I elända själar, som aldrig finnen edert bättringsarbete, eder
förkrosselse, ånger, bön och helgelse, sådana de borde vara, och därför beständigt stån tillbaka ifrån den fulla trösten i Kristus — hören här, vad Frälsaren säger eder: "Jag utstryker dina missgärningar såsom ett
moln och dina synder såsom en dimma. Vänd dig till mig; ty jag
förlossar dig."
Det är sant, allt Guds ord talar om bättringens
nödvändighet, om ånger och bön m. m.; men att man vill göra
bättringen, ångern och bönen till en ny försoning, att man för de många
stora bristerna i ånger, bättring och bön icke vågar tro den fria nåden
i Kristus — "det är en smitta i dens mod, som ej värderar Jesu
blod".
Det är bättring, ånger och förkrosselse nog där, varest man
icke mer kan få ro i världen eller sin egen fromhet; det är förkrosselse
nog där, varest man för sin ovärdighet icke vågar tillägna sig den
stora oförskyllda nåden, vore det ock endast din bristande förkrosselse,
din hårdhet och lättsinnighet, som förkrossar dig. Det är just bristen i
ångern, bättringen, bönen, som ofta allramest förkrossar och utblottar oss.
Att då icke vilja, så oskicklig och ovärdig, fly till Kristus och omfatta
hans förtjänst — o, "det är en smitta i dens mod, som ej värderar
Jesu blod" — det är att göra sig själv alltför viktig. Du gäller icke
så mycket, varken med dina synder eller din bättring; du följer med på
det stora köpet, om du nu blott vill emottaga och tro Guds stora nåd.
O, förstode vi Guds gåva! Förstode vi, vad som ligger under
de orden: "Jag utstryker dina missgärningar"!
Först ser jag där åter, vad allt Guds evangelium från världens begynnelse förkunnat, att det var Guds stora evighetsråd, att all världens synd skulle läggas på en
och med "ens lydnad", lidande och död försonas, avplanas och borttagas.
"Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss."
Si, det är hemligheten, att all synd är till sin fördömande kraft redan
i Kristi död borttagen, alldeles "i havets djup kastad", så att den
aldrig mer gör hinder för nåden, så att ingen fördömes egentligen för
synden, utan endast för sitt bortoblivande från nåderiket. O, att
människor visste, att deras synder redan äro borttagna! O, att de visste,
att de allt ifrån Kristi död haft syndernas förlåtelse sig förvärvad!
Detta är det första.
För det andra ser jag åter här det brinnande
kärlekshjärtat i Kristus. Jag ser, att den käre syndabäraren icke är missnöjd däröver, att Han arbetat med våra synder. Han har gjort det
i överflödande kärlek. Låtom oss då icke så alldeles förgäta vår Herres Kristi kärlek! "Bliven i min kärlek", säger Han, "ingen har större
kärlek, än att en låter sitt liv för sina vänner." Men Paulus
anmärker, att Han låtit sitt liv för sina ovänner. Gör så en sund
slutsats och säg, om icke hans kärlek då måste vara alldeles fri och
oberoende av oss och vårt förhållande?
Kortligen: då du åter uppfylles med dessa tankar: "Om jag blott vore så och så; jag är icke, såsom jag bör, icke så förkrossad och
allvarlig; jag är så hård, kallsinnig, lättsinnig, skrymtaktig, syndfull, och
huru kan jag då tro, att jag har Guds nåd?" — så märk en gång, vad som uti allt detta ditt tal är medelpunkten, omkring vilken alla
dina tankar vända sig, och varpå din tro beror, nämligen det lilla
ordet: jag — "om jag vore", "om jag kunde", heter det — det är ditt
jag, som är så betydande; du vill själv vara rättfärdig och så bliva
din egen frälsare. Vakta dig för den smittan! Paulus var så rädd
för den ringaste inblandning av någon egen tröst, att han höll sin högsta
rättfärdighet för skada och träck, säger han — på det jag må varda
funnen i Kristus, icke havande min rättfärdighet, som kommer av lagen,
utan endast den, som kommer av Kristi tro. Och märk här, att då vi så idkeligen säga: jag, jag, upprepar ock Herren sitt jag och säger:
"Det är sant, du är icke, såsom du bör, du är i allt brottslig och
ovärdig; men jag, jag, jag utstryker din överträdelse såsom ett moln."
Prisat vare hans namn!
Därför, då du säger: "Jag ångrar icke synden
rätt!" så säger Han: "Nej, icke att du har rätt ångrat; jag har ångrat
för dig (i örtagården); jag, jag utstryker." — Du säger: "Jag beder
icke rätt." Han säger: "Nej, icke att du har bedit rätt! jag, jag har
offrat bön och åkallan med starkt rop och tårar; jag utstryker." Du
säger: "Jag är icke rätt angelägen." Han säger: "Nej, icke att du har
kallat mig; men jag har varit angelägen om dig, jag har arbetat, jag,
jag utstryker dina missgärningar såsom ett moln och dina synder såsom
en dimma."
O, skulle vi icke vörda hans nådefulla tillsägelser,
ödmjukt falla ned för Honom och tacka och bekänna: Icke oss, icke oss,
Herre, utan ditt namn giv äran! Du, du allena är rättfärdig och gör
den rättfärdig, som tror på dig. Herre, föröka oss tron!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar