Det kan knappt beskrivas vilken stor skada, vilken slapphet,
svaghet och löslighet i hela ens kristendom, som kommer därav, att man
icke rätt betraktar och tror artikeln om de dödas uppståndelse. Men vår
fiende, djävulen, vet väl, vad han därmed uträttar, då han kan draga
ett täckelse över det viktiga slutet, uppståndelsen till evig salighet eller
evig fördömelse.
Därigenom blir först i allmänhet allt andligt mindre viktigt; det blir då mindre angeläget att ständigt vara viss om sin
Guds vänskap; man kan ännu äta och dricka och sova, fastän man icke vet, om man kommer till himmelen eller till helvetet. Då det sista
målet är väl undanskjutet, ovisst och dunkelt för själen, är det icke så
angeläget att giva akt på ordet, eller att bedja till Gud, eller att förlika
sig med en trätobroder, eller att säga ett väckande ord till sin nästa o.s.v.
Sedan är det isynnerhet, då det gäller göra och lida något för Kristi
skull, kanske att uppoffra ett helt livs jordiska bekvämlighet och trevnad
för att följa Kristus; eller det gäller att göra en för hjärtat dyr
uppoffring, någon rätt påkostande försakelse — det är isynnerhet i sådana fall
man har föga kraft, när man icke visst tror och för sitt öga behåller det
stora saliga slutet.
Apostelen kallar salighetens hopp en hjälm; ty likasom
hjälmen gjorde, att krigaren med mer dristighet ilade fram i striden och
icke var så rädd för svärdshuggen, så gör ock ett fast salighetens hopp,
att man icke så noga ger akt på, vad som kan drabba oss i denna tiden, därför att vi följa Kristus, utan att vi med enfaldigt öga blott se
efter hans behag, emedan vi veta, att då striden är slut, vänta oss så
herrliga ting, att allt utståndet lidande är däremot alls intet att akta.
Så fordras det ock att vara väl grundad och beväpnad med detta
salighetens hopp, när vår väg genom detta livet är mer mörk och
ödslig, när en kristen omsider mer sällan får förnimma något av sin
Frälsares närhet och ljuvlighet och stundom angripes av ledsnad och
otålighet. Det allmänna sällhetsbegäret bringar honom till trånad efter
någon kännbar glädje, vilken han dock saknar. Han har kanske hoppats
att även i detta livet bliva mer lycklig, men ser sig besviken på all
jordisk sällhet, han ser, såsom man säger, "hela sitt livs lycka förspilld".
O, då händer det ofta — till blygd för det galna hjärtat bekänna vi
det — då händer det, att en sådan kristen känner sig rentav olycklig,
när han ingen annan glädje har på denna jord än "bara Gud"! Om
han blott livligt trodde eller isynnerhet kännbart förnumme sin Guds vänskap och närhet, skulle han visst icke känna sig olycklig, utan
övermåttan rik och säll; men emellertid, då allt detta saknas, och han
därjämte tryckes kanske av ett kors, som skall följa honom hela livet igenom
och som gör hela hans värld mörk, då svartnar det ofta för ögat, han
blir svag och eländig.
O, vilken tröst och kraft det då vore, om han.
nu finge nog andliga ögon att se in i den Underliges dolda men
trofasta råd! Då skulle han se, att hans lycka och glädje alldeles icke är
förspilld, utan endast bevarad till en annan tid, en annan värld — där
skall det bättre lyckas. Blott genom det vissa medvetandet därom,
skulle han bliva så nöjd med sin underlige Gud och hans hushållning,
att han icke ens skulle önska sig något mer än Honom, och vara på det
högsta lycklig och rik med "bara Gud".
Härpå hava vi ett livligt
exempel i sjuttiotredje psalmen. Där bekänner Asaf först, huru plågad
han var av att se den ogudaktiga hava lycka och välgång, då det däremot
gick honom och de rättfärdiga illa; "så att", säger han, "jag hade så när
sagt som de ogudaktiga: Det är en fåfäng sak, att mitt hjärta lever
ostraffligt, och jag tvår mina händer i oskyldighet." Men märk, huru
han kom ut från denna frestelse! Han säger: "Jag tänkte till, att jag
måtte begripa det; men det var mig för svårt, tilldess jag gick in uti
Guds helgedom och märkte uppå deras ände. Ty huru snart varda
de icke till intet! De förgås och få en ände med förskräckelse. Men
du leder mig efter ditt råd och upptager mig på ändalykten med ära."
Och därav blev hans hjärta så fulleligen förnöjt med bara Gud, att
han nu utbrister: "När jag har dig, frågar jag intet efter himmel och
jord. Om mig än kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud,
alltid mitt hjärtas tröst och min del."
Se då här, vad det medför,
att vi gå in i Guds helgedom, skåda in i Guds regerings hemlighet
och se, vad som ligger fördolt under det närvarande livets täckelse
— nämligen den stora eviga olycka, som ligger dold under den rika
mannens kostliga klädnad och kräsliga levnad; och däremot den stora,
eviga lycka, som är övertäckt med Lazari trasor och sår.
Se här är nu grunden
för lycka och frid
i hårdaste stunden
av kval och av strid:
Om än jag försmäktar
till kropp och till själ,
//: så har jag dig, Herre ://
och har jag dig, Herre,
ja, då är allt väl!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar