För en sådan Skriftens förklaring över Guds barn borde dock
alla trognas hjärtan utvidga sig av glädje och förundran — och däremot
det djärva, själviska tillgripandet av det höga namnet häpna och studsa
tillbaka!
Guds barn, i Skriftens mening, äro födda av Gud, äro underverk av Guds nåd, äro nya, andliga skapelser på jorden, som röja
en "delaktighet av Guds natur". Och sådant medför den sanna, levande tron. Att vi blott av nåd genom tron varda Guds barn och
saliga, är så nådefullt och tröstrikt, att man borde gråta i glädje däröver; men skulle vi icke då förstå och besinna, att här menas en sådan
tro, varigenom vi varda födda av Gud? Eller månne ock en självgjord inbillningstro, som aldrig medför någon födelse av Gud, ändå gör
oss saliga?
Vem som helst kan gärna hålla till godo den sköna titeln av Guds barn; mången, som dock saknar de mest utmärkande tecknen av den
nya födelsen, smeker sig ock med hoppet att vara en sann kristen. Faren
icke vilse! Gud låter icke gäcka sig! Här skall till slut icke bliva fråga
om, huru mycket förstånd vi haft i huvudet, eller ord i munnen, utan
om detvwarit sanning i vår kristendom, om vi varit födda av Gud.
O, det vore ju dock förskräckligt att hava gycklat sig fram genom tiden
med en självtagen tröst, i stället för en av Gud verkad tro, att hava
bedragit sig och andra med en lös tanketro, som ingen kraft hade till
hjärtats förödmjukande, nyfödande och helgande, utan blott bestod i
kunskap och ord samt i några religionsövningar, i något bedjande, läsande
och talande, vilket allt var självskapat, för att tillvinna sig kristnas
förtroende eller något dylikt! Snart är det spelat ut, snart kommer
den Store, Helige, inför vilken man skrymtat, med det allvarsamma
budskapet: Det är gjort! Gör räkenskap! Och då, inför dödens allvarsamma ansikte, då vi skola ställas avslöjade och blotta inför den Heliges
ögon — huru gruvligt, om vi hela tiden hava skrymtat!
Just därför att nåden är så stor och det himmelska barnaskapet så herrligt, är det
ock så äventyrligt, om det icke är sanning i vår kristendom. Märk
därför väl apostelns ord i vårt språk.
Han sade först: Alla dem, som anammade Honom, gav Han
makt att bliva Guds barn. Det "anammandet" förklarade Han med
tillägget: dem som tro på hans namn. Men se, huru han förklarar
sig. Han tillägger, att de, som genom tron voro Guds barn, också voro födda af Gud. Man måste djupt fästa den punkten i sitt sinne. Den, som skall kunna "se Guds rike" och såsom ett Guds barn evigt
leva med Gud, måste vara född af Gud. Det gudomliga liv, som
före syndafallet bodde i människan och just utgjorde Guds beläte i henne,
och vars förlorande Gud isynnerhet åsyftade, då Han sade: På vad
dag du bryter, skall du döden dö, detta gudomliga liv måste nu genom
en ny födelse av Anden återställas i oss, så att vi åter "varda Guds
beläte lika" — ehuru detta beläte icke blir fullkomnat, förrän vi ock
bliva befriade från den hindrande omklädnaden av köttet. Kristus
förklarade uttryckligt: Utan en blir född på nytt, kan han icke se Guds
rike.
Guds rike skänkes oss av idel nåd — den punkten står evigt fast —
men du är alldeles obekväm att åtnjuta det, du kan omöjligt leva
det livet med Gud och livet i himmelen, om du icke blivit född av Gud, blivit delaktig av Guds natur. Den sanne Guden är en helig
Gud; en ohelig varelse förtäres och utpinas i hans närvaro. Där
måste bliva en med Gud besläktad natur, en ny människa, som är
skapad efter Gud, innan det kan bliva salighet i Guds sällskap. "Köttsligt sinne är en fiendskap emot Gud", trives icke med Honom en
enda dag, mycket mindre en hel evighet.
Därför säger Kristus:
"Undra icke, att jag sade, att ..I måsten födas på nytt. Det som är fött
af kött, det är kött. Utan en varder född på nytt, kan han icke se
Guds rike". Och här säger Johannes: "Vilka icke äro födda av blod,
icke heller av köttslig vilja, utan av Gud". Och så säger Petrus: "I
ären födda på nytt, icke av någon förgänglig säd, utan av oförgänglig,
som är av levande Guds ord, det evinnerliga bliver". Och så säger
Paulus: "I Kristus Jesus gäller intet, varken omskärelse eller förhud,
utan en ny skapelse". Nu, vem skulle du tro i denna stora livsfråga,
om icke Herren själv? Kristus är ju själva kärleken och mildheten. Kristus och hans apostlar måste vi ju höra; då nu Kristus och hans
apostlar likasom med en mun betyga, att Gud har fastställt en sådan väg för människors barn, att de skola födas på nytt och bliva delaktiga
av Guds natur, om de skola ingå i himmelriket — huru kan du då
framleva emot evigheten, utan att veta med dig något sådant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar