änglar, utan att du verkligen tjänar Gud själv i dina ringaste hussysslor, emedan det är Gud, som befallt dig tjäna och lyda ditt husbondfolk.

Härav följa dyrbara lärdomar för tjänare. Den första lärdomen är denna: När det är Gud, som befallt dig tjäna och lyda ditt husbondfolk, får du icke fråga efter, hurudana dessa äro, eller huruvida ock de fullgöra sin plikt. Din plikt blir i alla fall densamma; ty du tjänar Herren. För det andra, om du är en kristen och gärna ville göra några goda gärningar, men tycker det du saknar alla tillfällen därtill för den trägna tjänstens skull, varigenom ditt liv förgår så onyttigt, så skall du lära besinna, att du just i din tjänst gör de bästa gärningar, när du för Herrens skull underkastar dig alla tjänstens obehag, är tålig, lydig, ödmjuk och trogen emot ditt husbondfolk; "ty du tjänar Herren Kristus".

Du, Herre, avskilt har min lott;
giv att jag, nöjd med vad jag fått,
gör allt det goda som jag kan
och söker frid med varje man,
men ock på deras bästa står,
i vilkas tjänst mitt bröd jag får.

Lär mig så lyda deras bud
att främst jag tjänar dig, o Gud,
vars klara blickar skådar ner
dit inget mänskoöga ser.
Ja, hjälp mig alltid vandra så,
att jag din lära pryda må.

1 kommentar:

  1. Hur aktuell är Paulus´ och Rosenius´ undervisning i detta stycke, när vi avskaffat såväl slaveriet som dräng- och pigtjänsterna (där man i varje fall kunde byta husbonde en gång per år)? Ja, anställda och underställda är i varje fall de flesta av oss fortfarande. Så - ja, jag tror att undervisningen fortfarande är aktuell, om än man idag snarare skulle använda ordet "chefen" än "husbonden". Eller vad tycker ni? Kommentera gärna!

    SvaraRadera