Gud är ett obegripligen kärleksrikt och hult väsende — detta är
det vissaste, som finnes på jorden. Men vad betyder det då, att alla
Guds barn på jorden skola lida?
Ja, här är visheten, här Guds
hemliga tankars uppenbarelse. Om vi blott finge ögonen öppnade att se, vad Guds barns lidande betecknar, så skulle vi så innerligt älska och
fröjdas åt allt vårt lidande, som åt ljuvliga himlabudskap från vår
Fader, vilken genom dessa vänligt hälsar oss: "Varen vid god tröst!
I kommen till himmelen. Kännen I icke, att jag har redan börjat
bereda eder därtill, börjat döda edert kött, rena, luttra, feja och helga
eder ande, själ och kropp! Tron säkert, att jag icke utan mening så
tillreder eder! Tron säkert, att om jag i tiden bereder eder för
himmelen, jag också tänker verkligen taga eder dit."
Detta tecken är så tydligt talande, att t. o. m, de blinda hava
härigenom fått syn på den stora sanningen, att Gud ämnar sina barn
ett evigt liv i himmelen. Genom blotta förnuftet hava många tänkare
endast genom den företeelsen kommit till visshet, att det är ett evigt
liv efter detta, nämligen den företeelsen, att det här i tiden "går den
rättfärdige, såsom hade han gjort de orättfärdigas gärningar", och
däremot går den orättfärdige allt väl — då dessa tänkare likväl förstått,
genom allt vad de se av Gud i skapelsen, att Gud måste vara ett
alldeles fullkomligt väsende, fullkomligt i rättvisa och oändligt i godhet,
kärlek och ömhet om människan; då hava somliga förstått så mycket,
att det måste komma en annan tid, då det ojämna skall jämnas, då
Lazarus skall få sitt goda och rike mannen sitt förtjänta onda; och andra
hava t. o. m. förstått, att allt det lidande, som Guds barn hava,
intet annat är än den Heliges arbete att döda synden uti oss och
fullborda vår helgelse. Ty de hava sett med ögonen, vad annars
apostelen säger, att "den, som lider i köttet, vänder åter av synden", att
den gamla människan genom lidanden och bedrövelse försvagas och
mattas i sina lustar och begärelser.
Sålunda förstå vi då Guds mening med alla våra lidanden: Han
bereder oss för himmelen. Han dödar vår synd och fullbordar vår
helgelse.
Och huru skulle det gå med hela vår kristendom, med allt
Andens verk i själen, om icke Gud beständigt tuktade och saltade oss
med lidanden? Känna vi icke dagligen, huru vi genast börja bliva
sömniga, köttsliga och världsliga, när på någon liten tid allting gått
oss väl, varit lugnt och lyckligt? Och huru skulle tron övas och
underhållas, om vi icke komme i prövningar? För tron är ju det den
naturliga övningen, att vi föras i en ställning, där vi intet se, ingen hjälp
och kraft äga, utan måste bero blott på den allsmäktige och sannfärdige
Guden.
Huru skulle det bliva med vår bön, om vi alltid hade det vi behövde, eller kunde själva hjälpa oss? Huru skulle det gå med vår
gudsfruktan, om icke Gud stundom visade sig vred? Huru skulle vi
på längden värdera nåden, om vi bleve på en gång fria från våra
synder i köttet, eller kunde, när vi ville, göra oss fria ifrån dem? Huru
skulle det bliva med kärleken och ödmjukheten, om vi aldrig hade några
förödmjukelser? Det går tyvärr ändå nog sakta och skröpligt med alla
dessa goda tingens tillväxt; men huru skulle det gå, om vi icke hade
någon aga?
Härav se vi, huru alldeles nödvändigt det är för vår
tillväxt i det goda, för vår helgelse och vårt bevarande från andlig
död och syndens överhandtagande, att Gud beständigt följer oss med
sin väckande och tuktande aga.
Här är nu huvudgrunden, varför alla heliga fordom och alla
äkta Guds barn ännu i dag måste hava något bittert, något lidande,
någon tuktan.
Och detta är en så bestämd Guds ordning, att apostelen
säger: "Ären I utan aga, i vilken alla äro vordna delaktiga, så ären
I oäkta och icke barn." Detta är ett tydligt språk. Det säger oss
uttryckligen, att så sant du är ett Guds barn, skall du hava aga; att om
du är utan aga och får leva fritt efter ditt behag, så är det ett
avgörande tecken, att du är oäkta och icke barn i huset.
Vi förstå väl, att
de små, späda barnen ej ännu kunna behöva yttre tuktan, de ledas
ännu så väl blott genom Anden och ordet, men när de dels tillvuxit,
så att de tåla de hårdare luttringarna, dels börjat under tidens längd
bliva sömnaktiga och vårdslösa, då skola de hava aga; ty att ett
Guds barn skulle vara så rent och gott, att det icke mer behöver
renas, luttras och tillväxa, det är något, som Skriften icke vet av.
Således blir det en regel utan undantag, att alla de, som skola beredas
för himmelen, skola agas, risas och luttras.
Herrens nåd är var morgon ny,
bort med tvekan och fruktan!
Herrens röst mitt i stormens gny
blandar nåd i hans tuktan,
nåd, ja, nåd, hur han än den kläder,
nåd som fostrar för himmelriket opp,
nåd som livar vår tro, vårt hopp,
nåd som tröstar och gläder.
Här behövs en diskussion kring själva begreppet "aga", som ju i Sverige mer eller mindre omöjliggjorts efter 1979, trots att själva saken - det aktivare, även fysiska, ingripandet mot det egna barnets oarter - är lika aktuell och värd eftertanke som någonsin tidigare. (Jfr hur versen av Lina Sandell bearbetats).
SvaraRadera