tisdag 13 november 2012

"Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på mina vägar." (Psalt. 119:105)

Betänk då, huru grymt de behandla sina själar, vilka förneka dem detta gudomliga ljus, Guds ord.

Gud har nådeligen skänkt oss av himmelen ett synligt medel, varuti Han själv bor och verkar, och på vars rätta och flitiga bruk hela den eviga saligheten vilar. Och likväl ser man icke blott den blinda, grova världen förakta och trampa dessa pärlor, utan, vad som är än förskräckligare, de som en gång varit upplysta och smakat det goda Guds ord, de låta ofta världen och köttet så hindra sig från ordet, att kanske hela dagen går förbi, utan att de använda en enda stund till själens spisande, för att icke säga hela veckan. Eller om de en stund hastigt slå sig ned vid ordet, äro tankarna och hjärtat så uppfyllda av de världsliga tingen, att såsom ett stormigt och svallande hav omöjligen kan uppvärmas av solens strålar, hela frukten av ett sådant umgänge med ordet blir endast förökad ledsnad därvid.

Guds ord vill annammas med en stilla, betraktande ande, om det skall uppvärma hjärtat. Men hindret är: det myckna jordiska, eller vad Jesus menade med de "törnen, som förkvävde den goda säden", nämligen "livets vällust och levernets omsorger", köttslighet, tröghet och de mångahanda bekymren och göromålen, vilket allt nu är för den tjusta själens öga viktigare än det himmelska. Nu heter det: "Jag har icke tid att så flitigt öva ordet, ty det och det måste göras." Och märk, detta, som måste göras, är något jordiskt, och det, som kan uraktlåtas, är det himmelska, som nu betyder mindre! Så är nu själen tjust och förblindad!

 Du säger: "Kallelsens plikt är en helig plikt, som icke får försummas; och den, som icke försörjer sitt hus, är värre än en hedning". Men Jesus säger: "Det ena skall du göra, och det andra icke låta". Om du skött ditt ämbete och ditt hus på det fullkomligaste, men låtit nådens liv bortdö, kan det troget skötta ämbetet icke frälsa dig i döden och domen.

Och den, som föregiver, att ditt hus eller ditt ämbete skall lida på de stunder, du ägnat åt Guds ord och bönen, är blott tjusaren, den gamle ormen, samt hedningen i ditt bröst, ditt hjärtas otro, som icke vet av någon Guds välsignelse, som icke aktar det himmelska, som hellre bortleker och bortpratar tio stunder än använder en till Guds ords betraktande.

O, vilket hedniskt förakt för Gud och din odödliga själ! Du har tillfälle till det saliga, höga och ärofulla umgänget med himmelens och jordens Herre, din frälsare och saliggörare, att höra Honom tala, vilket sker i ordet, och att tala till Honom, vilket sker i bönen; och du säger, att du har icke tid därtill - men att höra och tala fåfängliga ting bland människor, därtill har du tid! Detta må väl heta att vara tjust av djävulen.

Du har nu för dina göromål icke tid att till själens näring använda en timme av dygnets tjugofyra. Men tänk, om Gud slår dig och låter dig ligga sjuk ett år, nog står världen ändå! Då har du ringa tacksamhet av det världsliga, som du så troget skött; det kan nu icke hjälpa dig. Och Gud och hans ord har du föraktat — icke vill du väl nu anlita detta föraktade om hjälp?

När följden av Guds ords försummande blir den, att du dagligen avmattas till den invärtes människan, tron fördunklas, gudsfruktan och alla nådekrafter försvagas, då klagar du kanske över svaghet och frestelser, dem du icke övervinner; men huru var detta att vänta? Att du skall övervinna det onda i dig, nådens medel förutan, det väntar varken Gud eller människor. Nej, sådana krafter ligga icke i människan; och det är därför, Gud gav oss medlet ovanefter. Men däremot om du rätt brukade detta medel, skulle ingenting, som tjänar till liv och gudaktighet, vara omöjligt.

Om du säger, att du försökt och läst Guds ord, men ändå icke blivit bättre, måste händelsen vara en av dessa två:

Antingen förstår du icke, vad bättring är; du menade, att du skulle i hast uppnå en viss höjd av kraft, fromhet och helighet, och visste icke, att vägen därtill gick genom förnedringens och fattigdomens dal, samt att därtill hör, att du icke skall se dig själv bättre och bättre, utan tvärtom.

Eller ock, om du verkligen ännu är slav under synden, ännu icke fått nytt liv, ny lust, nya andliga krafter, då har du visst icke rätteligen brukat ordet. Tilläventyrs har du förvandlat Guds ordning och sökt först övervinna det onda i dig, innan du skulle tillägna dig Kristi förtjänst; först bära frukt, innan du skulle inympas i Kristus.

Begynn nu lyda ordet, som säger: "Fly först till Jesus, tigg om nåd, mot syndens makt skall se´n bli råd." Låt den djupa egenrättfärdigheten fara och kasta dig, sådan du är, med alla brister och motsägelser i nådens famn, och du skall så erfara, "att där synden överflödade, där överflödade då nåden mycket mer". Och si nu, nu skall denna överflödade nåden så glädja, smälta och förvandla ditt arma hjärta, att det icke mer skall hava smak på det onda, som nyss höll dig fången; att det goda, som du icke förmådde, skall nu bliva din lust.

Så lär ordet. Använd det med lydaktighet, så är dig ingenting omöjligt, som är nödigt till salighet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar