"Så vänden eder nu till fästet, I som liggen fångna uti ett hopp." (Sak. 9:12)

"Huru kan jag vända mig till fästet eller börja tro på Kristus, medan jag ännu är så syndfull eller så hård. lättsinnig, ogudaktig?" frågar här mången bunden själ. Så är du oavlåtligen blott vänd till dig själv.

Men om man säger till dig: Du tror icke Guds ord, du gör Gud till ljugare, då säger du: "Nej, nog tror jag ordet om Kristus, nog tror jag, att hans försoning är tillräcklig och hans kärlek stor; men felet är hos mig, det är mitt hjärtas hårdhet, min förskräckliga säkerhet och skrymtaktighet, min gruvliga syndakärlek m. m., som utgör hela felet."

Se, så märker man, att du vänder dig rakt bort från fästet till dig själv och icke tror Guds vittnesbörd om sin Son, nämligen att Han skall frälsa oss såsom helt förtappade, utan du vill nödvändigt komma såsom förbättrad. Du tror och aktar icke, vad Kristus säger, att du måste först vara inympad i Honom genom tron, d. ä. först såsom ogudaktig vara rättfärdigad och benådad, uppfylld med trons frid och fröjd, innan du kan ens börja att bära frukt.

Så vänden eder nu till fästet, I som liggen fångna uti ett hopp. Vi upprepa det ännu en gång!

Det är hela din olycka, att du icke genast vänder dig till fästet, utan vänder dig till tusende andra håll och tänker och försöker och bidar och hoppas — hoppas på allt annat, ja, ligger fången i ett bidande och väntande på något märkvärdigt, som ännu skall föregå inom ditt eget hjärta, någon förlossning som där skall ske — förlossning från någon viss synd, från de onda tankarna, från hårdheten, lättsinnet, maktlösheten — och den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus, den står i den dunkla bakgrunden.

Jo, där är felet! Och otaliga, alldeles oändliga äro de villkor och förbehåll, som man då funderar på, och för vilka man ligger fången. Men att "Guds Son för oss dödde, / och allt däri bestod, / att nådens källa flödde /  långt mer än syndens flod — och det för alla syndare" — det är ett intet för själen, det far man hastigt över!

O, vakna då och besinna detta enda och evigt stora och gällande, att all världens synder redan äro avplanade, att Gud redan är försonad och blidkad och brinnande av idel kärlekslängtan att få giva dig nåd för nåd. Besinna, att alla de bekymrande ord, som Gud talar, vilka fordra något av oss och därför äro lagens ord, hava endast till ändamål, att var och en mun skall tillstoppas och all världen skall för Gud varda brottslig — att alla dessa bekymrande ord äro endast sagda till de fria, sorglösa gudsföraktare, som aldrig fråga efter himmelen, eller till de säkra skrymtare och egenrättfärdiga fariseer, som själva tro sig förtjäna himmelen, men alldeles icke till de arma syndare, som själva straffa och döma sig, som gärna ville hava både bättring och tro, ånger och bön, men aldrig finna dessa hos sig, såsom de ville. O, dem är idel nåd, idel kärlek och förlåtelse tillsagd!

"Så vänden eder då till fästet, I som liggen fångna uti ett hopp", säger Herren; "ty ock i dag vill jag förkunna det och vedergälla dig det dubbelt." "Ock i dag" — ack ja, i dag förkunnar Han dig samma nåd! Även i dag predikar Han för de bundna förlossning!

Då vi i dessa dagar höra så mycket förkunnas om Kristi lidande och följa vår Frälsare på hans marterbana; då vi se Honom i örtagården svettas blod och höra Honom på korset utropa om hela det i Skriften förutsagda försoningslidandet: Det är fullkomnat! — ja, då vi se Honom, för samma försoning, på ögonblicket benåda själva rövaren och tillsäga honom hela den saliga frukten av sin död med den ljuvliga försäkran: I dag skall du vara med mig i paradiset — skulle vi icke en gång låta vårt otrosbidande hava slut och genast löpa i hans famn! Skulle vi icke i allt detta se hans utsträckta armar även mot oss alla och höra de orden av hans mun: "Ock i dag vill jag förkunna det!" "Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade; jag vill vederkvicka eder, och I skolen finna ro till edra själar."

Ja ännu en gång: I, som liggen fångna uti ett hopp — vi dröjen I att vända eder till fästet? Skolen I själva bliva värdigare, eller skall Gud bliva nådigare? Nej, även i dag vänden eder till fästet — tagen det stora, viktiga steget att begära en hel benådning och upptagelse i hans förbund, av alldeles oförskylld nåd blott för hans blod! O, tag det stora steget i dag — och vet, att ännu ingen enda arm syndare har tagit det steget förgäves. Tänk icke på en lång bön; se huru kort rövaren bad, men fick genast tröstesvaret: I dag skall du vara med mig i paradiset. —

Men ett skall du vakta dig för, såsom för döden, nämligen att söka svaret i ditt eget hjärta, i din känsla. Nej, se svaret i Guds eget ord! Tag svaret här av Guds egen tillsägelse: "Ock i dag vill jag förkunna det (nämligen förlossning) och vedergälla dig det dubbelt."

Det heter nåd för nåd. Prisad vare Gud!