"Var alltid glada." (1 Tess. 5:16)

Här säger någon: "Fröjd i Herren är en trons och Andens frukt: man kan inte ta den, förrän den blir given; den kan inte frambringas genom förmaningar." — Det är sant. Men liksom kärlek, ödmjukhet, mildhet också är Andens frukter, och apostlarna likväl förmanar till deras övande, så har de också förmanat oss till denna Andens frukt, fröjden i Herren, och sagt: "Var alltid glada, ty det är Guds vilja om er; fröjda er i Herren alltid" — och så bör vi fara efter den nåden och använda alla medel, som befordrar densamma. Förloras trons glädje, då förloras också alla andra gåvor och krafter.

Men en annan säger: "Glädjen beror av omständigheterna; då jag har skäl till glädje, då är jag glad, men hur kan jag glädjas, då nöd och bedrövelse tillstöter?" Dessa är riktiga uttryck bara för den mänskliga och köttsliga glädjen. Men aposteln säger: "Såsom bedrövade och dock alltid glada." Han säger: "Jag är i outsäglig glädje i all vår bedrövelse." Han säger: "Fröjda er i Herren alltid, och åter säger jag: fröjda er." Är du ännu en icke troende, då kan du visst inte glädjas i Herren, och då är din glädje beroende av tillfälliga omständigheter; men en troende har en hög och besynnerlig frid, så att han även kan glädjas i bedrövelsen!

Må dock ingen tänka, att de yttre omständigheterna inte inverkar på de trognas hjärtan; nej, så länge de omges av denna hyddan, känner de väl var det svider. Asaf bekänner om sej: "Det gör mej ont i hjärtat och stinger mej i mina njurar, att jag måste vara såsom en dåre och ett vilddjur för dej." Men hör vilken djup glädjekälla han ännu hade kvar! Han tillägger: "Likväl, Herre, förblir jag ständigt hos dej. När jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord. Om än min kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud, alltid mitt hjärtas tröst och min del." Om ett sådant hjärta talas här.

En icke troende själ är alldeles obekväm för glädjen i Herren; antingen är hon uppfylld med avgudar, helt lättsinnig och jordisk, eller också tryckt av lagen, trälaktig och förskräckt för Gud — och att uppmuntra en sådan själ till glädje i Gud, det vore såsom att vilja förmå vattnet att brinna. En otrogen har också allsintet skäl till glädje. Det är endast det ömkligaste vansinne, att ett världens barn en enda stund kan le, då det lever under den Allsmäktiges vrede och går mot den eviga döden. Sådana olyckliga själar har inte någon apostel uppmanat till glädje, utan till dem heter det: "Gråt och tjut över er uselhet, som skall komma över er" (Jak. 5:1)

Men här talas till de pånyttfödda nådebarnen, som står i den Allsmäktiges vänskap; och dessa har i sanning skäl, ja, de allrastörsta skäl att beständigt glädjas och fröjdas, även om de svåraste jordiska olyckor och sorger drabbat dem. De är dock alla stunder lyckliga — ja, om inte alltid glada, så ändå alltid lyckliga; däråt borde de alltid glädja sej. Ingen kristen kan redan den konsten att beständigt glädjas — känslan går sin väg och omväxlar såsom skyhimmelen; men skäl har han att beständigt glädjas, ty lycklig är han. "Se, vi håller dem saliga som har lidit."

Och för det andra finns det också en djupare glädje än känslans, en medvetandets, en trons glädje, som säger: Dock likväl är jag glad! - fastän jag inte nu känner någon särskild glädje är jag ändå glad att jag har en Herre, en vän, en skatt, som vida överväger allt. En sådan glädje bör de kristna ha. Därom förmanar aposteln, då han säger: "Fröjda er alltid!"

Men han anger också orsaken till det, då han säger: i Herren, observera! i Herren, inte i silver och guld, inte i yppighet och sång, inte i hälsa och starkhet, inte i konst och vishet, inte i välde och ära, inte i vänskap och gunst, ja, inte heller i goda gärningar och helighet; ty sådant ger blott en bedräglig och falsk fröjd, i sådant ska ni inte länge få glädjas, om ni är äkta barn, under Guds Helige Andes aga. Dels är detta en farlig glädje, som drar hjärtat från Herren, som vill ensam vara sina barns glädje, skatt och förnöjelse; dels ger allt sådant en kort och vansklig fröjd, som snart tar slut.

Därför: om ni vill fröjdas "alltid", ja, evinnerligen, ska er fröjd vara "i Herren". Att all annan fröjd, även den över Andens gåvor, såsom över sin helgelse, kraft och goda gärningar, är en farlig fröjd, därom har vi en tänkvärd lärdom i den hulde, vaksamme Herrens hastiga varning till sina lärjungar, då de med fägnad omtalar, hur de i Jesu namn drivit ut djävlar: "Fröjdas inte över att andarna är er underdåniga, men fröjdas, att era namn är inskrivna i himmelen".

Så varnar också Herrens Ande genom profeten: "En vis berömme sej inte av sin vishet, en stark berömme sig inte av sin starkhet, en rik berömme sej inte av sin rikedom; utan den som vill berömma sig, berömme sej därav, att han vet och känner mej". Herren är en stor nitälskare; han tål inte att hans brud har sin egentliga hjärteglädje och skatt i något annat än i honom.

Var glad,
var glad,
var glad i din Herre och Gud!
Var glad,
var glad
och hylla din Konung och Gud!

"Honom, som håller sig vid gärningarna, blir lönen räknad inte av nåd, utan av plikt." (Rom. 4:4)

I grundtexten lyder bibelordet egentligen så: "Honom som verkar, som arbetar, eller såsom Luther träffande återgiver det: "som umgås med gärningar." Meningen är förvisso den, som vår bibelöversättning uttrycker: "Den som håller sej vid gärningarna".

Att ordet "verka" i vår text betecknar hjärtats förlitande på gärningarna, det ser vi av det som aposteln uttrycker såsom dess motsats, då han säger: "Men den som inte verkar, utan tror på Honom som gör den ogudaktiga rättfärdig..." Där märker vi att ordet "verka" betecknar, att hjärtat har sitt hopp till verkandet. Vi förstår dessutom, att om hjärtat vore fritt, vore dödat ifrån lagen och troende på Kristus, så utgjorde verkandet inget hinder för rättfärdigheten inför Gud, utan vore tvärtom en frukt och bevisning av densamma.

Saken är denna: Hur än ditt förstånd och din bekännelse är, kan dock hjärtat inte annat än ha sitt hopp ställt till ett av dessa två: Antingen på ditt eget verkande, varande, görande, eller också på Honom, som gör den ogudaktiga rättfärdig. Vår egen verkförtjänst och Guds nåd genom Kristus är rakt emot varandra.

Har jag nu mitt hopp på mitt eget verkande, så kan jag omöjligt ha det på Kristus, och då utgör alltid mitt verkande huvudsaken för mitt hjärta och mina tankar, vad än förståndet och munnen säger, och då kallas jag här en verkare och får inför Gud endast efter min förtjänst, endast det som tillhör mej. Honom blir lönen inte räknad av nåd, utan av plikt.

Märk: den, som verkar, får "lön" — icke nåd, utan "lön". Har han till alla delar fullgjort det, som husbonden fordrat, så får han den betingade lönen och behöver då inte tacka för den, såsom för någon nådegåva, utan det är nu hans egen förtjänst; men brister det åter i hans fullgörande av sin skyldighet, då blir han straffad, han får inget av nåd. Sådan är lagen. Den som håller sej till lagens villkor, blir också dömd endast efter dessa.

Så har vi redan sett Herren Kristus förklara det med arbetarna i vingården. Och i denna Guds regering är en obeveklig bestämdhet; där finns ingen nåd och förskoning. Den, som håller sej vid gärningarna, ska lönas endast efter sin egen förtjänst och får inget av nåd. Då likväl en sådan kanske gjort mycket flera gärningar, än den som söker och får nåd, så tycks detta vara mycket hårt. Men här hjälper inget; det ligger en sträng och obeveklig ton i Skriftens ord om detta.

Då en av arbetarna knorrade, var där intet undfallande hos husbonden, han vek inte ett ögonblick för hans knorrande, utan svarade så: "Var du inte överens med mej om en viss dagspenning? Ta det som tillhör dej och gå." Samma förkrossande språk för också aposteln i Rom. 9. Bekymrad över judarnas enträtna självrättfärdighet och därav oskiljaktiga fördömelse, talar han där i denna ton: Det hjälper inte hur ni arbetar och löper för att bli rättfärdiga; ni har Guds utkorelse emot er; Gud har utvalt endast dem som tror, och har förkastat dem  som umgås med gärningar; och det är Guds egen sak; "det står inte till någon mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhärtighet", vem som ska bli salig.

"De som farit efter rättfärdigheten har inte fått den, men de som inte farit därefter har fått den." Och varför? Därför att de förra sökte rättfärdigheten av gärningarna — de fick den inte; de andra åter, som anammade den genom tron, de fick den.

På samma sätt talar han i Gal. 4, där han skiljer de salighetssökande i två slag, betecknade med Abrahams två söner, tjänstekvinnans son och den frias, alltså i trälar och i barn, som han även kallar "löftets söner". Och då förkunnar han, att det skall utan förskoning gå de förra efter det ordet: "Driv ut tjänstekvinnan med hennes son; ty tjänstekvinnans son ska inte bliva arvinge med den frias son."

Hur hårt tycks inte detta vara! Då de länge har arbetat och trälat, då ska de sist utdrivas! Människor som varit medlemmar i himmelrikets bröllop på jorden och så vinnlagt sej om gärningar och vandel — betecknade med händer och fötter — att de därför slutligen inte har "bröllopskläder", ska "kastas i det yttersta mörkret". Men så stor är Herrens nitälskan om sin lags rättfärdighet och om sin Sons ära!

O, att alla människor, som vill vara eller bli kristna, väl betänkte detta, att det i denna fråga inte går an att sväva hit och dit med sina tankar och själv göra sej en salighetsväg efter eget tycke, utan att här är en obeveklig dom, som ingen människa fällt, och som ingen människa kan ändra, utan som är den allsmäktige Gudens eget fastställda råd och beslut, att den som vill bli salig ska vara en fattig och förtappad syndare, som misströstar på all sin egen rättfärdighet och förmåga, och som endast i Kristi rättfärdighet söker sin frälsning.

Nu sedan Lammet för oss blivit slaktat
aktar vår Gud dess rättfärdighet blott.
Ve den som denna i otro föraktat
och i sin egen rättfärdighet gått!
Konungen sist ibland gästerna träder,
mönstrar sitt folk och utkastar en man,
mannen som ej befanns ha bröllopskläder
bort i det yttersta mörkret försvann.

Mildaste Frälsare, skona oss, lär oss
räkna allt eget för skada och skam!
Vita rättfärdighetsskruden iklä oss
som du har vunnit åt oss, o Guds Lamm!
Klädd i den dräkten skal bruden då föras
in uti brudgummens konungahov,
där skall din ära i evighet höras,
strålande skaror förkunna ditt lov.

"Förlåt oss våra skulder." (Matt. 6:12)

Denna bön: "Förlåt oss våra skulder", är den nya människans hjärtearbete, varigenom alla övriga krafter i henne sätts i rörelse. Då hjärtat i kroppen stannar och inte mer driver blodet genom ådrorna, då är det slut med livet, då flyktar själen; likaså: då denna bön upphör, så att man inte mer suckar om förlåtelse, inte mer behöver komma till nådestolen, då är det slut med nådelivet, då flyr Guds Ande.

Vi vet ju att hela det andliga livet beror av två huvudsakliga nådeverk, som i korta ord kallas bättring och tro, eller å ena sidan syndens levande kännedom, som driver människan till bön både om förlåtelse och hjälp mot synden, och å andra sidan den nådens kännedom, varigenom människan kommer till nådestolen och begär och tar emot denna förlåtelse. Det är för denna allraviktigaste punkt i vårt andliga liv, som Herren lärde oss denna bön.

Vi vet, att om allt annat, som tjänar till liv och gudaktighet, finns hos en människa, men denna umgängelse vid nådestolen saknas, så är allt falskt och dött; såsom Herren Kristus ger tillkänna, då han säger till församlingens ängel i Efesus: "Jag har emot dej, att du har övergivit din första kärlek". "Den första kärleken" är trolovningskärleken, den nyss benådades kärlek för erhållen förlåtelse, varom Herren sade: "Den som mycket förlåtes, han älskar mycket." Detta är det första, denna bön vill lära oss.

Ty då Herren lärde sina barn i denna dagliga bön bedja: Förlåt oss våra skulder, märker jag därav allraförst, att hans barn ska vara sådana, som allt framgent känner behov av förlåtelse och alltså känner synder som bekymrar dem; ty inte kan han ha ämnat sin bön till ett tomt uttryck av något, som man inte mer bekymras över, alltså till skrymteri, utan sannerligen till uttryck för ett verkligt bekymmer. Gud förskräcke oss för det skrymteriet, att vi skulle fortsätta att be denna bön, under det vi inga bekymrande synder visste med oss! — Så finner vi då, att denna bön vittnar, att de rätta kristna ska ha en fortgående syndakänsla och ett fortgående behov av förvissning om syndernas förlåtelse. Detta var det första, vi här borde lära och allvarligt betänka.

Men det andra vi finner här är, att det inte lär bevisa något emot vår kristendom, att vi vet med oss bekymrande synder. Det finns några kristna, som med allt sitt ljus i evangelium och sitt flitiga bruk av detsamma är sällan rätt fria i sin ande, bara därigenom att de inte erhållit den kraft och befrielse från sina synder, som de anser att den rätta tron ska medföra. De vet väl, ty de ser det i hela Skriften, att de trogna också hat synd, att köttet strider emot anden o. s. v., men inte dessmindre, så snart några verkliga synder framträder hos dem själva, blir de förbryllade och förlorar sin frimodighet genom den tanken, att sådana inte skulle äga rum hos dem, om de vore rätta kristna; och därmed förråder de, att i deras innersta dock gömmer sej den föreställningen om de rätta kristna, att de är fria från verkliga synder. Sådana borde likväl, varje gång de ber denna bön, väckas ur sin förvillelse och besinna, att det måste ännu finnas verkliga synder hos de rätta kristna; ty inte behöver vi be om förlåtelse för några synder som inte verkligen finns hos oss. Nej, då Herren Kristus här lär sina bästa lärjungar en bön, som de och alla rätta kristna skulle dagligen bedja, och i denna bön lär dem säga: "Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem, som är oss skyldiga", då märker jag, att hans sanna barn ännu har verkliga synder att dras med; då märker jag, att han inte föreställt sig några barn, som skulle vara fria ifrån synder, utan tvärtom, att synden skulle ännu alltid bekymra dem.

Det tredje jag märker av att Herren lärde oss be denna bön, är, att han ärnade och ville verkligen förlåta oss synderna, att han beredde sej på ett beständigt förlåtande med sina barn. Tänk, när den trofaste Frälsaren själv sade: "Be alltså: Fader vår, förlåt oss våra skulder", då vill han ju sannerligen förlåta dem! Här har vi åter den väldiga tröst, som ligger i den omständigheten, att Herren lärt oss be om något särskilt. Då vet vi ju alltid, att åtminstone den saken, som han själv lärt oss begära, måste han vilja ge oss. Eller skulle vi föreställa oss, att den trofaste Herren och Frälsaren, som utgav sitt blod till syndernas förlåtelse, skulle, när han därjämte lagt orden i  vår mun, hur vi bör begära denna förlåtelse, likväl inte ge den, när vi kommer och gör just såsom han själv lärt oss och ber om det? Skulle han i denna allra allvarsammaste angelägenhet för våra själar så gäcka oss — han, som kommit av stor kärlek och givit ut sitt blod för oss?

Vem är det då, som likväl gör oss denna sak så oviss, som kväljer våra hjärtan med ett dunkel och en ovisshet om Guds nåd, varigenom vi nästan aldrig är rätt tillfreds med och förvissade om den? Ska vi inte märka att det är våra själars fiende, och därför börja att på Kristi trofasthet vara på det högsta förvissade om denna förlåtelse!

Gud, förlåt oss våra skulder,
ge oss nåd till ärlig bot,
så att vi kan helt förlåta
dem som brutit oss emot.

"Denne ska trampa sönder ditt huvud, och du ska stinga honom i hans häl." (1 Mos. 3:15)

I dessa ord ligger det första frökornet till inte bara de första människornas tröst och salighet, utan också till allt Guds evangelium, till hela Guds nåderike på jorden.

Det första vi här ska betrakta är, att då Herren börjar sitt strafftal till satan med de orden: "Eftersom du har gjort detta" (nämligen svikit människan, fört henne i synd och förbannelse), slutar han med de orden: "Denne ska trampa sönder ditt huvud". Här ser jag, att det är för vårt syndafall, som Herren här brinner, att det var detta, som skulle hämnas — och så kraftfullt, att han säger till förföraren: Ditt huvud ska sönderkrossas, söndertrampas — eftersom  du har gjort detta. Här ser jag, att Herren Gud själv tagit sej an vår sak och står på vår sida emot satan, att hämnas på honom och frälsa oss — och det med så brinnande hjärta, att han brukar de starkaste hotelseord, som kan tänkas; ty vad kan tänkas mer förskräckligt och dödande för ormen, än att hans huvud ska söndertrampas, sönderkrossas. Detta har förvisso för den listige satan varit ett förfärligt ord.

Så ser vi åter här, att Gud brinner av nit för sin förlorade son, människan. Likaså ser vi, hur Kristus upptändes, när han talade om dem, som förargar (d. ä. förleder, fördärvar) de små, som tror på honom; man har aldrig hört av den milde Frälsarens mun så hårda ord, som då han talar om en kvarnsten, som borde bindas vid halsen på sådana förförare och i hast föra dem i havets djup. Av sådana ord borde man dock märka Guds brinnande hjärta för själarna, borde man åtminstone märka, att Gud inte är så liknöjd om oss, som vårt arga, otrogna hjärta utmålar honom.

Vi har visserligen hans bestämda försäkringar om detta hans kärleksnit — vi har ännu mer bevis på det i verk och gärning, i allt vad han gjort för vår frälsning; men våra hjärtan är sådana, att vi ofta inte trot eller besinnar dessa stora bevis. Då kan vi ofta lättare tro vad vi själva upptäcker, när Herren inte talar till oss. Här får vi liksom lyssna — lyssna på Herrens tal till ormen, och själva därav upptäcka hans innersta tankar om oss. Eftersom du har gjort detta, förbannad vare du över allt det, som har liv — och kvinnans säd ska trampa sönder ditt huvud.

Det andra, som jag här märker är att Herren gör vår sak till en affär mellan Kristus och djävulen. Han säger, att kvinnans säd ska krossa ormens huvud, och ormen ska krossa kvinnosädens häl. Det förtjänar märkas, att i grundtexten står samma ord om ormens anfall på kvinnosädens häl, som om dennes förstörande av ormens huvud, fastän det i vår bibel är översatt med stinga, när det talas om ormen. Det hebreiska ordet betecknar egentligen allt slags ont, som fientligt tillfogas, och dess närmare betydelse beror dels av vem som tillfogar det onda, dels av den lem på vilken det tillfogas. Därav förstår man, varför det på förra stället blivit översatt med söndertrampa, på det senare med stinga.

Men här är det en märkvärdig antydning, hur också Kristus skulle krossas i denna strid, hur ormen skulle också använda allt våld emot Kristus och krossa honom, dock endast till hälen — hans lägre del, hans mandom, som också blev krossad i hans död, då han däremot till sin högre del behöll segern och livet. Det hela uttrycker, att det skulle bli en hård kamp, en strid på liv och död mellan kvinnans säd och ormen.

Så talar Herren — och talar däremot inte ett ord om oss, om något vårt tillgörande i denna stora affär, vår frälsning från synden, döden och djävulen. Så alldeles har Herren tagit denna sak från oss; så alldeles är den gjord till Kristi egen. Vi vore också eljest evigt förtappade; ty att bota syndafallet, fria oss ifrån synden, djävulen och döden, är ett verk som vida övergår alla våra krafter, "vi är där alltför svaga i harnesket"; därför har den nådige Herren gjort det till sin egen sak, prisat vare hans namn!

"Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son." — "Såsom igenom en människas olydnad synden och döden är kommen i världen, så kommer också igenom ens lydnad livet och rättfärdigheten." Alltså säger Herren: "Ni är sålda för intet, ni ska också bli lösta utan penningar." "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss."

Och vad blir frukten för oss? Att vi ska alls ingenting behöva göra till våra synders avplanande, utan vi ska få allt helt till skänks av Guds alldeles fria, oförskyllda nåd, bara vi vill ta emot den, bara vi vill komma till hans nådesbröllop, när han kallar, och låta honom göra oss gott. Och då ska vi bli inte något mindre än själva Guds rättfärdighet genom honom. O Gud, föröka oss tron!

Här besannas Mose ord: "Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla därvid. Frukta inte, utan stå och se, vilken salighet Herren ska göra med er." Herren föröke oss tron!

Vi förlossas,
ormen krossas,
avgrundens och dödens makt
nu är bunden.
Från den stunden
allt är Sonen underlagt.
Nu är helat
vad vi felat,
och Guds nåd i ljuset bragt.

"Vilken är Gud över allting, högtlovad evinnerligen. Amen." (Rom. 9:5)

Då detta sägs uttryckligen om Kristus, nämligen att Han är "Gud över allting, högtlovad från evighet till evighet", så har vi här ett av de märkvärdigare språken om vår Herres Jesu Kristi eviga gudom.

Aposteln hade först talat om Kristi mänskliga härkomst, och då var det just nu på sitt ställe att också erinra om hans gudomliga natur. Och här gör han det med så klara och otvetydiga ord, att detta ställe alltid medfört ett svårt bekymmer för dem av vår Herres fiender och hans gudoms förnekare, vilka i sin dårskap dock inte kunnat kasta bort hela Skriften.

Men desto mer dyrbart är detta språk för alla troende, särdeles för dem som blivit väl beskjutna med tvivlens glödande skott. Har du än aldrig tvivlat på Kristi gudom, så betänk likväl storheten och värdet av den tro, som du då bekänner! Tror du verkligen, att den evige Guden blivit människa som vi, synden undantagen? Betänk en gång, vad det innebär och medför.

Och tänk, om vi inte hade tillräckliga vittnesbörd härom! Prisom då Gud, att Skriftens vittnesbörd i denna vår högsta livsfråga är så tillräckliga och otvetydiga. Vi vill erinra oss några ibland dem. Ibland mängden av dessa vittnesbörd tar vi nu endast upp sådana, som talar om vad Kristus varit och gjort före sitt människoblivande. Sådana är följande:

Han framställs säga till Fadern: "Brännoffer och syndoffer behagar dej inte; då sa jag: Se jag kommer; i boken är skrivet om mej, att jag skall göra din vilja, o Gud." Och åter: "Eftersom barnen har kött och blod, har också Han blivit delaktig därav." I dessa ställen uttrycks, att Han varit till före sitt människoblivande.

Så också i det märkvärdiga stället Joh. 1: "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Gud var Ordet. Genom det är alla ting gjorda, och det förutan är intet gjort, som är gjort. Och Ordet vart kött och bodde ibland oss; och vi såg hans herrlighet, såsom enda Sonens herrlighet av Fadern, full med nåd och sanning." Här sägs uttryckligt, att densamme, som i begynnelsen skapade allting, vart kött och bodde ibland oss.

Så också i Fil. 2, där det sägs om Kristus, att "fast Han var i Guds skepelse, räknade Han inte för rov att vara Gud jämlik, utan förnedrade sej själv, tagande på sej en tjänares skepelse och vart lika som en annan människa och i åthävor funnen som en människa." Här sägs också, att Kristus själv antog tjänareskepelsen och vart såsom en annan människa, följaktligen att Han var till, förrän Han gjorde sådant.

Så säger Han också själv, att Han varit i himmelen, förrän Han kom till jorden. "Ingen far upp i himmelen,  utom den som for ned av himmelen, människans Son, som är i himmelen;" och i v. 31 säger Döparen om Honom detsamma: "Den av  himmelen kommer, Han är över alla."

Och åter säger Kristus: "Jag är nedkommen av himmelen, inte för att jag skall göra min vilja, utan hans vilja, som har sänt mej." Och åter: "Hur ska då ske, när ni ser människans Son uppstiga, dit Han förr var." Och åter: "Fader, förklara du mej hos dej själv med den klarhet, som jag hade hos dej, förr än denna världen var." Hör dock sådana ord! Han var hos Fadern, förr än denna världen fanns.

Även sägs på många ställen, att allting är skapat genom Sonen. Utom det redan anförda Joh. 1, sägs också i Kol. 1 om "Guds älsklige Son": "Genom Honom är alla ting skapade, som är i himmelen och på jorden, synliga och osynliga,  vare sej troner, eller herrskap, eller förstadömen; allt är skapat genom Honom och till Honom;" och i Hebr. 1: "Genom vilken Han också har gjort världen." I sådana ställen säges uttryckligt, att Jesus Kristus, som gick här på jorden, har skapat allting, och att sådant skett, förrän  Han blev människa. En sådan person måste vara den evige Guden själv.

Så säges också i Mik. 5, att densamme, som skulle födas i Betlehem, hade sin tillvaro ifrån evighet: "Och du, Betlehem Efrata, som är liten bland de tusende i Juda, av dej skall åt mej den komma, som ska vara en Herre i Israel; vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet." Så sa också Herren Jesus med majestätiskt lugn till judarna: "Sannerligen, sannerligen säger jag er: Förr än Abraham var född, är jag."

Men hur kan vi uppräkna alla sådana vittnesbörd? Låt oss endast prisa och tillbedja! Och till denna förklaring, att Kristus var Gud, högtlovad i evigheterna, sätter nu aposteln Amen. Amen var ett bekräftelseord, som betecknade, att det sagda var en viktig och en orubblig sanning. Den sanningen, att Jesus Kristus var den evige Guden, bekräftades ock rätteligen med Amen. Det har vi sett i de anförda bibelställena. Kristus är Gud över allting, högtlovad evinnerligen. Amen.

Dig, Herre Jesus, vi tillber
och om din nåd bär bud,
tills vi i härlighet dig ser,
vår Jesus, Herre, Konung, Gud!

"Jag skall göra ett nytt förbund med Israels hus... Jag skall giva min lag uti deras hjärtan." (Jer. 31:31-33)

Redan det borde väcka allas uppmärksamhet, att Herren Gud här säger: "Jag ska göra ett nytt förbund" — och uttryckligt säger: inte sådant som det förra förbundet var, det jag gjorde med deras fäder, då jag förde dem ut ur Egyptens land och kom med dem till det berget Sinai.

Lägg märke till att Herren säger, att han ville göra ett förbund, som inte skulle vara sådant som lagförbundet — inte sådant — inte sådant, säger Han. — O, så besynnerligt, att likväl ingen människa tror detta, nästan ingen på ett levande sätt vet av något annat än lagförbundet!

Men Herren Gud säger också uttryckligt, vari skillnaden mellan de två förbunden skulle bestå. Det var isynnerhet i tre punkter:

Först att då i det förra förbundet lagen var skriven på sten, och människornas hjärtan var ovilliga, så att Herren "måste tvinga dem", skulle nu lagen skrivas i själva hjärtat och sinnet, d. ä. han skall ge oss den Helige Andes innerliga lust och kärlek till det goda, som blir i oss en inre, levande lag.

För det andra, att då det förra förbundets lagar kunde genom en människa meddelas den andra, emedan den moraliska lagen, ehuru fördunklad, ligger i själva naturen även hos hedningarna, så skulle det nya förbundet vara sådant, att ingen kunde komma in i det genom all den undervisning, en broder kan ge den andra, utan, såsom Jesus utlägger detta, de måste "alla varda lärda av Gud". Detta är, vad Jesus ofta sade: "Ingen kommer till mej, utan Fadern drar honom ;" "ingen känner Fadern utom Sonen och den, som Sonen vill uppenbara det för."

Men den tredje skiljepunkten var, att då synderna efter det förra förbundet alltid skulle utkrävas, alltid avstraffas på syndaren, skulle de däremot efter det nya förbundet förlåtas, efterskänkas, inte tillräknas. Och denna punkt inledes med ett betydelsefullt ty — ty jag vill förlåta dem — vilket visar, att denna förlåtelse är grunden och orsaken till de två föregående punkterna.

Ja, så är det också. Så lär hela Skriften, och så all erfarenhet, att först då lär människan känna Gud, och först då blir lagen skriven i hjärtat, genom en innerlig lust till Herrens budords väg, när han förlåter henne alla synder och tröstar hennes hjärta.

Detta är, vad aposteln så starkt betygar emot dem, som även på hans tid menade, att den tröstfulla "trons predikan" skulle göra lagen om intet, och att däremot lagen skulle verka helgelse. Han säger till dem: "Ni oförståndiga galater! Detta vill jag allenast veta av er: har ni undfått Anden genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" Och så säger han också till de romarna: "Gör vi då lagen om intet med tron? Bort det, utan vi upprättar lagen." Och så säger Herren Gud nu här: Lagen ska skrivas in i deras hjärta och sinne; "ty jag vill förlåta dem deras missgärningar och aldrig mer komma ihåg deras synder".

Och så säger händelsen i Apg. 10, att just då Petrus uttalade det ordet: "Honom bär alla profeterna vittnesbörd, att var och en som tror på honom, han ska få syndernas förlåtelse genom hans namn" — just "vid det Petrus talade dessa ord, föll den Helige Ande på alla dem, som hörde talet". Vi ska därför lära oss att i grund förkasta den meningen, att det jämte trons predikan ännu är en annan predikan, som ska ge den Helige Ande och helgelsen. Nej, det är just denna trons predikan ensam, som ger den Helige Ande. Ingen människa blir troende och rättfärdiggjord i Kristus utan den Helige Ande; och där den Helige Ande bor, där verkar han helgelse. Och all fromhet, som icke födes av nåden och tron, utgör blott naturens "döda gärningar", eller framtvungna "lagens gärningar", vilket allt är under förbannelsen.

Därför säger aposteln uttryckligen: "Jag är genom lag död ifrån lagen, för att jag skall leva för Gud." Och åter: "Nu är vi befriade från lagen, så att vi ska tjäna i ett nytt väsende efter Anden; och inte i det gamla väsendet efter bokstaven." Sådant menar Herren Gud, då han säger: "Jag ska ge min lag i deras hjärta, och i deras sinne skall jag skriva den; för jag vill förlåta dem deras missgärningar och aldrig mer komma ihåg deras synder."

Och denna Guds helgelselära utesluter aldrig den hulda och allvarliga förmaningens bruk eller den trogne vingårdsmannens rensande av grenarna, men den uppenbarar bara det fåvitska i att rensa de döda grenarna, vilka ju i alla fall ska brännas, även om de är än så väl rensade. Men detta inre liv, denna kärlek och lust till det goda, kommer endast genom den på en tillintetgjord syndare överflödande nåden, som smälter hjärtat och ger den Helige Ande.

Så förstår vi då de orden av Herren Gud: "Jag skall ge min lag i deras hjärta — ty, ty jag vill förlåta dem deras synder och aldrig mer komma ihåg dem."

Jesus min,
du mej frälst att vara din,
bli du själv min helgelse,
mera av din kraft mej ge,
skriv din lag i hjärtat in.

"I dygden beskedlighet." (2 Petr. 1:5)

Då aposteln Petrus i sitt andra brev förmanat de troende: "Så lägg er nu därom all vinning, att ni i er tro låter finnas dygd", tillägger han: "Och i dygden beskedlighet." Ett besynnerligt ord, men rikt på hälsosam lärdom, och det även för de mest nitiska kristna. Vad betyder då detta: "i dygden beskedlighet?" Ordet betyder egentligen kunskap, visdom, förståndighet.

Se här är lärdomen! En sann kristen ska inte bara utöva "dygd", heligt nit och kraft, utan ska också se till, att han utövar den på det förståndigaste sätt, med visdom och urskiljning; han får inte gå blindvis till väga, utan, med bön om upplysning av Herrens Ande, beständigt eftersinna, vad som för varje tillfälle är det visaste och mest tjänliga för befrämjandet av Guds ära och människors välfärd. Är inte även detta en högst viktig förmaning! Ja, när vi rätt betänker, hur mångkonstig satan är till att förvilla oss, och huru stor skada och förargelse det åstadkommer, då en kristen i välment, men ovist nit begår någon "galenskap i Israel", "giver lastaren rum" och svaga själar anstöt — o, så viktigt det då bör bli för oss, att med rädsla för vår egen ande oupphörligt bedja Gud om hans ljus, oupphörligt söka erhålla mer och mer kunskap om, vad som är Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja.

Men o, vilken uppriktig ande och sträng uppmärksamhet på hjärtat här fordras, så att inte en skalk gömmer sej under föregivandet av denna visdom, då det likväl i verkligheten inte är Guds ära och själars väl man söker, utan endast människogunst och köttslig ro, så att din visdom och försiktighet egentligen utgör ett naturens slingrande undan korset, undan människors hat och förföljelse. O, vad hjärtat är falskt, vad vägen är smal! Den ene föraktar ordets lära om visdom och ödmjukhet, med förebärande av "uppriktighet" och heligt nit; den andre är ett kraftlöst salt, som mistat sin sälta och därför har så lätt att böja sej efter allas smak, men kallar detta vishet och försiktighet. O, så nödvändigt det är att strängt ge akt på hjärtat, på bevekelsegrunderna, om det verkligen är Guds ära och människors väl du söker och  verkligen befrämjar, eller om det är bara människogunst och köttslig ro.

Vi vill nu med några exempel ur närvarande förhållanden visa, vad det är: "i dygden "beskedlighet". Det är dygd, det är ett heligt nit och kraft, att du nitälskar om Guds ära och hans rikes tillväxt, söker väcka de sovande och förmana de osediga; men "beskedlighet", förstånd och urskiljning är, att du också ger akt på det rätta sättet och den rätta stunden. Den rätta "stunden" är i allmänhet den första stunden, eller att du genast straffar den synd du ser; men visheten kräver ofta, att du inte ska göra så — t. ex. då din nästa är i ett retat tillstånd, eller då han nyss förgått sej emot dej, ty då ska din förmaning alltid tas såsom en yttring av din egen förtrytelse; utan välj tvärtom ett tillfälle, då mellan dej och honom råder det bästa förhållande, att han må inse, att du drivs av kärlek.

Det rätta "sättet" är i allmänhet att avpassa bestraffningen efter förseelsen, att hårdare bestraffa ett svårare fel och lindrigare ett mindre. Men visheten lär ofta, att man inte får göra så, utan avpassa bestraffningen efter personens tillstånd; så att, om det är en mer stark och självbelåten person, du straffar det minsta fel, men däremot om det är en svag, ömtålig lärjunge, att du antingen helt tiger, eller också brukar de allralindrigaste ord, låter förstå, att du själv känner frestarens makt och din egen svaghet, att du erkänner det goda, som finns hos din broder, samt även tröstar honom i hans sorg över sin synd, men endast varnar honom för själva synden.

Men ännu ett exempel: det är dygd, det är ett heligt nit och kraft, att du avskyr allt fåfängligt och lösligt väsende, såsom flärd och överflöd i mat, kläder och husgeråd, lättsinne och obetänksamhet i umgängesättet m. m. och allvarligt vinnlägger dej om den gamla människans späkande, samt därom nitälskar bland medkristna — detta är dygd, heligt nit och kraft. Men även här gäller det: i dygden beskedlighet — även i detta avseende skall du bruka förstånd och urskiljning, så att du ser på nyttan och ändamålet, nämligen Guds ära samt ditt och andra människors gagn, och därefter rättar måttet och graden av det ena och andra för varje fall; så att du inte råkar in i ett blint formväsende, sådant som fariseernas, munkarnas och dylika helgons andlighet är. Ser jag på ändamålet med t. ex. fasta och måttlighet i mat, kläder, sömn, husgeråd m. m., så måste jag stundom vara mer sträng, stundom mindre, allt efter som omständigheterna fordrar — således leva strängare, då det behöves, t. ex. för mitt eget kötts späkande, eller för de frommas sed på orten, eller för mina timliga tillgångar o.s.v., men däremot mindre strängt, när omständigheterna fordra den förändringen, d. ä. när en sådan förändring bättre tjänar att befordra Herrens sak, samt mitt eller mina medmänniskors väl.

Aposteln förmanar: "Allt det ni gör, vare sej ni äter eller dricker, gör det allt i Herrens Jesu namn". Se, ett sådant aktgivande på omständigheter, på ändamålet, på kärlekens och vishetens föreskrift i varje fall, det är "i dygden beskedlighet". Att göra gott, göra gagn, det är alltså, vad Gud ser efter, då det gäller vårt leverne.

Har du ett större ljus än din broder, 
visa då detta i kärlek, ty märk: 
Tro inget gäller, 
bön inte heller, 
som inte åtföljs av kärlekens verk.

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn!