måndag 3 juni 2013

"Och de hörde Herrens Guds röst gångande i lustgården, då dagen svalkades." (1 Mos. 3:8)

Vad månne nu den käre Guden vilja i lustgården? Uti vad ärende kommer Han på syndafallets dag till de fallna människorna? Visserligen bestraffade Han synden; icke ursäktade Han den, icke kunde hans dom ändras. Men Han hade dock några "fridens tankar" att uppenbara för de förskräckta barnen. Det, för vilket Han egentligen kom att förkunna dem, var ett frälsningens råd. Med syndens bestraffande utvecklade Han blott, vad Han förut hade sagt och hotat, och vilket de redan hade djupt nog erfarit och förstått; nu hade Han därför förnämligast ett annat ärende, det var något för dem nytt och obekant, som Han ville kungöra. Han talar nämligen om en "kvinnas säd, som skulle söndertrampa ormens huvud", hämnas deras lidna skada samt bota och återställa, vad genom ormens list och deras syndafall var förlorat.

Detta var den barmhärtige Faderns egentliga ärende, då Han på syndafallets dag, då solen börjar sänka sig, kommer i lustgården. Hans förbarmande hjärta kunde icke fördraga att veta, det hans förlorade barn, i deras ångest och förskräckelse, skulle ligga över natten bakom träden och tänka på hans vrede, och att de skulle döden dö, utan att hava en enda stråle av förhoppning och tröst. Därför uppsökte Han dem genast samma dag i deras blygsel och bävan. Han, som sedan bjöd oss att "icke låta solen gå ned över vår vrede", gav här själv det första provet av sådant sitt försonliga hjärtelag. 

Kristus har ock uppenbarat, att Gud har ett sådant hjärta, att Han icke ens kan lida, det hans barn blott i någon nöd ligga och ropa till Honom "natt och dag" utan hjälp och tröst — skulle Han hava tålamod därmed? säger Kristus. Skulle Han då hava tålamod därmed, att hans mest älskade, men fallna barn nu skulle ligga alldeles utan något hopp, i förtvivlan och ångest för hans ords skull?

Här måste jag ju se, att Guds nåd och kärlek är en alldeles oförskylld, fri och förekommande kärlek, helt oberoende av oss. Här var den största brottslighet, och intet tecken av någon bättring, ånger, bön m. m. Adam och Eva hade i frestelsens stund alla tillräckliga förmögenheter att emotstå det onda, ett ljust och rent förstånd, ett rent hjerta och fri vilja — de hade således blott yttre frestelser. Och likväl bröto de mot sin Faders bud. Och när fallet var skett, sökte de icke Gud för att bekänna sin synd och bedja om förlåtelse, nej, tvärtom fly de bort från Gud och gömma sig bakom lustgårdens träd. Och när Herren tilltalar dem, hör man blott självförsvar, undanskyllningar och bitter avighet mot själva Gud, som även skulle vara skuld till fallet, då Adam säger: "Kvinnan, som du — du givit mig, bedrog mig." Så fördärvade voro nu deras hjärtan.

Allt detta visste Herren. Och ändå — fastän deras brottslighet och ondska war så stor — ändå kom den barmhertige Fadren med sådan kärlek och uppsökte dem, för att förlikas och hugswala dem. O, här ser jag det gudomliga hjertat. Här ser jag, att Guds kärlek är en helt förekommande, en uppsökande kärlek, alldeles oberoende af syndarens förhållande. Den stränga rättfärdighetens dom kunde icke ryggas — syndens lön war döden; men den gudomliga barmhertigheten hade funnit ett råd att på en gång tillfredsställa rättwisan och tillika frälsa syndaren: en qwinnosäd skulle komma och godtgöra fallet, hwilken war föresedd före werldens begynnelse. På denna grund war barmhertigheten fri att kunna utgjuta sig öfwer de fallna.

Derföre kommer Han här på syndafallets dag och löper efter den förlorade sonen. Hans "lifs son" war fallen, derföre brister mitt hjerta för hans skull, säger Herren, jag måste förbarma mig öfwer honom. Wisst borde wi gifwa akt på detta första stora prof af Guds oförskyllda nåd. Då gå wi twärtom och wäga och mäta graderna af wåra synder eller af wår bättring, ånger, bön m. m. och döma derefter om Guds nåd emot oss.

O, hwilket djupt fall! hwilka grufliga följder af syndafallet i wår själ, att hon är så bunden i mörker och otro! Du säger: "Min synd är så otillbörlig, så oursäktlig; jag wisste Guds wilja, men gjorde rakt deremot." Arma själ! Du war så illa twungen, du är icke fri, du är såld under synden. Adam åter war fri och syndade dock; han wisste ock Guds wilja, men gjorde twärt deremot. Och likwäl löper den förbarmande Fadren efter sin förlorade son. — Guds kärlek är således helt fri, oförskylld och oberoende af syndaren; ty den grundar sig på en annans förtjenst och bön, "qwinnans säd", "Herrens man", "Guds Lam, som bär werldens synder".

Den der icke tror på Honom, icke stannar för Herrens röst och låter försona sig med Gud, utan blir borta, han är borta och blir ewigt borta. Men hwilken som tror på Honom, låter både straffa sig för synden och trösta sig med qwinnans säd, han skall icke förgås, utan har ewinnerligt lif, om han ock kände allt det onda i sitt hjerta, som wi finna hos Adam, ja, om ock hela syndafallet och allt ormens gift kokade i honom.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar