"I dygden beskedlighet." (2 Petr. 1:5)

Då aposteln Petrus i sitt andra brev förmanat de troende: "Så lägg er nu därom all vinning, att ni i er tro låter finnas dygd", tillägger han: "Och i dygden beskedlighet." Ett besynnerligt ord, men rikt på hälsosam lärdom, och det även för de mest nitiska kristna. Vad betyder då detta: "i dygden beskedlighet?" Ordet betyder egentligen kunskap, visdom, förståndighet.

Se här är lärdomen! En sann kristen ska inte bara utöva "dygd", heligt nit och kraft, utan ska också se till, att han utövar den på det förståndigaste sätt, med visdom och urskiljning; han får inte gå blindvis till väga, utan, med bön om upplysning av Herrens Ande, beständigt eftersinna, vad som för varje tillfälle är det visaste och mest tjänliga för befrämjandet av Guds ära och människors välfärd. Är inte även detta en högst viktig förmaning! Ja, när vi rätt betänker, hur mångkonstig satan är till att förvilla oss, och huru stor skada och förargelse det åstadkommer, då en kristen i välment, men ovist nit begår någon "galenskap i Israel", "giver lastaren rum" och svaga själar anstöt — o, så viktigt det då bör bli för oss, att med rädsla för vår egen ande oupphörligt bedja Gud om hans ljus, oupphörligt söka erhålla mer och mer kunskap om, vad som är Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja.

Men o, vilken uppriktig ande och sträng uppmärksamhet på hjärtat här fordras, så att inte en skalk gömmer sej under föregivandet av denna visdom, då det likväl i verkligheten inte är Guds ära och själars väl man söker, utan endast människogunst och köttslig ro, så att din visdom och försiktighet egentligen utgör ett naturens slingrande undan korset, undan människors hat och förföljelse. O, vad hjärtat är falskt, vad vägen är smal! Den ene föraktar ordets lära om visdom och ödmjukhet, med förebärande av "uppriktighet" och heligt nit; den andre är ett kraftlöst salt, som mistat sin sälta och därför har så lätt att böja sej efter allas smak, men kallar detta vishet och försiktighet. O, så nödvändigt det är att strängt ge akt på hjärtat, på bevekelsegrunderna, om det verkligen är Guds ära och människors väl du söker och  verkligen befrämjar, eller om det är bara människogunst och köttslig ro.

Vi vill nu med några exempel ur närvarande förhållanden visa, vad det är: "i dygden "beskedlighet". Det är dygd, det är ett heligt nit och kraft, att du nitälskar om Guds ära och hans rikes tillväxt, söker väcka de sovande och förmana de osediga; men "beskedlighet", förstånd och urskiljning är, att du också ger akt på det rätta sättet och den rätta stunden. Den rätta "stunden" är i allmänhet den första stunden, eller att du genast straffar den synd du ser; men visheten kräver ofta, att du inte ska göra så — t. ex. då din nästa är i ett retat tillstånd, eller då han nyss förgått sej emot dej, ty då ska din förmaning alltid tas såsom en yttring av din egen förtrytelse; utan välj tvärtom ett tillfälle, då mellan dej och honom råder det bästa förhållande, att han må inse, att du drivs av kärlek.

Det rätta "sättet" är i allmänhet att avpassa bestraffningen efter förseelsen, att hårdare bestraffa ett svårare fel och lindrigare ett mindre. Men visheten lär ofta, att man inte får göra så, utan avpassa bestraffningen efter personens tillstånd; så att, om det är en mer stark och självbelåten person, du straffar det minsta fel, men däremot om det är en svag, ömtålig lärjunge, att du antingen helt tiger, eller också brukar de allralindrigaste ord, låter förstå, att du själv känner frestarens makt och din egen svaghet, att du erkänner det goda, som finns hos din broder, samt även tröstar honom i hans sorg över sin synd, men endast varnar honom för själva synden.

Men ännu ett exempel: det är dygd, det är ett heligt nit och kraft, att du avskyr allt fåfängligt och lösligt väsende, såsom flärd och överflöd i mat, kläder och husgeråd, lättsinne och obetänksamhet i umgängesättet m. m. och allvarligt vinnlägger dej om den gamla människans späkande, samt därom nitälskar bland medkristna — detta är dygd, heligt nit och kraft. Men även här gäller det: i dygden beskedlighet — även i detta avseende skall du bruka förstånd och urskiljning, så att du ser på nyttan och ändamålet, nämligen Guds ära samt ditt och andra människors gagn, och därefter rättar måttet och graden av det ena och andra för varje fall; så att du inte råkar in i ett blint formväsende, sådant som fariseernas, munkarnas och dylika helgons andlighet är. Ser jag på ändamålet med t. ex. fasta och måttlighet i mat, kläder, sömn, husgeråd m. m., så måste jag stundom vara mer sträng, stundom mindre, allt efter som omständigheterna fordrar — således leva strängare, då det behöves, t. ex. för mitt eget kötts späkande, eller för de frommas sed på orten, eller för mina timliga tillgångar o.s.v., men däremot mindre strängt, när omständigheterna fordra den förändringen, d. ä. när en sådan förändring bättre tjänar att befordra Herrens sak, samt mitt eller mina medmänniskors väl.

Aposteln förmanar: "Allt det ni gör, vare sej ni äter eller dricker, gör det allt i Herrens Jesu namn". Se, ett sådant aktgivande på omständigheter, på ändamålet, på kärlekens och vishetens föreskrift i varje fall, det är "i dygden beskedlighet". Att göra gott, göra gagn, det är alltså, vad Gud ser efter, då det gäller vårt leverne.

Har du ett större ljus än din broder, 
visa då detta i kärlek, ty märk: 
Tro inget gäller, 
bön inte heller, 
som inte åtföljs av kärlekens verk.

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn! 

"Om någon syndar, då har vi en försvarare hos Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig." (1 Joh. 2:1)

Här talar aposteln till de trogna, som han kallar: "Mina barn". Han förmanar dem, att de inte ska synda; men i detsamma sätter han i fråga, att det ändå kan hända dem, att de syndar — "om någon syndar". Men vad säger han nu om en sådan? Vad skall en sådan tänka och göra? Aposteln säger, att han i det ögonblicket har en försvarare hos Fadern, samt bör komma ihåg det. "Och om någon syndar, då har vi en försvarare när Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig."

Anden av apostelns ord tycks vara: Mina barn, jag skriver er detta, för att ni inte ska synda, inte vara vårdslösa, nu då ni har blivit renade i Jesu Kristi blod och fått syndernas förlåtelse (ty så har han näst förut talat), utan ni ska nu desto trognare vaka, bedja och strida mot all synd. Men om ännu så illa sker, att ni syndar, av köttslig svaghet, världens förförelse och djävulens list — vilket lätt sker, ty ni kan aldrig så troget vaka, att inte dessa fiender skulle stundom kullkasta er — så är detta visserligen beklagligt, och det hade varit bättre, att ni aldrig hade så syndat, ja, ni har verkligen förtjänt Guds onåd och förkastelse; men nu ska detta likväl inte ske, att Gud ska bli er onådig, ty ni har en försvarare hos Fadern, som tjänar er just då, när ni har syndat, ja, eljest aldrig. Ty den, som inte syndat, behöver inte en medlare, försonare och försvarare.

Således: Gud vill ingalunda, att ni ska synda, men ännu mindre, att ni ska misströsta och förgås, därför har Han själv givit er en försvarare.

Men Johannes brukar vidare om Kristus det ordet: "den rättfärdig är". Vad bör jag därvid tänka? Jo så här: Är jag syndig, så är Kristus rättfärdig och helig; och det är nog. Hans rättfärdighet är min rättfärdighet. Vidare: "Och Han är försoningen för våra synder." För vilka synder? — Visserligen för alla; ty eljest vore Han oss inte nyttig, vore han fåfängt död. Men Kristus har med sitt blod försonat sannerligen inte blott några synder, utan alla; och inte blott tänkta och diktade, utan verkliga synder; inte blott de små, utan också de stora; inte blott handens eller tungans synder, utan också hjärtats och tankarnas; icke blott de fordna, utan också de närvarande, eller såsom Luther dristar säga: "Inte blott de övervunna och bortlagda, utan också de ännu starka och mäktiga synderna."

Säger du nu: Ja, Kristus är en försoning för de heligas synder, såsom för Johannis, Petri, Pauli och andra sådanas, men vem vet om även för mina, så säger Johannes här: Inte allenast för våra, utan också för hela världens. Nu betyder "hela världen" icke blott Johannes, Petrus, Paulus och andra heliga, utan till världen hör allt, vad människa heter. Undersök allenast, om du är en människa, så vet du, att även dina synder är försonade och borttagna i Kristi död.

Men, torde du säga, detta får jag dock inte trösta mej med eljest än när jag varit from, gjort, vad Guds ord kräver, och inte syndat! — Tvärtom säger aposteln: "Och om någon syndar, då har vi en försvarare när Fadern." Märk noga detta lilla ordet då, ty därpå vilar hela språkets vikt och värde. Vi vill gärna tro och värdera försoningsnåden, men endast då, när vi själva varit bättre, mer andäktiga, bedit, läst, gjort något gott o. s. v. Men så snart vi råkat falla och synda eller försummat bönen och varit kallsinniga, vilket allt är svåra synder, då får inte Kristus med sin försoning gälla något, då är man, som om man ingen frälsare och försvarare hade, eller såsom denne endast vore kommen för de rättfärdiga, endast tjänade oss, då vi själva är, vad vi bör. Men aposteln säger här motsatsen: det är just, då vi syndat, som försvararen tjänar oss. Härav följer, att de, som tror på Kristus, är i en beständig nåd, som inte vacklar och skiftar, såsom deras egen fromhet skiftar.

Detta är nu den i allt Herrens ord uppenbarade läran om den dagliga och eviga syndaförlåtelsen — en så ljuvlig och tröstfull lära, att ingen skrymtare eller falsk kristen borde få höra den, vilket vanligen sker till deras förtappelse, ty "de drar vår Guds nåd till lösaktighet". Och dock har vi inte lov att förtiga den, utan till de arma, förtvivlade och fattiga hjärtans tröst och salighet måste den uttalas. Sådana hjärtan hämtar också av den överflödade nåden endast förnyad lust och kraft till helgelse. De däremot, som därav tar anledning till säkerhet, till att förbli i synden, d. ä. de som inte söker övervinna och kasta bort synden, utan hellre söker ursäkta och försvara den, dessa är de, som "drar vår Guds nåd till lösaktighet" och som gör synd, varom samme ljuvlige Johannes i samma brev tillkännager, att "den som gör synd, han är av djävulen — den, som är född av Gud, gör inte synd, han kan inte synda (göra synd), ty han är född av Gud." "Säger vi, att vi har ingen synd, då bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss. Men om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättvis, så att han förlåter oss synderna och renar oss av all orättfärdighet."

Han är den säkra grund som Fadern lagt.
På honom har jag byggt, som ordet sagt.
Från skulden fri, jag ej fördömas kan,
ty ende Sonen är min löftesman.

"Om vårt hjärta fördömer oss, då är Gud större än vårt hjäeta och vet allt." (1 Joh. 2:2)

Märk de orden: Gud vet allting — därför ska han fälla en annan dom än vårt hjärta.

Hur ska det förstås? Det ska vi se nu.

Kristus säger, att hans kropp och blod blev utgivna för oss. Är det inte sant, att om du rätt kunde tro och besinna, vad det väger, att Guds Son utgivit sin kropp och sitt blod för oss, då skulle du börja att ropa av idel fröjd och säga: "Alla synder är såsom ett intet mot detta, knappt såsom en gnista emot det stora havet."

Men just så ser Herren det beständigt. I himmelen hålls Kristi blod beständigt i hög ära, där gäller det mer än hela världen.

Du och jag, vi har så ömkliga hjärtan, att de ingen stund kan behålla och besinna, vad som dock är större än hela världen. För våra mörka och skröpliga hjärtan är Kristi blod av ganska ringa värde, men för Gud är det beständigt av ett omätligt och outsägligt värde. Det vet Kristus; därför kunde han säga: "Den som är tvagen, han är alldeles ren, och ni är rena."

Du och jag kan inte riktigt tro, men Kristus tror fullkomligt, att hans blod gäller; därför kan han döma, såsom vi nu sett.

Besinna detta djupt, så ska du i din allravärsta syndanöd kunna säga till Gud: "Helige Fader! om du nu vill förkasta mej, så måste du först förkasta din älsklige Son, hans kropp och blod, som du tagit emot till lösepenning för mej. Du kan inte förkasta mej, så länge du gillar lösepenningen."

Detta är den egentliga grunden, varför nåden är oföränderlig.

Men Johannes säger: "Gud vet allting." Det är ännu flera omständigheter, som Gud vet, varigenom nåden är orubblig.

Det står (Luk. 22), att Kristus visste förut, att Petrus skulle falla och förneka honom. Då tänker jag så: Om denna Petri skröplighet hade utgjort ett skäl för  Kristus att förkasta honom, så hade han gjort det redan förut, så hade han aldrig någon stund varit honom nådig; ty han visste från början alla Petri skröpligheter, Han trodde aldrig någon stund något bättre om Petrus.

Det är en tankevilla hos oss, att vi tycker, liksom Gud finge se våra synder då och då, när likväl han har sett dem alla ifrån början. Han ser i ett ögonblick allt, vad som bor i oss, allt vad ont, som skall utbryta genom hela vårt liv. Skulle han någonsin för sådant förkasta oss eller tröttna med oss, så skulle han aldrig börjat med oss, att frälsa oss, dra oss till sej och benåda oss. Han vet, att vi egentligen är desamma i alla stunder, de bättre och de sämre.

Hos en kristen finns två naturer, köttet och anden, som alltid strider mot varandra. Då framträder den ena stunden anden så herrlig, att man knappt märker något av köttet, utan endast liv och frid och kärlek och gudaktighet. Den andra stunden åter framträder köttet och djävulen så gruvligt, att man knappt märker något av anden.

Vem kunde under sållningens stund se något av anden hos Petrus? Men åter en annan stund framträdde anden, då han "gick ut och grät bitterligen".

Nu, Kristus vet alla stunder, att vi egentligen är desamma i alla dessa växlingar; Han låter inte förvilla sej. Den stund Petrus visar sej så stark och trogen vid örtagården, vet Kristus ändå, huru han samma afton skall falla; och den stund han faller, vet Kristus ändå, huru Petrus i hjärtat, i anden, är densamme trogne vännen. Vilken stund skulle han då förkasta honom? Att besinna detta hör till den "hemliga visheten".

Men ännu en gång: "Gud vet allting." Kristus säger, att samma skröpliga lärjungar, som i sållningens stund övergav honom, en gång skulle vara i himmelen, sitta på sina stolar och med honom döma de tolv Israels släkter. Då skulle ingen synd och skröplighet vidlåda dem. Kristus vet, hur vi en gång genom hela den oändliga evigheten ska vara alldeles rena, herrliga och sköna, fulla av kärlek och helighet, honom till ett oändligt lov.

Nu tänker jag, såsom också en äldre lärare skriver, att vi med all tröst kan säga till honom:

"O, min käre Gud! Jag beder dej, att du, i det ögonblick då jag faller, ville anse mej i det tillstånd, vari jag en gång ska vara i himmelen, där jag på intet sätt skall synda emot dej, utan oändligen älska och lova dig. Vill du däremot betrakta mej, sådan jag är på jorden, då finner du en syndare, som varje dag och stund med någon synd förolämpar dej. Men betraktar du mej i paradiset, då ser du ett helgon, som tillbringar den ändlösa evigheten utan att en enda gång förolämpa dej, utan beständigt och fullkomligt älskar och prisar dej. Skåda mej i detta tillstånd och vredgas inte, att du måste i trettio, fyrtio eller femtio år — det är: två eller tre sekunder av den långa evigheten — se mej underkastad svaghet och skröplighet."

O, måtte denna outsägliga nåd så intaga, styrka och glädja alla trogna hjärtan, att de ingenting högre älskar än denne käre, milde Frälsaren, så ska den kärleken vara den rätta helgelsens källa och kraft; ty kärleken gör allting lätt, och "kärleken är lagens fullbordan".

Gud föröke oss, för sin kärleks skull, tron och kärleken!

Om hjärtat mej fördömer
och köttet gör besvär,
den trösten jag ej glömmer
att Gud dock större är,
att nåden väger mera
än all min uselhet.
Och pris vare Lammet för det!

"Och ormen sa till kvinnan: Ja, skulle Gud ha sagt?" (1 Mos. 3:1)

O, att var och en, för sin dyra själs eviga väl, ville en gång för alla lära, vad som är själva huvudsaken i all djävulens strävan med oss och den egentliga punkten, varpå det kommer att bero, om vi ska räddas, eller tvärtom fångas av denne fiende. Det är nämligen den punkten, som satan först anföll — det var frågan om Guds ord — om man skulle bestämt tro, vad Gud hade sagt, eller om man inte med eget eftertänkande kunde finna skäl att tro något annat. Sannerligen, på denna punkt kommer stridens utgång att bero.

Då en gammal kristen i många årtionden kämpat med satan och sist ville med korta ord uttrycka, vad som varit huvudsaken, varpå det alltid berott, om han skulle stå eller falla, så måste han säga: Det har berott på, huruvida jag har kunnat hålla mej fast vid Guds ord, eller om jag tvärtom släppt detta ur ögonsikte och börjat endast tänka — fritt tänka, efter eget tycke, utom ordet, tänka och sväva hit och dit med egna och andras meningar. Ja, därpå beror det i alla frestelser, både dem till högra sidan och till den vänstra.

Eller hur går det till, att en kristen, som en tid uppfylldes med fasa redan vid en avlägsen tanke på någon viss synd, då den ännu var långt ifrån, kan en annan tid rentav göra förbund med samma synd och med säkert och oförskräckt mod ge sej till att fritt öva och försvara den? Endast så, att han i frestelsens tider vänt ögat ifrån Guds bud emot samma synd och börjat endast tänka — fritt tänka över saken, utan att se på ordet.

Hur går det till, att människor i religionens och samvetets namn, för Herrens skull, företar sej de största dårskaper, gör till god och helig gärning sådant som Herren aldrig begärt av oss, ja, t. o. m. det Han förbjudit, och däremot gör till synd sådant, som Herren aldrig i sitt ord talat om, varpå så många exempel ges i den judiska och påviska kyrkan, men vilket även ofta sker ibland oss? Endast så, att man inte ser efter hur Gud talat, utan man tycker så, man har en känsla, en inre röst, som säger det och det; eller att andra människor tycker och säger så, och inte att Gud säger det.

Hur går det till, att en kämpande kristen för sina synder och brister förlorar tillförsikten till Guds nåd och vänskap, blir främmande och skygg för sin Frälsare och bunden i träldomsanda, med allt vad Guds evangelium säger oss om Kristus och den eviga nåd och frihet ifrån lagen, som Han oss förvärvat? Endast så, att människan vänder sitt öga ifrån Guds ord inpå sej själv och börjar bara tänka och tänka och nu tycker, att det är alldeles omöjligt, att hon kan vara Guds barn och vän, då hon är och känner sej så och så.

O, att man kunde ropa, så att bergen darrade, den sanningen in i alla Guds barns öron och hjärtan: All satans makt över dej beror därpå, om han kan föra ditt öga ifrån Guds ord. All din seger skall bero därpå, om du kan förbli vid Guds ord. — Guds ord, Guds ord, vad säger det? Se efter, huru Gud talat. Därpå ska allt bero.

Allt är galenskap, allt är falskt, som vill anses andligt, men inte har grund i Guds ord. Blott det är gott och heligt, som Gud påbjudit: blott det är synd, som Gud förbjudit. Vad Gud kallar synd och förbjuder, det är synd och farligt, om också ditt hjärta tusentals gånger säger nej därtill, och om hela världen med alla heliga och lärda hölle det för oskyldigt. Vad Gud kallar gott och heligt, det är gott och heligt, om också du och hela världen tycker, att det är oheligt. Och vad Gud inte särskilt nämnt, det är alltid att efter kärlekslagen bedömas, användas eller försakas, allt efter som det tillfälligtvis gör gott eller ont, åt dej eller din nästa.

Så står den grundregeln fast, att vad Gud inte påbjudit, i bestämda ord eller i den allmänna kärlekslagen, det är ingen god gärning, om det än har det herrligaste sken för dina eller andras ögon. Vad Gud inte förbjudit i bestämda ord eller i den allmänna kärlekslagen, det är ingen synd, om också du och alla människor i världen tycka så.

Allt beror av Guds ord. Fasthåller du inte det, så ska du alltid vara ett rör, som drivs hit och dit av alla väder. Och då kan djävulen föra dej vart han vill.

Hur kraftigt blev inte detta predikat för oss i den märkvärdiga striden mellan satan och Kristus, då Han, som kunnat själv tala de heligaste och renaste Guds ord, likväl inte svarar satan med ett enda eget ord, utan endast med Skriftens: Det står skrivet — det står skrivet. Betänk blott, och minns det i alla dina livsdagar, att Herren Kristus själv visste ingenting att säga emot satan, utom endast: Det står skrivet.

Är inte detta ett starkt åskslag mot alla våra egna tankar och tycken, och ett evärdeligt vittnesbörd om att allt, vad djävulen vill med sina frestelser, är att föra oss ifrån ordet, och att allt, vad som ska övervinna honom, är att hålla sej fast vid det som Gud talat.

Herre, ditt ord är mitt fäste i nöden,
om den ock vore än aldrig så svår.
Själv har du sagt, att i livet och döden

ständigt på ordet förtrösta jag får.

 

"Den som tror och blir döpt ska bli salig." (Mark. 16:16)

Vill vi ha ett bibelord vari dopets alla herrliga skatter i korta, starka och förklarande ordalag är innefattade, så har vi ett sådant i Gal. 3:27: "Ty ni, så många som är döpta till Kristus, har iklätt er Kristus."

Hjälp Gud, att vi en gång märker denna omständighet! — Ni  har iklätt er Kristus!" Se, det är hela hemligheten av den obegripliga renhet och välbehaglighet för Guds ögon, som skänks oss i dopet. Vi är iklädda Kristus. Vi står inte mer för Guds ögon i våra egna personer, utan i hans Sons Kristi person; liksom Kristus på Försoningsdagen stod inför sin Fader inte i sin egen person med sitt eget anseende, utan i våra personer såsom den ende syndaren för alla syndare, bärande på sej hela världens synder.

Då var han iklädd världen. Nu blir vi i dopet iklädda Kristus och betraktas inför Gud, inte efter vad vi själva är, utan vad Kristus är; vi står inför Gud i Kristi kläder, i Kristi person, i Kristi rättfärdighet och anseende. Detta heter här vara "iklädd Kristus".

Allt vad Kristus för oss var, gjorde och hade, är i dopet på oss överflyttat, åt oss skänkt; ty Kristus hade efter sitt nådefulla behag genom sina ord om dopet i detta nedlagt, ja, med detta sammanbundit hela saligheten som han förvärvade oss. Varav kommer att alla som blir döpta till Kristus på en gång blir iklädda allt detta som hör till att bli salig, nämligen: hela Kristus och all hans förtjänst; så att vad Kristus för oss var och är, det är så alldeles vårt, som om vi själva i våra egna personer vore detsamma, och vad Kristus i vårt ställe gjort, är så alldeles vårt, som om vi själva gjort detsamma. Ty vi är iklädda Kristus.

Men vad är nu Kristus? Först är Kristus idel renhet och rättfärdighet, därför är vi också idel renhet och rättfärdighet. — I oss själva? Nej, i honom allena; såsom "han, vilken icke visste av någon synd, blev för oss gjord till synd, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom honom".

Vidare: Kristus är täck och skön, så att Fadern i honom har allt sitt behag, Kristus är Guds Son och rikets arvinge; därför är vi Guds barn, arvingar och Kristi medarvingar.

Nu förstår vi hur det gick till att de skröpliga lärjungarna var alldeles rena; nu förstår vi vad det språket betyder: "Så är nu inget fördömligt för dem som är i Kristus Jesus", d. ä. oaktat de ännu i sitt kött och på sina fötter i vandringen har mycket orent och skröpligt, kan likväl inget därav tillräknas dem till fördömelse. Ty just därför är de iklädda Kristus, att de inte mer ska skådas och dömas efter vad de själva är, utan efter vad Kristus är.

Nu förstår vi varför det hos profeten var förutsagt: "Och detta ska vara hans namn, det man ska kalla honom: Herren vår rättfärdighet." Den som rätt och väl förstår denna hemlighet, han kan i sanning sägas veta något, han är kommen tämligen långt ut ur djävulens våld och har lagt en orygglig grund till en rätt gudomlig frid i sitt hjärta. Men den som inte förstår eller vill förstå denna hemlighet, han har ingen rätt insikt i evangelium och kan varken råda sej själv eller andra, kan inte heller denna hemlighet förutan någonsin i sin livstid komma till någon frid, inte heller till någon sann helgelse, än mindre hjälpa andra till det.

Därför är det denna salighetens kunskap som en kristen så nödvändigt behöver. Då kunde han äntligen en gång få ett varmt och kristligt sinne, både mot sin Gud och sina medmänniskor, samt en välgrundad och hälsosam frid i sitt hjärta.

Ty när detta kommer in i en människas hjärta, att hon inte mer står i sina egna orena kläder för Gud, utan är iklädd Kristus och är i honom alldeles ren, täck och behaglig för Guds ögon; att hennes synder, som så jämmerligt plågar henne, aldrig ska tillräknas henne, o, då blir hon en ny människa, då vämjs hon vid allt sitt eget, vid både sin fromhet och sin ofromhet; då blir Kristus, Kristus, endast Kristus hennes allt i alla, både hennes rättfärdighet och hennes helgelse, ja, hennes livs, hennes tankars medelpunkt; då älskar hon honom och hans heliga vägar; då tar hon med nöje farväl av sin förra värld, sitt förra väsende i synd och fåfänga;, då vill hon gärna följa sin Herre och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; då har hon även för den saken sitt hopp i honom allena, förtroligt bedjande: Ta du, min Jesus kär, mitt hela hjärta, rensa mej du, döda du mitt kött.

Och se, detta är det som både verkas i oss och förebildas genom dopet — vilket aposteln därför kallar nya födelsens bad och den Helige Andes förnyelse.

Och du ska aldrig svika
din nåd, ditt fridsförbund
som gör oss saligt rika
på din försonings grund.
Du vill oss dina kalla,
du är oss när all tid,
du vill få hem oss alla
till evig fröjd och frid.

"Om jag förehade något orätt i mitt hjärta, så skulle Herren inte höra mej." (Psalt. 66:18)

Om det är svårt för dej att kunna tro ditt barnaskap hos Gud, ja, kanske alldeles omöjligt p.g.a. den eller den omständigheten, så lägg märke till följande åtskillnad:

Om grunden till din misströstan ligger däri, att du vet med dej en uppsåtlig syndaövning, som du inte vill överge, såsom att du lever i oförsonligt hat till en medmänniska, eller du har slutit förbund med någon köttslig lusta, eller du övar någon oärlighet i handel eller arbete, med ett ord, en uppenbar köttets gärning, som du således ärnar fortfara med; så försök inte att genom evangelium överrösta och nedtysta motsägelserna och intala dej att ändå tro ditt nådestånd; ty allt Guds ord är för mycket klart stridande däremot, och Herrens Ande, som skulle ge dej trons visshet och vittnesbörd om ditt barnaskap, är "sanningens Ande", en ren och helig Ande. Han kan inte ge dej ett vittnesbörd som strider mot sanningen; och du ska alltid törna emot apostelns ord till trollkarlen: "Du har ingen del eller lott i detta ord, ty ditt hjärta är inte rätt för Gud." Han säger inte: Ty dina synder är för många och svåra; utan han säger: "Ditt hjärta är inte rätt för Gud."

Men gläds, att han inte heller säger: Därför måste du för alltid vara förlorad; utan han tillägger ännu: "Bättra dej från denna din ondska och be Gud, att ditt hjärtas tankar må bli dej förlåtna". Tänk, då inte ens trollkarlen, så genomsyrad av skrymteri, "full med bitter galla och bebunden i vrånghet" — då inte ens han ges förlorad, utan får komma till Gud och be om förlåtelse! Men märk vidare, att aposteln till denne inte säger endast: "Tro på Herren Jesus", utan: "Bättra dig från denna din ondska." Så säger också Kristus: "Om ditt öga är dej till förargelse (till fördärv, till hinder för nådelivet), så riv det ut och kasta det ifrån dej." Han säger inte: "Så tro på mej, och du behöver inte utriva ögat." Nej, tron och ett gott samvete kan aldrig stå tillsammans med hyllade synder; man drivs alltid genom sådana bort från nådastolen.

Luther anmärker, att det är många, som avhåller sej från nattvarden och från bönen, eftersom de ligger fängslade i herrskande synder, såsom oförsonligt hat och andra dylika, som de inte vill överge. "För sådana", säger han, "vore det visst det bästa råd, att de läte synden fara och så komme till Gud i sakramentet och bönen. Detta vore dem visserligen bättre än att fortfara i synden och ge kropp och själ åt djävulen." O ja, det är dej mycket bättre, säger också Kristus, att du gör dej det lidandet av ett ögas utrivande och ingår i livet, än att du skulle ha två ögon och kastas i helvetets eld.

O, var vis, fly från synden! Herrlighetens krona lönar väl allt ditt lidande av köttets korsfästande. Genom förblivandet i synden förhindrar du din bön och förlorar Guds saliga frid i tiden och den himmelska glädjen i evigheten.

Men märk, detta gäller om synder, som du hyllar — inte bara älskar, såsom alltid köttet, även hos de heliga, har sin gamla kärlek till synden — utan som du hyllar, d. ä. när du ånyo gör förbund med synden, ursäktar den och ärnar bibehålla den, och det fast den är dej inte tvetydig, utan en uppenbar synd. Att på sagda sätt hylla en sådan, strider alltid direkt emot tron och nåden.

Det är helt annorlunda med en kristen, som säger: "Jag älskar dej synd förskräckligt, men jag hatar och förbannar min kärlek till dej", och söker hos den allsmäktige Guden hjälp mot själva denna syndakärlek. Se, är detta förhållandet med dej, nämligen att du så betraktar din syndakärlek och söker förlossning, så ska du inte ett ögonblick fly för din hulde, försonade Fader, utan genast skynda i hans famn och med full visshet tro hans nåd.

Och — märk — akta dej, så att du inte företar dej att först vänta på befrielse från synden, innan du ska tro nåden; ty just det väntandet vore den mäktigaste snara, varmed djävulen kunde fängsla dej. Det är bara genom tron du kan vänta någon förlossning.

Och att köttet älskar synden, ja, att vissa medfödda oarter följer och plågar oss, så länge vi är på jorden, det är ett förhållande, varöver alla heliga nödgas kvida; men "sådana synder", säger Luther, "som vi sålunda själva bestraffar, är nakna och blottade synder, som alltid har Kristi offer mellan sej och Gud", och som därför aldrig ska fördöma oss, så länge vi ännu förblir i Kristus, och synden därför även är korsfäst. Nu, emot sådana synder och alla vardagsbrister måste du endast djupt och beständigt inprägla i ditt hjärta de stora, eviga grunderna för vår benådning och kämpa, såsom för liv och salighet, för bibehållandet av din barnaförtröstan. Ty du ska veta, att det är djävulens allrahögsta strävan att rycka denna ur ditt hjärta och störta dej i misströstan och träldomssinne.

Ta därför här allt Guds evangelium till hjälp; ta här sakramentet, bönen och bröders råd och förböner till hjälp, så att inte samvetet dras ner i träldom, utan genom tron segrar över motsägelserna.

Utrannsaka mej, min Gud!
Känn mitt hjärtas tankar.
Pröva mej, o Gud, i nåd,
kom och känn min oro.
Se om vägen som jag går
bort från dej mej leder.
Led mej då, o Herre, du
på den goda vägen!

"Jag vet, Herre, att människans väg inte står till henne, och det står i ingen mans makt, hur han ska vandra och styra sin gång." (Jer. 10:23)

Vid sådana ord har vi inget annat råd än att antingen vakna över att Gud är mycket större än alla våra tankar, att han är oss obegriplig i sin makt och omsorg om oss, och att vi är små blinda varelser, när det gäller att fatta Gud - antingen ska vi vakna och se detta, eller också ska vi kasta bort allt Guds ord - ja, inte ens detta är nog, utan vi måste också vara sådana dårar som inte ens ser vad hela den synliga skapelsen visar, hur Gud är mäktig att sörja för sitt minsta kreatur; vi måste vara sådana dårar, om vilka David säger: "De dårar säger i sitt hjärta: Det är ingen Gud."

Här torde någon invända: "Det är sant, allt vad oss händer, är av den trofaste Guden oss tillsänt, men blott så länge det inte rör vad som beror av människans egen frihet. Om jag själv genom min egenvilja och andra syndiga bevekelser fört mej i olycka, så får jag skylla mej själv och inte trösta mej med Guds förande."

Svar: Detta är i sej självt riktigt, men blir ofta orätt taget. Sant är det, att Gud har lämnat oss en viss betänklig frihet, varigenom vi kan göra oss olyckliga för tid och evighet, nämligen när vi fortfarande och uppsåtligt står hans Ande emot. Men här är således två ting att märka: det första, att om du också genom synd och dårskap bragt dej i olycka, men likväl nu kommit till ånger och en lydaktig ande, så att du hädanefter vill följa Herrens råd, så är Guds nåd och faderliga huldhet så stor, att han ska vända allt ditt onda till godo, alla din galenskaps följder till din tjänst; ty "dem, som dock nu har Gud kär, måste allting tjäna till det bästa". Gud vredgas inte evinnerligen och träter inte till evig tid. Han är en så nådefull Gud och Fader, att fastän man länge trotsat honom, men en gång bättrar sej, han sedan är oss lika huld, som om vi aldrig hade syndat.

Det var genom stor egenvilja Israel fick konungar, men Herren övergav dem inte ändå, utan gjorde dem lika mycket gott sedan, fastän de måste lida mer. Paulus hade i sin otro varit en Kristi fiende och förföljare, men Kristus gjorde honom dock till den största apostel och gjorde till och med av själva den stora synden tvenne goda ting, nämligen dels ett mäktigt krossmedel för aposteln själv och dels ett mäktigt tröstemedel för andra. Här ser vi vad som nyss sades, att Gud kan också vända våra största fel och dårskap till vår tjänst, när vi blott en gång komma till bättring.

Ja, Luther anmärker, att Herren Gud också måste med sina heliga öva samma godhet vid deras felsteg; de förträffliga orden lyda sålunda: "Det är Guds verk och konst, att han kan göra onda saker goda, när vi har fördärvat och vårdslösat dem. Jag har i sanning ganska ofta ovisligt och dåraktigt uträttat många ting, varöver jag sedan blivit storligen förskräckt, och jag kunde inte se, hur jag sedan skulle bli lös från sådana saker, som genom min dårskap blivit fördärvade, samt komma därifrån. Men då har Herren träffat en sådan väg till att förbättra vad jag skadat, att det blivit alldeles gott igen. Och så regerar Gud alla sina heliga, att de väl kan fela och göra något galet, men det ändå måste ta en god ända med dem, eller åtminstone avlöpa utan stor skada. Gud är en allsmäktig Skapare, som av intet gör allt; därför kan han även av ont göra gott."

Ack! Gud är en trofast och huld Fader. Detta var det första som borde märkas. Men det andra är, att den som fruktar att han också ännu på något sätt står emot Guds vilja, men har en ande som suckar med ängslan: "Gud, förbarma dej! döda du min egenvilja och bringa mej på din viljas väg; bruka hellre vad bittert du vill, blott jag blir rätteligen din och dej lydig" o. s. v., den har all rätt att trösta sej med Guds nådiga förande. Ty allt det motstånd mot Guds vilja, som någon själv med ängslan beklagar, och mot vilket han anropar Guds allsmäktiga hjälp, det är inget annat än köttets hårda strid emot Anden; då är sinnet på Guds sida, och då är genast saken i Guds händer.

För ett sådant köttets motstånd, som blott desto mer driver oss till Gud, blir ingen människa olycklig; ty om kraften att slita banden, kraften att övervinna köttet låge hos oss, då vore allt Guds ord falskt, vilket säger att detta aldrig ligger i vår makt. Men det kan väl hända, att du endast genom mycket lidande ska så länge utpinas och dödas, till dess den mäktiga egenviljan avmattas, och du ger dej under Guds vilja, så att du börjar på allvar fly allt vad du ser att Gud i sitt ord förbjuder.

Går det åter tvärtom så, att du börjar uppsöka några "de ogudaktigas råd", syndens ursäkter och försvar, för att bemantla ditt "inträde på de syndares väg", då är sinnet fallet, då är du ense med dej själv om syndavägens följande, och då är motståndet mot Anden uppsåtligt. Då må du inte trösta dej med Guds förande, utan då går du din egen väg till ofärd.

Lär mej din väg, o Gud,
lär mej din väg.
Ge mej ditt bistånd, Gud,
lär mej din väg.
Hjälp mej i tro att gå
utan att allt förstå
- lys mej och led mej då,
lär mej din väg.