Vad månne nu den käre Guden vilja i lustgården? Uti vad
ärende kommer Han på syndafallets dag till de fallna människorna? Visserligen bestraffade Han synden; icke ursäktade Han den, icke kunde
hans dom ändras. Men Han hade dock några "fridens tankar" att
uppenbara för de förskräckta barnen. Det, för vilket Han egentligen
kom att förkunna dem, var ett frälsningens råd. Med syndens
bestraffande utvecklade Han blott, vad Han förut hade sagt och hotat,
och vilket de redan hade djupt nog erfarit och förstått; nu hade Han
därför förnämligast ett annat ärende, det var något för dem nytt och
obekant, som Han ville kungöra. Han talar nämligen om en
"kvinnas säd, som skulle söndertrampa ormens huvud", hämnas deras lidna
skada samt bota och återställa, vad genom ormens list och deras
syndafall var förlorat.
Detta var den barmhärtige Faderns egentliga
ärende, då Han på syndafallets dag, då solen börjar sänka sig, kommer
i lustgården. Hans förbarmande hjärta kunde icke fördraga att veta,
det hans förlorade barn, i deras ångest och förskräckelse, skulle ligga
över natten bakom träden och tänka på hans vrede, och att de skulle
döden dö, utan att hava en enda stråle av förhoppning och tröst.
Därför uppsökte Han dem genast samma dag i deras blygsel och bävan.
Han, som sedan bjöd oss att "icke låta solen gå ned över vår vrede",
gav här själv det första provet av sådant sitt försonliga hjärtelag.
Kristus har ock uppenbarat, att Gud har ett sådant hjärta, att Han icke
ens kan lida, det hans barn blott i någon nöd ligga och ropa till
Honom "natt och dag" utan hjälp och tröst — skulle Han hava tålamod
därmed? säger Kristus. Skulle Han då hava tålamod därmed, att
hans mest älskade, men fallna barn nu skulle ligga alldeles utan något
hopp, i förtvivlan och ångest för hans ords skull?
Här måste jag ju se, att Guds nåd och kärlek är en alldeles oförskylld,
fri och förekommande kärlek, helt oberoende av oss. Här var
den största brottslighet, och intet tecken av någon bättring, ånger, bön
m. m. Adam och Eva hade i frestelsens stund alla tillräckliga förmögenheter
att emotstå det onda, ett ljust och rent förstånd, ett rent hjerta
och fri vilja — de hade således blott yttre frestelser. Och likväl bröto
de mot sin Faders bud. Och när fallet var skett, sökte de icke Gud
för att bekänna sin synd och bedja om förlåtelse, nej, tvärtom fly de
bort från Gud och gömma sig bakom lustgårdens träd. Och när Herren
tilltalar dem, hör man blott självförsvar, undanskyllningar och bitter
avighet mot själva Gud, som även skulle vara skuld till fallet, då
Adam säger: "Kvinnan, som du — du givit mig, bedrog mig." Så
fördärvade voro nu deras hjärtan.
Allt detta visste Herren. Och
ändå — fastän deras brottslighet och ondska war så stor — ändå kom
den barmhertige Fadren med sådan kärlek och uppsökte dem, för att
förlikas och hugswala dem. O, här ser jag det gudomliga hjertat. Här
ser jag, att Guds kärlek är en helt förekommande, en uppsökande kärlek,
alldeles oberoende af syndarens förhållande. Den stränga rättfärdighetens
dom kunde icke ryggas — syndens lön war döden; men den
gudomliga barmhertigheten hade funnit ett råd att på en gång tillfredsställa
rättwisan och tillika frälsa syndaren: en qwinnosäd skulle komma
och godtgöra fallet, hwilken war föresedd före werldens begynnelse. På
denna grund war barmhertigheten fri att kunna utgjuta sig öfwer de
fallna.
Derföre kommer Han här på syndafallets dag och löper efter
den förlorade sonen. Hans "lifs son" war fallen, derföre brister mitt
hjerta för hans skull, säger Herren, jag måste förbarma mig öfwer honom.
Wisst borde wi gifwa akt på detta första stora prof af Guds
oförskyllda nåd. Då gå wi twärtom och wäga och mäta graderna af wåra
synder eller af wår bättring, ånger, bön m. m. och döma derefter om
Guds nåd emot oss.
O, hwilket djupt fall! hwilka grufliga följder af
syndafallet i wår själ, att hon är så bunden i mörker och otro! Du
säger: "Min synd är så otillbörlig, så oursäktlig; jag wisste Guds wilja,
men gjorde rakt deremot." Arma själ! Du war så illa twungen, du är
icke fri, du är såld under synden. Adam åter war fri och syndade
dock; han wisste ock Guds wilja, men gjorde twärt deremot. Och likwäl
löper den förbarmande Fadren efter sin förlorade son. — Guds kärlek
är således helt fri, oförskylld och oberoende af syndaren; ty den grundar
sig på en annans förtjenst och bön, "qwinnans säd", "Herrens man",
"Guds Lam, som bär werldens synder".
Den der icke tror på Honom,
icke stannar för Herrens röst och låter försona sig med Gud, utan blir
borta, han är borta och blir ewigt borta. Men hwilken som tror på
Honom, låter både straffa sig för synden och trösta sig med qwinnans
säd, han skall icke förgås, utan har ewinnerligt lif, om han ock kände
allt det onda i sitt hjerta, som wi finna hos Adam, ja, om ock hela
syndafallet och allt ormens gift kokade i honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar