Denna förmaning innebär, att de christna böra betrakta sina
fattiga trosbröders nödtorft eller behof såsom sina egna, wara lika måna
om att hjelpa bröderna som sig sjelfwa. Wi böra hafwa en så sann
och hjertlig kärlek, att det tillgår efter det ordet: "När en lem lider,
så lida alla lemmarna med" — ja, efter det stora kärleksbudet: "Älska
din nästa såsom dig sjelf." Och när apostelen särskildt nämner de
heliga, lära wi äfwen här, såsom i Gal. 6: 10, att ehuru wi enligt den
allmänna kärlekslagen skola "göra godt emot hwar man", wi dock skola
göra "allramest emot dem, som äro wåra medbröder i tron".
Wäl wisar
oss detta ställe om de "heligas nödtorft", att den egendomsgemenskap, som
från början infördes i den första församlingen, redan hade upphört, utan
twifwel för dess missbruk af lättjefulla personer, som tidigt inkommo i
församlingen. Och wäl lära wi deraf, att wi böra gifwa med
urskiljning, icke till understöd för lättjan och lasten, utan endast för
"nödtorft" eller werkligt behof. Men si, detta böra wi då ock desto mer
willigt göra, nemligen "deltaga i de heligas nödtorft", d. ä. med huld,
broderlig kärlek understödja dem, som äro i werkligt behof och icke
missbruka understödet till lättja och öfwerflöd.
Men hwilka äro nu "de heliga", dessa "fattiga heliga", såsom
apostelen i kap. 15: 26 kallar dem?
O, att wi en gång lärde rätt förstå
det ordet "helig"! Wi skola öfwerallt i apostlarnas bref finna, att med
det höga namnet heliga betecknas alla troende christna. Det är icke
några särskildt framstående christna, såsom apostlarna eller profeterna,
som kallas "heliga", utan alla som äro i den nya födelsen af Anden
från verlden uttagna och åt Gud afskilda, såsom ordets första betydelse
är.
Och dessa pånyttfödda själar äro i twåfaldigt afseende för Gud
werkligt heliga. Först hafwa de Christi fullkomliga helighet sig tillräknad,
och för det andra Andens helgelse i sig börjad; hwilka begge förhållanden
apostelen så uttrycker, att de äro "helgade genom Herrens Jesu namn
och genom wår Guds Ande". Wi äro då Guds heliga, fastän icke i
oss sjelfwa syndfria; såsom wi wäl se, då David först omtalar sitt swåra
syndaelände och sedan tillägger: "För detta skola alla heliga bedja dig
i rätt tid".
Det är då endast i Christus, wi äro rätt heliga; hwarom
Luther öfwer wår text så starkt och tänkwärdt yttrar: "Paulus talar
här om de heliga på jorden, d. ä. de christna, och kallar dem helgon,
Guds nåd till ära, genom hwilken de utan alla gerningar äro heliga i
tron. Ty det wore en stor skam och Guds försmädelse, om en christen
wille neka, att han är helig. Dermed bekände han, att också Christi
blod, Guds ord, Ande och nåd, ja, Gud sjelf icke wore heliga, hwilket
likwäl Gud anwändt på honom, att han skulle wara sådan."
Dessa äro nu de heliga. Och i dessas nödtorft böra wi så
hjertligt deltaga, som wore det wår egen, och således söka att afhjelpa eller
lindra nöden. Göra wi icke det, utan behålla allt hwad wi ega blott
för oss sjelfwa, så måste wi sannerligen icke lefwa i Guds kärlek.
Det
är helt annat, att wi kunna af swaghet förgå oss eller annars wara
eller göra, hwad wi icke wille; men att ingen kärlek hafwa eller bewisa,
det wittnar om något ännu betänkligare, nemligen att wi icke lefwa af
Guds kärlek. Såsom Johannes uttryckligt säger: "Den som har denna
werldens gods och ser sin broder wara nödställd, men sluter sitt hjerta
till för honom, huru blir Guds kärlek i honom?"
Herbergeren gerna. Denna förmaning förekommer ofta (se Ebr.
13; 1 Petr.4), och det derföre, att de första christna under förföljelsen
ofta blefwo fördrifna från sina hem och wandrade ut till främmande
orter, hwarjemte man på den tiden icke hade många offentliga herbergen
för resande. Sådana förjagade christna borde nu trosbröderna med glad
och willig kärlek herbergera, ja, eftertrakta att få göra det. —
Men nu:
om ock åtskilliga tidsförhållanden förändras, qwarstår alltid den stora
kärlekslagen, att wi skola i alla möjliga fall tjena wår nästa, och att
kärleken icke blott bewisas med wackra ord, utan med werk och gerning,
äfwen med något beswär och uppoffring. Att herbergera kan äfwen nu
ofta blifwa wår kallelse. Om det då ock stundom medför något beswär,
men dock icke är oss omöjligt, böra wi alltid med gladt hjerta och
ansigte äfwen häruti tjena den behöfwande brodren.
Petrus anmärker
äfwen, att det bör ske "utan allt knorr". Sådant önska wi ock sjelfwa
se, då wi behöfwa wår nästas tjenst; och hufwudbudet med afseende
på nästan är detta: "Hwad I wiljen, att menniskorna skola göra eder,
det gören I ock dem."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar