söndag 16 juni 2013

"Den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sig själv." (1 Joh. 5:10).

Här torde någon sätta i fråga, om någon menniska i tiden werkligen kan weta, att hon är ett Guds barn, och om hon kan och bör söka en full förwissning derom. Detta är wanligen en af de obotfärdigas ursäkter och förebäres af sådana, som ännu trifwas bäst i mörkret, i owissheten.

Men hela Skriften wittnar, att alla de gamla trogna hafwa genom tron fått wittnesbörd, att de täcktes Gud, och blott genom en sådan tro war det dem möjligt att med fröjd lida martyrdöden. Och apostlarna säga uttryckligt: "Den samme Anden wittnar med wår ande, att wi äro Guds barn." "Den der tror, han har wittnesbörd i sig sjelf." "Den som icke tror Guds wittnesbörd, han gör Gud till en ljugare."

Märk detta sista! Då Herren uttryckligen ropar: "Den der will, han komme." "Om hans synder än wore blodröda, skola de dock warda snöhwita" — men jag ändå alltid är owiss om mina synders förlåtelse, hwad är det annat än att göra Gud till ljugare, eller att liksom säga: Jag wet icke, om det är att lita på, hwad Herren säger. Och hwilken wacker bekännelse wore wäl det för en christen!

"Derföre", säger Luther, "skola wi dag ifrån dag trakta derefter, att wi måtte komma utur twiflan till visshet och beflita oss, att wi grundligen med rot och allt må upprycka den skadligaste willfarelse, med hwilken hela werlden är förförd, nemligen den tanken att menniskan icke skall weta, om hon är uti eller utom nåden. Ty om wi twifla på Guds nåd emot oss och icke hålla för wisst, att Gud har wälbehag till oss för Christi skull, så neka wi, att Christus har förlossat oss, och kasta öfwer ända alla hans werk och wälgerningar, som Han någonsin bewisat oss."

Sannerligen, den som åtnöjes utan förwissning om skatten, sätter icke stort wärde på den! Annat är det, att man bör söka förwissningen i ordet och icke i känslan. Men nu består en christens frid och wisshet icke deruti, att han håller sig sjelf för from och trogen, är nöjd med sig sjelf — nej, twärtom finns ingen, som känner mer synder hos sig än de mest troende christna — utan hans tröst och berömmelse är denna, att Christus lidit döden för oss syndare, att han är rättfärdig af tron d. ä. af nåd.

På denna grund borde wi ju med rätta hafwa en beständig och orubblig frid och säga: "Jag är i mig sjelf alla stunder wärd fördömelsen, men uti Christus alla stunder ren och rättfärdig, ja, täck och älsklig för Gud. Jag tröstar blott på det, som gäller för alla, för de största syndare; ty Christus har sannerligen i sin död försonat hela werlden, icke blott de trogna. Wisst äro mina synder förskräckliga, många och swåra, så att jag wäl wore wärd att aldrig få hafwa en glad stund. Men hwad skall jag göra, när ändå Christus war så nådig och tog mina synder på sig och led döden för mig syndare, då wågar jag icke misströsta, wågar icke låta bli att tro och glädjas. Och jag är dock sannerligen icke döpt till mig sjelf, att jag skall bestå i min egen rättfärdighet, utan jag är derföre döpt till Christus, att jag skall wara iklädd Honom och hans rättfärdighet. Om Gud wille tillräkna synderna, ho kunde då blifwa beståndande? Wi kunna ju icke swara Honom ett emot tusende. Men då hela Guds evangelium wittnar, att Gud just derföre gaf sin Son för oss till en försoning, då wågar jag icke göra det till lögn. Wisst känner jag annat i mitt hjerta och samwete; icke känner jag der rättfärdigheten, utan twärtom synd och uselhet; men då Gud sjelf i sitt ord säger, att samma synd och uselhet, som jag känner, är afplanad, betalt, förlåten, då will jag dock låta Gud wara större än mitt hjerta, och en Gud som icke ljuger. Hwad Gud gjort och sagt, är mycket wissare, än hwad jag arme ser eller känner. Nu har Han icke blott försonat mig med sig i Christi död och försäkrat mig derom i sitt ord, utan ock uti sakramenterna gifwit mig insegel och testamente på hela salighetsskatten. Han har i dopet gjort särskildt min person delaktig af all Christi förtjenst och med ewigt oryggligt testamente försäkrat den åt mig. Om ock jag i synd och otro gått borta ifrån min skatt, är likwäl icke skatten bortgången, är likwäl förbundet hos Gud beståndande; ty skulle wår otro göra Guds trohet om intet? Bort det! Om jag fallit från arken, har arken likwäl icke gått sönder, jag har dock nu min trygghet i samma ark. Arken, dopet, testamentet, nåden hos Gud falla och wackla icke genom mitt fallande, utan stå fast ewinnerligen. Min tröst och frid står således på det, som är hos Gud, icke hos mig. Min berömmelse lyder så: Christi blod gäller mer än mina synder; Guds ord gäller mer än mina tankar och känslor, dopförbundet, testamentet gäller hos Gud, fastän jag i lång tid warit borta derifrån. Emot Christi blod äro alla mina synder blott såsom små gnistor emot stora wida hafwet; emot Guds ord äro alla mina motsägelser, tycken och känslor blott som dam och stoft emot ett stort berg. På denna grunds fasthet will jag tryggt både lefwa och dö."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar