Här torde någon sätta i fråga, om någon menniska i tiden
werkligen kan weta, att hon är ett Guds barn, och om hon kan och bör
söka en full förwissning derom. Detta är wanligen en af de
obotfärdigas ursäkter och förebäres af sådana, som ännu trifwas bäst i mörkret,
i owissheten.
Men hela Skriften wittnar, att alla de gamla trogna
hafwa genom tron fått wittnesbörd, att de täcktes Gud, och blott genom
en sådan tro war det dem möjligt att med fröjd lida martyrdöden.
Och apostlarna säga uttryckligt: "Den samme Anden wittnar med wår
ande, att wi äro Guds barn." "Den der tror, han har wittnesbörd i
sig sjelf." "Den som icke tror Guds wittnesbörd, han gör Gud till en
ljugare."
Märk detta sista! Då Herren uttryckligen ropar: "Den der
will, han komme." "Om hans synder än wore blodröda, skola de dock
warda snöhwita" — men jag ändå alltid är owiss om mina synders
förlåtelse, hwad är det annat än att göra Gud till ljugare, eller att
liksom säga: Jag wet icke, om det är att lita på, hwad Herren säger.
Och hwilken wacker bekännelse wore wäl det för en christen!
"Derföre",
säger Luther, "skola wi dag ifrån dag trakta derefter, att wi måtte
komma utur twiflan till visshet och beflita oss, att wi grundligen med
rot och allt må upprycka den skadligaste willfarelse, med hwilken hela
werlden är förförd, nemligen den tanken att menniskan icke skall weta,
om hon är uti eller utom nåden. Ty om wi twifla på Guds nåd emot
oss och icke hålla för wisst, att Gud har wälbehag till oss för Christi
skull, så neka wi, att Christus har förlossat oss, och kasta öfwer ända
alla hans werk och wälgerningar, som Han någonsin bewisat oss."
Sannerligen, den som åtnöjes utan förwissning om skatten, sätter icke
stort wärde på den! Annat är det, att man bör söka förwissningen i
ordet och icke i känslan.
Men nu består en christens frid och wisshet icke deruti, att han
håller sig sjelf för from och trogen, är nöjd med sig sjelf — nej, twärtom
finns ingen, som känner mer synder hos sig än de mest troende christna
— utan hans tröst och berömmelse är denna, att Christus lidit döden
för oss syndare, att han är rättfärdig af tron d. ä. af nåd.
På denna
grund borde wi ju med rätta hafwa en beständig och orubblig frid och
säga: "Jag är i mig sjelf alla stunder wärd fördömelsen, men uti
Christus alla stunder ren och rättfärdig, ja, täck och älsklig för Gud.
Jag tröstar blott på det, som gäller för alla, för de största syndare; ty Christus har sannerligen i sin död försonat hela werlden, icke blott
de trogna. Wisst äro mina synder förskräckliga, många och swåra, så
att jag wäl wore wärd att aldrig få hafwa en glad stund. Men hwad
skall jag göra, när ändå Christus war så nådig och tog mina synder
på sig och led döden för mig syndare, då wågar jag icke misströsta,
wågar icke låta bli att tro och glädjas. Och jag är dock sannerligen
icke döpt till mig sjelf, att jag skall bestå i min egen rättfärdighet, utan
jag är derföre döpt till Christus, att jag skall wara iklädd Honom och
hans rättfärdighet. Om Gud wille tillräkna synderna, ho kunde då
blifwa beståndande? Wi kunna ju icke swara Honom ett emot tusende.
Men då hela Guds evangelium wittnar, att Gud just derföre gaf sin
Son för oss till en försoning, då wågar jag icke göra det till lögn.
Wisst känner jag annat i mitt hjerta och samwete; icke känner jag der
rättfärdigheten, utan twärtom synd och uselhet; men då Gud sjelf i sitt
ord säger, att samma synd och uselhet, som jag känner, är afplanad,
betalt, förlåten, då will jag dock låta Gud wara större än mitt hjerta,
och en Gud som icke ljuger. Hwad Gud gjort och sagt, är mycket
wissare, än hwad jag arme ser eller känner. Nu har Han icke blott
försonat mig med sig i Christi död och försäkrat mig derom i sitt ord,
utan ock uti sakramenterna gifwit mig insegel och testamente på hela
salighetsskatten. Han har i dopet gjort särskildt min person delaktig af
all Christi förtjenst och med ewigt oryggligt testamente försäkrat den åt
mig. Om ock jag i synd och otro gått borta ifrån min skatt, är likwäl
icke skatten bortgången, är likwäl förbundet hos Gud beståndande; ty
skulle wår otro göra Guds trohet om intet? Bort det! Om jag fallit
från arken, har arken likwäl icke gått sönder, jag har dock nu min trygghet
i samma ark. Arken, dopet, testamentet, nåden hos Gud falla och wackla
icke genom mitt fallande, utan stå fast ewinnerligen. Min tröst och
frid står således på det, som är hos Gud, icke hos mig. Min
berömmelse lyder så: Christi blod gäller mer än mina synder; Guds ord
gäller mer än mina tankar och känslor, dopförbundet, testamentet gäller
hos Gud, fastän jag i lång tid warit borta derifrån. Emot Christi
blod äro alla mina synder blott såsom små gnistor emot stora wida
hafwet; emot Guds ord äro alla mina motsägelser, tycken och känslor
blott som dam och stoft emot ett stort berg. På denna grunds fasthet
will jag tryggt både lefwa och dö."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar