fredag 15 februari 2013

"Gud har låtit oss få veta sin viljas hemlighet och sitt goda behag." (Ef. 1:9)

Allt mänskligt omdöme om Gud är alltid galet och förvänt, såsom alla tiders och folkslags historia vittnar. Den ene har tänkt sig och beskrivit Gud så, den andre annorlunda; den ene har trott sig behaga Gud med det, den andre med något annat, så att det är jämmerligt att skåda, huru de irrat och lupit i mörkret.

Så sker det även oss, så snart vi lämna ordet ur ögonsikte.

Vad säger därför det eviga, himmelska ordet om Guds vilja och råd för vår salighet? Hör! "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son, på det att var och en, som tror på Honorm, skall icke förgås utan få evinnerligt liv." "Här är ingen åtskillnad; allesamman äro de syndare och hava intet att berömma sig av för Gud och varda rättfärdiga utan förskyllan av hans nåd genom den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus." "Ty Han är genom sitt eget blod en gång ingången uti det heliga och har funnit en evig förlossning". "Så hålla vi nu det, att människan varder rättfärdig av tron, utan lagens gärningar."

Så lyda de heliga ord, för vilka himmel och jord böje sig och tillbedje! Låt nu alla världens visa, ja änglar och andar, förnuft och känsla säga så eller så — på tronen i himmelen sitter en, Domaren över allt det, som är skapat; Han talar ord, vilka i alla evigheters evighet stå fasta som bergpelare.

De säga, att allt kött är fördärvat, förlorat och förtappat, här är ingen åtskillnad, men att ende Sonen från Faderns sköte tog på sig kött och offrade en gång ett offer, som behagade Fadern och som evigt gäller. Det säger, att vi därför nu varda rättfärdiga utan förskyllan av hans nåd genom den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus; att om dina synder vore blodröda, skola de dock, i det offrets blod, varda snövita — att om de vore som sanden i havet, skola de dock alla här försvinna.

Ty det var icke ett helgon, icke en ängel, utan den store, helige Guden, vilken skapat tusentals världar, som tog sig för att utplåna dem, som tog på sig människornas kött och blod och utplånade därmed människornas synder, på det att var och en, som tror på Honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv, skall icke mer dömas och anses efter egen förtjänst, utan efter denne Medlarens, och därför i Honom anses alla stunder rättfärdig och för Gud täck.

Vad gäller nu det, att det blinda, svaga, barnsliga tycket säger annorlunda? Ho är du, som vill träta med Gud? O, att vi vore visa! O, att Gud en gång rätt öppnade och upplyste våra ögon, att vi finge se detta himmelska ljus och kunde begagna oss därav under livet!

T. ex. när jag tycker, att jag varit mer gudfruktig och andlig, och därför Gud mer behaglig, borde jag genast säga: Detta är en tankevilla hos mig, ty Gud har sagt, att alla äro odugliga, att ingen kan i sig själv någon stund vara Honom behaglig, ingen kan av sina gärningar varda rättfärdig o.s v.

När jag en annan stund tycker, att jag  varit så syndig, att Gud omöjligt kan vara mig lika nådig som förut, bör jag säga: Detta är en tankevilla hos mig. Ordets eviga dom säger, att jag är i mig själv alla stunder lika värd fördömelsen, men ock att min löftesman är alla stunder lika rättfärdig; att jag således i Kristus är alla stunder lika rättfärdig och för Gud behaglig; att om rättfärdigheten kommer av gärningarna så är Kristus fåfängt död. Men om jag är för Gud mer rättfärdig och behaglig, när jag själv varit frommare, och mindre rättfärdig, när jag själv varit ofrommare, då kommer visserligen rättfärdigheten av gärningarna — och "då är Kristus fåfängt död". Från sådan hädelse bevare mig Gud nådeligen!

Då jag tycker: Gud måste hava tröttnat vid mig för alla mina synder. Han kan icke nu hava behag till mig, nej Han är vred och bortvänd för den eller den synden; då bör jag säga: Denna bild är icke den rätte Gudens, utan en vedervärdig avgudabild, ett tankespöke; ty en sådan Gud, som ser på min arma fromhet eller ofromhet och därefter är mig nådig eller onådig och älskar stundom mer och stundom mindre, finns varken i himmelen eller på jorden.

Den ende, rätte Guden är den med alltid lika brinnande kärlek älskande Guden, som har i mig alla stunder lika stora skäl att vredgas och fördöma, men ock i Kristus alla stunder lika stora skäl att benåda och älska; som ock därför har alla stunder lika stark och brinnande kärlek, lust och behag till mig och omsorg om mig. Sådan är Gud beskriven av det eviga, himmelska ordet. Tycker jag annorlunda, så är det blott ett misstag hos mig, ett falskt beläte av Gud, som kommer därav, att det rätta Guds beläte i syndafallet utplånades ur människan. Sådant är det stora Majestätets eviga beslut, sådan dess avkunnade dom, mot vilken alla våra tankar och tycken äro blott hö och strå

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar