Betänk då, huru grymt de behandla sina själar, vilka förneka dem
detta gudomliga ljus, Guds ord.
Gud har nådeligen skänkt oss av himmelen ett synligt medel, varuti Han själv bor och verkar, och på vars
rätta och flitiga bruk hela den eviga saligheten vilar. Och likväl ser
man icke blott den blinda, grova världen förakta och trampa dessa
pärlor, utan, vad som är än förskräckligare, de som en gång varit
upplysta och smakat det goda Guds ord, de låta ofta världen och köttet så
hindra sig från ordet, att kanske hela dagen går förbi, utan att de
använda en enda stund till själens spisande, för att icke säga hela veckan. Eller om de en stund hastigt slå sig ned vid ordet, äro tankarna och
hjärtat så uppfyllda av de världsliga tingen, att såsom ett stormigt och
svallande hav omöjligen kan uppvärmas av solens strålar, hela frukten av ett sådant umgänge med ordet blir endast förökad ledsnad därvid.
Guds
ord vill annammas med en stilla, betraktande ande, om det skall
uppvärma hjärtat. Men hindret är: det myckna jordiska, eller vad Jesus
menade med de "törnen, som förkvävde den goda säden", nämligen
"livets vällust och levernets omsorger", köttslighet, tröghet och de
mångahanda bekymren och göromålen, vilket allt nu är för den tjusta
själens öga viktigare än det himmelska. Nu heter det: "Jag har icke tid
att så flitigt öva ordet, ty det och det måste göras." Och märk, detta,
som måste göras, är något jordiskt, och det, som kan uraktlåtas, är det
himmelska, som nu betyder mindre! Så är nu själen tjust och förblindad!
Du säger: "Kallelsens plikt är en helig plikt, som icke får försummas;
och den, som icke försörjer sitt hus, är värre än en hedning". Men Jesus
säger: "Det ena skall du göra, och det andra icke låta". Om du skött ditt ämbete och ditt hus på det fullkomligaste, men låtit nådens liv bortdö, kan
det troget skötta ämbetet icke frälsa dig i döden och domen.
Och den, som
föregiver, att ditt hus eller ditt ämbete skall lida på de stunder, du ägnat
åt Guds ord och bönen, är blott tjusaren, den gamle ormen, samt hedningen
i ditt bröst, ditt hjärtas otro, som icke vet av någon Guds välsignelse,
som icke aktar det himmelska, som hellre bortleker och bortpratar tio stunder
än använder en till Guds ords betraktande.
O, vilket hedniskt förakt
för Gud och din odödliga själ! Du har tillfälle till det saliga, höga och
ärofulla umgänget med himmelens och jordens Herre, din frälsare och
saliggörare, att höra Honom tala, vilket sker i ordet, och att tala till
Honom, vilket sker i bönen; och du säger, att du har icke tid därtill - men att höra och tala fåfängliga ting bland människor, därtill har
du tid! Detta må väl heta att vara tjust av djävulen.
Du har nu
för dina göromål icke tid att till själens näring använda en timme av dygnets tjugofyra. Men tänk, om Gud slår dig och låter dig ligga
sjuk ett år, nog står världen ändå! Då har du ringa tacksamhet av det världsliga, som du så troget skött; det kan nu icke hjälpa dig. Och Gud
och hans ord har du föraktat — icke vill du väl nu anlita detta
föraktade om hjälp?
När följden av Guds ords försummande blir den, att du dagligen
avmattas till den invärtes människan, tron fördunklas, gudsfruktan och
alla nådekrafter försvagas, då klagar du kanske över svaghet och
frestelser, dem du icke övervinner; men huru var detta att vänta? Att
du skall övervinna det onda i dig, nådens medel förutan, det väntar varken Gud eller människor. Nej, sådana krafter ligga icke i
människan; och det är därför, Gud gav oss medlet ovanefter. Men däremot
om du rätt brukade detta medel, skulle ingenting, som tjänar till liv och
gudaktighet, vara omöjligt.
Om du säger, att du försökt och läst Guds
ord, men ändå icke blivit bättre, måste händelsen vara en av dessa
två:
Antingen förstår du icke, vad bättring är; du menade, att du
skulle i hast uppnå en viss höjd av kraft, fromhet och helighet, och visste
icke, att vägen därtill gick genom förnedringens och fattigdomens dal,
samt att därtill hör, att du icke skall se dig själv bättre och bättre, utan
tvärtom.
Eller ock, om du verkligen ännu är slav under synden, ännu
icke fått nytt liv, ny lust, nya andliga krafter, då har du visst icke
rätteligen brukat ordet. Tilläventyrs har du förvandlat Guds ordning och
sökt först övervinna det onda i dig, innan du skulle tillägna dig Kristi
förtjänst; först bära frukt, innan du skulle inympas i Kristus.
Begynn
nu lyda ordet, som säger: "Fly först till Jesus, tigg om nåd, mot
syndens makt skall se´n bli råd." Låt den djupa egenrättfärdigheten fara
och kasta dig, sådan du är, med alla brister och motsägelser i nådens
famn, och du skall så erfara, "att där synden överflödade, där överflödade
då nåden mycket mer". Och si nu, nu skall denna överflödade nåden
så glädja, smälta och förvandla ditt arma hjärta, att det icke mer skall
hava smak på det onda, som nyss höll dig fången; att det goda, som
du icke förmådde, skall nu bliva din lust.
Så lär ordet. Använd
det med lydaktighet, så är dig ingenting omöjligt, som är nödigt till salighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar