Icke svag i tron. Detta är ett vanligt sätt att uttrycka
motsatsen och betyder således, att han hade en mycket stark tro.
Detta
må dock icke så förstås, som hade Abraham aldrig haft att kämpa med
otro, eller att han aldrig känt någon svaghet i tron, varav andra
helgon vanligen lidit. Aposteln visste väl av historien, att även
Abraham vid löftets förnyande, 1 Mos. 17, icke kunde undgå att tänka
på sin och Saras höga ålder, såsom vi märka, då han med ett leende
sade i sitt hjärta: "Skulle mig, som är hundrade år gammal, födas
en son", och då han just nu började att tala för Ismael, likasom han
förut velat föreslå, att Eleasars son kunde få bliva hans arvinge.
Men då aposteln likväl säger: "Han vart icke svag i tron", giver
han oss därmed en ganska nyttig lärdom om trons natur, dess styrka och
svaghet. Vi mena vanligen, att trons styrka skall bevisa sig i en
beständigt glad och frimodig anda, och däremot att känslan av svaghet,
räddhåga och bekymmer skall beteckna en svag tro. Här kunna vi nu
lära något annat. Abraham har haft en stark tro och dock kunnat
försättas i fruktan och bävan.
Sanna förhållandet är, att trons styrka
bevisar sig egentligen under mörker och anfäktning — icke i glada och
ljusa dagar. Ett glatt och frimodigt sinne kan ofta endast beteckna, att
man lättsinnigt förbiser heliga plikter och hotande faror, eller ock att
man gynnas med ljuvliga nådekänslor. Men att med vaken
uppmärksamhet på bekymrande förhållanden och under saknad av all kännbar nåd
likväl kunna fasthålla Herrens löften och på grund av dessa vara
frimodig och glad, det är visst ett tecken till en stark tro.
Men även
om man icke kan vara glad och frimodig under mörkret och kampen,
men dock kan behålla fästet i Guds makt och trohet, så är detta icke
mindre ett tecken av en stark tro. Då här säges, att Abraham var icke
svag i tron, vill det säga, att han i striden med sitt förnuft, vilket
har velat beröva honom hoppet, har genom Guds kraft behållit segern,
så att han dock uthärdat i denna kamp, icke lämnat Guds löfte och
hoppet ur sitt hjärta, utan ännu alltid, huru orimligt det än syntes, väntat på löftets fullbordan, tilldess omsider förnuftets leende förvandlades
till ett saligt leende av åskådning, då Saras barn låg för hans ögon,
och den lyckliga modern utbrast: "Gud har gjort mig ett löje."
Men
aposteln förklarar ytterligare, vari Abrahams trosstyrka visade sig,
då han säger:
Han aktade icke sin halvdöda kropp, ty han var nära hundrade
år gammal, ej heller Saras halvdöda kved. Han har väl känt tyngden av sin halvdöda kropp och sina hundrade år; fienden och förnuftet
hava väl påmint honom om Saras ofruktsamhet; men hans
trosstyrka bestod däruti, att han icke "aktade" detta, icke lät sin blick stanna
på dessa nedslående förhållanden, icke lät av dessa taga sig till fånga,
om han ock måste strida med tankarna därpå. Han satte alltid Guds
allmakt och sannfärdighet emot förnuftets invändningar. Hans styrka var detta: Gud har sagt det, "Han, som gör de döda levande och
kallar de ting, som icke äro, likasom de vore"; Gud har sagt det, Han,
som skapat världarna av intet, och som icke kan ljuga. Detta gällde mer
än hans och Saras "halvdöda" kropp. Det var icke på dessa halvdöda
kroppars kraft, utan på Guds allmakt och sannfärdighet han trodde.
O, ett förträffligt exempel av tro! Måtte vi ock en gång lära
att göra något dylikt! Ja den, som vill vara en kristen och hålla
ut i tron under all Guds underliga hushållning, skall visserligen behöva
att häruti öva sig, att icke akta sin "halvdöda" kristendom, sin
halvdöda tro, kärlek, bön, utan oavlåtligen hålla ögat på något, som är
utom oss, på Gud, på Guds egenskaper och tillsägelser. Så t. ex.
fordras, att du icke ser på din halvdöda tro, utan på Guds trofasthet;
icke på din halvdöda kärlek, utan på Kristi kärlek; icke på din kalla och
skröpliga bön, utan på Guds fasta löfte; icke på din vanmäktiga strid
i frestelsen, utan på "Guds starkhets makt", Guds trofasthet, "som icke
låter oss frestas över förmågan".
Men var viss därpå, att detta skall icke avlöpa så lätt, utan fordra
en hård trons kamp att så döda förnuftet, vilket beständigt visar oss
på, vad vi själva äro, göra eller förmå. Därför är intet tvivel,
att tron och förnuftet hava över denna sak hållit en häftig strid inom
Abrahams hjärta; dock har tron äntligen segrat och behållit fältet,
övervunnit och nedergjort denna allragruvligaste och skadligaste Guds
fiende, förnuftet. Så måste ock alla andra trogna människor göra, vilka med Abraham ingå i trons dunkel och förborgade mörker. Och
därmed göra de åt vår Herre Gud det allraangenämaste offer och
gudstjänst, som Han någonsin kan få.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar