måndag 1 juli 2013

"Vi berömma oss av Gud genom vår Herre Jesus Kristus; genom vilken vi nu fått förlikningen." (Rom. 5:11)

Apostelen sammanfattar här allt, hwad saligt kan nämnas, uti sjelfwa den ewiga källan och upphofwet till allt, nemligen Gud sjelf, och säger: wi hafwa Gud sjelf; Gud sjelf är wår wän och Fader, och dermed måste följa all trygghet och salighet. ¨

Först är Gud sjelf mycket mer än alla hans gåfwor. Guds wänskap är mer än himmelens salighet. Gud sjelf är solen och saligheten i himmelen, såsom ock redan här hans wänskap är de trognas egentliga fröjdekälla. För det andra äro ock alla gåfwor i Honom innefattade: i Honom är all wår rättfärdighet och starkhet, i Honom wår frid och tröst; Gud är wår Fader, och all barnens rikedom och trygghet är uti sjelfwa Fadren. "Äro wi barn, så äro wi ock arfwingar." "Då Gud icke skonat sin egen Son, utan gifwit Honom ut för oss alla, skulle Han icke ock gifwa oss allting med Honom?"

Tänk, när du eger sjelfwa den store allsmäktige Gudens wänskap, då måste du wisst wara alla stunder lycklig. Wore du eljest den fattigaste, du är då den rikaste; den mest ringa och föraktade, du är då den ärofullaste; den mest ensamma och öfwergifna, du har då alltid det herrligaste sällskap.

Sålunda se wi David och andra heliga hafwa fröjdat sig i sjelfwa Gud, såsom deras egentliga tröst och berömmelse. "Min själ skall berömma sig af Herren." Wi wilja dagligen berömma oss af Gud, att Han är oss allt, hwad wi behöfwa, så att det heter i hjertat sålunda: "Herre, min klippa, min borg, min förlossare, min Gud, min tröst, den jag mig widhåller, min sköld, min salighets horn och mitt beskydd." På detta sätt skola alla rättfärdiggjorda själar känna sin Gud och berömma sig af Honom; såsom profeten säger: "Uti Herren warder all Israels säd rättfärdigad och skall berömma sig af Honom." Genom wår Herre Jesus Christus, genom hwilken wi nu hafwa fått förlikningen.

Apostelen upprepar idkeligen, att wi hafwa all denna nåd, trygghet och berömmelse endast genom wår Herre Jesus Christus och hans försoning. Det är ock högst nödigt att ständigt betänka detta. Hela wår tröst och berömmelse af Gud, af hans wänskap och af den ewiga saligheten är genast förswunnen, så snart wi wända ögat från denna enda gällande grund och orsak och börja se på oss sjelfwa. Då framträder snart wår synd och mångfaldiga owärdighet, och då äro wi genast försagda, glädjen och berömmelsen af Gud är slut.

Betänk derföre alltid och oaflåtligt, att all denna nåd, hwarigenom wi berömma oss af Gud, att Han är wår, med allt hwad Han är och har, grundar sig endast på försoningen genom Christus, icke på någon wår godhet och wärdighet, utan endast på den ewiga kärlek, hwarigenom Gud gaf oss sin Son, då wi ännu woro "syndare", "ogudaktiga" och "owänner". Betänk dock, hwad deri ligger, att Gud, som först har sjelf skapat oss till sina barn och arfwingar, äfwen sjelf gaf oss sin Son till en Frälsare, då wi woro ogudaktiga och owänner, och att wi då "wordo förlikta genom hans Sons död".

Detta är en ewig tröstegrund för arma syndare, hwilken icke wacklar och faller med wårt wacklande och fallande, utan blir alltid fast och qwarstående. Ty du kan lätteligen uträkna, att Han, som gjort det, som är större, att af fiender göra oss till wänner, skall mycket mer göra det, som är mindre, nemligen att, då wi nu äro så dyrt förlikta, äfwen behandla oss såsom sådana, d.ä. icke se på wåra synder och döma oss efter lagen, utan alltid wara oss huld och nådig och äfwen föra oss ända fram till den salighet, hwartill Han först skapat oss och sedan så dyrt återlöst oss.

Så nödigt det är, att alltid berömma sig af Gud, d.ä. att alltid behålla en werklig trostillförsigt, en glad och hjertlig förtröstan till Honom, hwaraf en christens hela andliga lif beror, så nödigt är det derföre att alltid fasthålla, hwad detta innebär: "Genom wår Herre Jesus Christus, genom hwilken wi nu hafwa fått förlikningen." Isynnerhet då wårt hjerta, såsom stundom sker, är alldeles iskallt för Gud, wi hafwa blifwit förströdda och främmande för Honom, men en nöd uppstår, så att wi behöfwa bedja; då tycka wi, att också Gud är alldeles iskall för oss, bryr sig intet om oss, ser icke oss, aktar icke oss eller hörer wår bön.

Då blir det nödigt att ihågkomma, att denna bild af Gud är alldeles falsk, är en gruflig wanställning, som kommer endast af wårt kalla, otrogna hjerta och af djefwulens ingifwelse. Ty Herren Gud har sjelf afmålat sig på ett helt annat sätt, såsom en ewig och omätlig kärlek, som utgifwit sin egen älsklige Son för oss, och som nu alla stunder innerligen älskar dem, som tro på Honom — en huld Fader, som är oss alla stunder nära, ser alla wåra behof och bekymmer och, om Han ock döljer sig och dröjer med hjelpen, dock alltid har sin "lust uti att göra oss godt". Gud kan aldrig wara kall och liknöjd för dem, som dock äro af hans älsklige Son dyrt försonade och äro i Honom rättfärdiga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar