"Guds nåd, hälsosam för alla människor, är uppenbarad och lär oss, att... vänta det saliga hoppet och den stora Guds och vår frälsares Jesu Kristi herrliga uppenbarelse." (Tit. 2:11,13)

"Herrens tillkommelse är när", säger Jakob. Vad kan då vara orsaken, att tanken på Herrens tillkommelse så litet sysselsätter oss? Vad kan vara orsaken, att då denna tanke under vida mindre yttre anledningar likväl var så livlig, närvarande och allmän hos de första kristna, den nu, under sådana tidstecken som våra dagars, är så främmande för oss, är nästan helt försvunnen ur våra kretsar, våra hjärtan, samtal och andliga föredrag?

Vi neka icke, att vi ganska allmänt vidbliva läran om Herrens tillkommelse, såsom en trosartikel, men därav följer icke, att vi ock hava denna Kristi ankomst till vårt hopp. Vi fråga icke: tror du, att Herren skall komma? — utan: lever du i hoppet, i en verklig förväntan av hans tillkommelse? Och på denna fråga kunna icke många ibland oss svara: ja! Vore det så, att alla troende  vandrade i hoppet och väntan på vår förherrligade Herres tillkommelse, då skulle detta hopp mer uppenbara sig i vår predikan, i våra kristliga samtal, i vårt hela liv — då skulle icke allehanda trosbekännelser, ofta obibliska läror om kyrkans framtid och de avlidnas tillstånd, kunna insmygas ibland oss.

Men vi komma åter till frågan: Vad kan vara orsaken att tanken på Herrens tillkommelse är för oss så främmande, ja, nästan ovälkommen, då den var så livlig, kär och närvarande i de första kristnas hjärtan? Det är säkerligen intet gott tecken. Varje hopp förutsätter en önskan, och varje önskan har sin rot i, vad vi älska.

Om vi verkligen önskade och längtade efter Herrens tillkommelses dag, då all dunkelhet i tron, all svaghet, all synd, all otrohet mot vår käre Frälsare skall hava ända, och vi skola fatta Honom, såsom vi av Honom äro fattade, se Honom, såsom Han är, och bliva Honom lika — om vi mer önskade denna hans uppenbarelse, skulle vi ock uppsöka och med glädje omfatta alla de grunder, som givas för det saliga hoppet om denna önskade dag. Således, om vi vore mer andligt sinnade, mer älskade vår Frälsare och åstundade, vad kärleken alltid åstundar, nämligen att bliva helt förenade med Honom, att allt avstånd och all ovisshet måtte upphöra, då skulle vi ock mer leva i hoppet.

Vi finna ock därför alltid stor skillnad mellan kristna i detta fall. De som taga Guds ord med mer allvar till hjärtat; de som stå i mer övning av den bättring, som är inför Gud, och den tro, som är till wår Herre Jesus Kristus, så att gudsfruktans Ande stundligen vakar på deras hela väsende, och synden därför icke får vara ostraffad, utan ömt kännes, då också nåden i Kristus är dess mer dyr och angelägen, men också genom synden ofta överhöljd och fördold för deras blick — sådana hava i det saliga hoppet och vår Herres Kristi herrliga tillkommelse en kär betraktelse, ett levande hopp. De se med innerlig längtan mot den dag, då den tunga dimma, som här omhöljde deras tro, skall för evigt skingras av Herrens herrlighet; då de skola se Vännen och Frälsaren, som de här trott uppå, talat med och ledsagats av, fastän de icke sett Honom; då de nu en gång skola för evigt få åtnjuta, vad de här förgäves sökte, nämligen en fullkomlig klarhet, en full visshet, en kännbar närhet av Frälsaren; då de därjämte skola vara för evigt fria från det onda köttet, som alltid här medförde så mycken synd, svaghet och anfäktning, för evigt fria från den arge fiendens glödande skott. Vore vi nu mer döda för världen och detta närvarande och hade vårt liv och vår glädje i Gud allena, visst wore detta ett saligt hopp för våra hjärtan.

Men där hjärtat är delat, där det är intaget av andra ting — om än i sig själva oskyldiga och goda — där kan denna längtan efter den himmelske Brudgummen icke finna inträde. Och det livet kan icke vara rätt hälsosamt och sunt, då det icke överensstämmer med ordet och de första klristnas sinne.

"Vår umgängelse är i himmelen", säger Paulus, "dädan vi ock vänta Frälsaren, vilken skall förklara vår skröpliga lekamen, på det Han skall göra honom lik med sin förklarade lekamen av den kraft, med vilken Han förmår underlägga sig allting." Och han förmanar: "Om I nu ären uppståndne med Kristus, så söken det, som är ovantill, där Kristus är sittande på Guds högra hand; faren efter det, som är ovantill, icke efter det, som är på jorden. Ty I ären döda, och edert liv är fördolt — ja, fördolt - med Kristus i Gud. Men när edert liv Kristus varder uppenbarad, då varden ock I uppenbarade med Honom i herrligheten."

O, att vi toge denna Kristi och hans apostlars lära om Herrens tillkommelse och de kristnas salighetshopp mer till vårt hjärta!