Såsom ville aposteln här säga: Du dåre, som kan ett ögonblick anse
för orimligt och omöjligt, vad du dock dagligen ser för dina ögon i
ett mycket mindre viktigt fall, nämligen att Gud gör de döda, torra
frökornen just i sin förmultning i jorden fruktbärande, så att de uppstå
i nya, levande och blott skönare gestalter. Du kan icke begripa, att
Gud kan giva våra nedmyllade och förmultnade kroppar en
uppståndelse, då du likväl ser de obetydliga frökornen av vete eller annat
sådant vara bevärdigade med uppståndelse.
Du ser varje vår
uppståndelsen för dina ögon — du ser, huru den säd, som på hösten helt
torr nedlägges i jorden, ligger där såsom bortkastad, förmultnad och
under vintern stelfrusen, under ett stort, tjockt svepkläde av snö och is,
och hårda kalla vinterstormar gå över den vida graven, och under vinterns långa månader och mörka nätter är den säden för dig liksom
alldeles borta och förlorad.
Men huru går det? Omsider inträder den
efterlängtade våren, solen återkommer i sin strålprakt — och genom
hennes värma upplöser nu Skaparen svepklädet och bjuder därpå de
döda uppstå. Nu uppkomma ur jorden tusentals nya, levande och
friska gestalter av gröna strån, som sedan mångdubbelt återskänka
åkermannen dess utkastade säd. Sådant har Gud ställt mittför allas ögon,
och ingen människa undrar längre, blott därför att vi årligen se det.
Sannerligen, om vi icke hade allt ifrån vår födelse uppväxt med vanan
att se, huru denna döda, torra, bortkastade säd åter uppstår på
sommaren, så skulle vi väl finna även detta högst besynnerligt och otroligt.
Nu åter är man genom den gamla vanan därvid knappt i stånd att
besinna, att det är ett underverk; nej, man säger blott: "Det växer",
och besinnar icke, att detta växande dock är ett egentligt skapareverk,
då hela världen med all sin konst icke kan göra ett enda grässtrå. Men
broddens uppkomst ur jorden är en sådan skapelse, som har sitt frö i
den samma säd, som i jorden förmultnat — är således en de dödas
uppståndelse.
Nu, hela världen kan icke göra något sådant, det är den
allsmäktige Skaparens eget verk. Men om nu densamme Guden
uppenbarar för oss, att Han vill göra på samma sätt med våra kroppar, vill låta också dem i jorden nedgrävas och förmultna, men åter en
dag uppstå, nämligen då den stora evighetens sommar nalkas, och
"rättfärdighetens sol med salighet under sina vingar" återkommer till oss - om denne allsmäktige Guden säger oss, att Han då vill bjuda våra
döda kroppar uppstå, då finna vi det orimligt och omöjligt. Förtjäna
icke vi det tilltalet: "Du dåre?"
Tänk ännu en gång: då vi kunna se,
att de obetydliga frökornen av råg, vete och dylikt uppstå, och dock vilja tänka, att de stora, dyra, så underbart skapade och så dyrt
påkostade frökornen, våra kroppar, som äro så högt ärade, att Guds egen
Son antog en människokropp — de skola icke hava den äran som vete
och råg, att de skola uppstå! Och varför? Endast därför att vårt
arma förnuft icke begriper, huru det är möjligt, att den Allsmäktige
därvid kan göra, vad Han sagt. Förtjäna icke vi att kallas dårar?
Men den egentliga och stora dårskapen består däruti, att vi icke
stanna och besinna, att här är fråga om ett nytt, stort skapelseverk av den allsmäktige Guden, såsom aposteln här anmärker: "Gud giver det
en kropp, såsom Han vill" — Gud, icke du, o människa, icke frökornet
självt, utan Gud, Skaparen, som en gång skapat hela jorden och alla världskropparna av intet — du dåre! det är om Honom, som här talas.
"Gud giver det en kropp, såsom Han vill". Det är blott på hans
fria behag, det beror. Vad är lättare för den allsmäktige Skaparen,
än att göra vad Han vill?
Men se här, huru vi helt oförmärkt
bliva dårar, när vi blott förakta Gud, hans makt och hans ord! Vi
hinna då icke märka det, förrän vi uti andliga ting äro så blinda, att
de första begreppen om Gud, vilka själva hedningen äger blott genom
skapelsens åskådande, äro oss fråntagna, så att vi undra, om det och det
är möjligt, då vi likväl tala om den allsmäktige Guden. Si, vi skola
akta oss för förblindelsens straffdom. Gud är stor och helig. Den som
icke vill ödmjukt böja sig under hans sanning och makt, den förblindar
Han. "Gud gör de visas visdom till galenskap." "Då de höllo sig
för visa, äro de vordna dårar", verkliga dårar, som nu kunna förneka,
det vi eljest se med ögonen, nämligen att Gud kan med lätthet göra
allt, vad Han vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar