"Mitt rike är inte av denna världen." (Joh. 18:36)

 Vad ett rike av denna världen är, det ser vi med ögonen: det "kommer med utvärtes åthävor", med yttre prakt och anseende, makt, härar, vapen, ära, titlar och allehanda anstalter, som tjänar för detta yttre lekamliga livet. Kristi rike åter är ett andligt och osynligt rike, för människoögon föraktligt och eländigt, och tjänar inte för detta livet, utan för vårt eviga goda och för en annan tid.

Emot vårt allrastörsta onda, det andliga och eviga, har alla världens riken ingen hjälp. Synden böjer de mäktigaste konungar under sitt välde; djävulen, "denna världens furste", tvingar alla konungar och furstar att tjäna sej, då de inte flytt till Kristus och blivit av honom förlossade; för döden nedlägger varje konung sin spira och låter stilla bortföra sej, ja, den eviga fördömelsen drabbar lika visst en obotfärdig konung som någon annan människa. Således, för detta eviga onda har världens riken ingen hjälp, men här är det, som Kristi rike ska tjäna oss. 

Kristi rike har väl i världen inget anseende, det är för människors ögon eländigt och jämmerligt, såsom dess konung var, då han stod kindpustad, bespottad och försmädad inför Pilatus. Hans rike syns alltså högst eländigt, det skyddar inte mot förakt av världen, inte mot förtryck av människor, inte mot kors och lidande, inte ens mot frestelser och anfäktningar av synden och satan, nej, det drar hellre allt sådant över oss. 

Men för Guds vrede och den eviga döden skyddar det; från synden, både dess straff och herravälde, befriar det; från djävulens hela regering och övermakt frälsar det; mot helvetet och den eviga elden bevarar det. De människor, som tror på Kristus och är i hans rike, ska inte dö evinnerligen, utan när den lekamliga döden gör slut med det eländiga jordelivet, då ska de först börja att rätteligen leva — likasom Kristus just då ingick i sin herrlighet, när han blev dödad. Sådant är Kristi rike, sådan hans mening i de orden: "Mitt rike är inte av denna världen". 

Men detta ska vi isynnerhet inprägla hos oss genom bilden av själva konungen; ty även därtill skulle Kristi djupa förnedring och lidande i så gripande drag framställas för våra ögon, att de trogna i alla tider skulle i honom se en förebild till deras egen väg genom lidande till herrlighet. Och så nedslående och besynnerlig blir oss ofta den vägen, eller Kristi rike på jorden, att också dess egna mest upplysta medlemmar oupphörligt förbryllas däröver. Därför måste du väl och flitigt betrakta konungen såsom ett exempel på rikets art och beskaffenhet. 

Öva dej då i synnerhet i att väl sammanhålla de stora motsatserna hos Kristus, motsatserna mellan väsendet och utseendet. Se, vilken stor och herrlig person! Och se, vilken djup förnedring, vilket ömkligt utseende! 

Till personen och i verkligheten är han den store "ärans konung", Faderns enfödde Son, åt vilken även såsom människa Fadern "givit all makt i himmelen och på jorden" och givit "ett namn, som är över alla namn, att i Jesu namn alla knän ska böja sej, deras som är i himmelen, på jorden och under jorden, och alla tungor ska bekänna, att Jesus Kristus är Herren, Gud Fader till ära". Sådan är konungen i verkligheten. 

Men se, vad därav synes på honom. Han föds i en stallkrubba, han är genom hela sitt liv den mest "föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet", så fattig, att när "rävarna hade kulor och fåglarna under himmelen nästen, hade människans Son inget, där han kunde luta sitt huvud"; och när han håller sitt betydelsefulla, hos profeterna förebådade intåg i Jerusalem, då rider han på en lånad arbetsåsna med sina fattiga lärjungars kläder till sadel. 

Är detta den store ärans konung, om vilken profeterna sjungit ifrån världens begynnelse? Ja, han är densamme, "ärans konung, Herren, mäktig i strid". Men så alls intet synes detta nu, att man inte kunnat undra, om alla människor frestats att hånle åt hans konunganamn och säga: Det är då visst en tiggarkonung. 

Läggom nu härtill den åsyftade lärdomen, att sådan som konungen är, sådant är hans rike — ett rike av de skarpaste motsatser, den största ära och herrlighet inför Gud, men under den största uselhet inför oss själva och alla människor. 

Hans rike är ett rättfärdighetens och fridens rike, och då är där på samma gång också en beständig synd och strid och oro. 

Hans trogna är i den allrahögsta nåd och ära inför Gud, är inget mindre än Guds barn, "söner och döttrar, säger allsvåldige Herren", ja, vi är Kristi bröder och medarvingar, som ska "skina såsom solen i vår Faders rike"; och då går vi här på jorden ofta såsom alldeles övergivna av Gud, såsom vore vi under hans vrede för våra synder. 

Då ska vi komma ihåg vår konungs gestalt, och att det just tillhör hans rike, att den stora nåden och herrligheten här i tiden ska vara fördolda under all jämmer och uselhet, för att tron ska ha en beständig övning.

Konung är du visst,
Herre Jesus Krist,
om du bär en törnekrona
eller högt i himlen tronar,
Herre Jesus Krist, 
konung är du visst.

Men ditt rike är
ej av världen här.
Du med svärd ej seger vinner,
ej med våld ditt folk du binder,
ty av världen här
ej ditt rike är.

Konung, gör mej ren
ifrån lögn och sken!
Låt mej av din sanning vara,
lär mej korsets visdom bara!
Konung, kom hit in!
Rena själen min!

Då sa Adam: "Kvinnan, som du givit mej, gav mej av trädet, så att jag åt." (1 Mos. 3:12)

Här träder Adams fördärv och ondska rätt i dagen. Han har fått en bestämd fråga om han inte syndat; han kan därför inte undgå att tala om själva saken; men vad gör han? Han har inte ett ord av sann erkänsla, utan söker endast att urskulda sej: "Kvinnan som du har givit mej var orsaken att jag åt."

Detta är det första, som utmärker de fallna människorna, att de inte vilja vidkännas sin synd, utan vill göra sej oskyldiga. När Herren genast vände sej till kvinnan och frågade: "Varför har du gjort det?" hade hon samma art som Adam, hon för samma tal, nämligen att hon hade blivit förledd av en annan — hon sade: "Ormen bedrog mej så att jag åt."

Denna art är så utmärkande för människans natur, att vi också finner den hos späda barn, så snart de börjat tala. Är något litet fel begånget, genast försöker de att skylla ifrån sej på någon annan. Denna odygd finns hos dem förrän de någonsin lärt den utifrån, det är dem medfött.

Denna vår natur uppenbarar sej ständigt i större och mindre ting: först inför människor, att ingen vill ta skulden på sej, ingen vill bekänna sina oarter, utan överhöljer eller försvarar dem, fastän man invärtes känner sej skyldig; för det andra inför Gud, att man aldrig vill stanna för hans domar och ge dem rätt över sej, utan alltid söker urskulda och ursäkta sej, vilket är grunden till all säkerhet, obotfärdighet och osalighet.

Men blir människan då hårdare angripen och pressad av Guds lag, då stiger ondskan ännu högre — då blir hon också bitter mot Gud själv, som skapat oss och givit oss sin lag. Detta är det andra som vi finna i Adams svar. Han inte bara urskuldar sej själv, utan vill också skjuta skulden på själva Herren Gud, då han säger: "Kvinnan som du har givit mej gav mej" etc.

Här märks tydligt att han därmed vill förekasta Gud att han givit honom kvinnan. Han hade eljest kunnat säga bara: kvinnan eller min hustru — helst som det inte fanns någon mer kvinna — men han tillägger med flit: som du givit mej. "Därför", såsom Luther säger, "är dessa ord fulla av ovilja och vrede mot Gud, såsom ville han säga: Denna smuts har du själv kastat på mej. Hade inte du givit mej kvinnan, utan givit henne en egen lustgård, så att hon inte bott hos mej, skulle väl jag ha blivit utan synd; men att jag nu har syndat är din egen skuld, eftersom du har givit mej kvinnan."

Se nu, vilken gruvlig ondska, som intagit den nyss så rena och goda människan. Då Adam hade bort löpa den barmhärtige Fadern tillmötes, kasta sej ned för hans fötter, med bittra tårar bekänna sin gruvliga synd och be om förlåtelse, då börjar han först med att giva falska och undvikande svar, börjar skylla på Guds röst och den av Gud skapade nakna kroppen, såsom orsaken till hans flykt.

Sedan när Herren rakt frågar honom om han inte syndat, då börjar han med bestämda ord urskulda sig, ja, till och med förekasta Gud, att han vore skulden till hans fall, eftersom han givit honom kvinnan. I stället för att säga: Jag har syndat, säger han härmed: Du, Gud, har syndat, som gav mej kvinnan. Här ser vi i Adam, hur alla människor är och gör, när de syndat och förnimmer lagens röst i samvetet, men ännu inget evangelium och ingen tro intagit och förändrat deras hjärtan.

Hade Gud genast ropat: Adam, du har förlåtelse. Jag vet, hur du syndat, men jag har förlåtit det, då skulle Adam med innerlig förödmjukelse ha ångrat och bekänt och på det högsta förbannat sin synd och sagt: Jag har syndat, jag har syndat! Barmhärtige Fader, förlåt mej! Men emedan hoppet om förlåtelse ännu inte fanns hos honom, utan endast Guds dom, fruktan och bävan, var hans hjärta tillslutet, hårt och bittert emot Gud.

Och här hjälper inte, att man ser, att allt detta är illa — man kan dock inte annat, så länge inte nåden eller Guds förlåtelse uppvärmt och förödmjukat hjärtat. Eva såg utan tvivel, hur illa Adams urskuldande lyckades, och hade bort ta lärdom av det, så att hon givit Gud äran, bekänt synden och i ödmjukhet bett om nåd och förlåtelse.

Men nej! hon gör strax därefter på samma sätt som Adam, hon är alls inte bättre. Liksom han hade skjutit skulden på kvinnan, skjuter hon skulden på ormen, som också var Guds kreatur. Som ville hon säga: Ormen, som du, Gud, har skapat och låtit gå omkring i paradiset, bedrog mej.

Så anklagar de Skaparen och urskuldar sej själva. Så går det ännu alltid: på otron följer alla våra krafters och lemmars olydnad; på olydnad följer urskuldande. Synden vill inte vara synd, eller straffas såsom synd, utan vill heta oskyldighet; och när den inte får det, då straffar den Gud för lögn och blir så, ifrån en mänsklig synd, helt och hållet en djävulsk; och sålunda övergår otron till Guds hädande och olydnad, till Skaparens anklagande. Och detta är då sista graden av synden, nämligen att häda Gud och tillräkna honom synden, liksom om den komme ifrån honom. Sådant finner vi här hos Adam och Eva.

Vart flyr jag för Gud och hans eviga lag?
Den drabbar mig nära och fjärran.
Hur skall jag på domens förfärliga dag
väl kunna bestå inför Herran?
Gud vare mig syndare nådig.

O Jesus, det blodet som talar så milt,
ditt blod som från korset flöt neder,
giv att det på mig ej må bliva förspillt,
på dig jag förtröstar och beder:
Gud vare mig syndare nådig. 

"Om hans barn överger min lag... så vill jag hemsöka deras synd med ris... men min nåd vill jag inte vända ifrån Honom." (Psalt. 89:31-34)

Vad betyder detta? Här är något besynnerligt! Här talas om, när barnen syndar och därför hemsöks med ris och plågor, att nåden ändå inte ska tas ifrån honom!

Vilken "Honom"? Det ska man se av sammanhanget. Närmaste orden före dessa är: "Jag vill behålla honom ("förste Sonen") min nåd i evighet, och mitt förbund ska bli fast vid honom. Jag ska ge honom en evig säd och uppehålla hans stol, så länge himmelen varar." Därpå följer: "Men om hans barn överger min lag."

Men hur kan den nåd, som var lovad Sonen, sättas i fråga, när hans barn syndade? Svar: Jo, ty det var en nåd över barnen, men den var påtingad av Sonen; det var en nåd över barnen, men förbundet eller kontraktet om denna nåd var uppgjort med Sonen, "förste Sonen". Han är vår herre och löftesman, vår medlare och försvarare när Fadern; han har 1agt sej ut för oss, han har betalat skulderna och tillfredsställt rättfärdigheten, därför ska nåden för hans skull vara orygglig, även när barnen syndar.

Men observera, det står: Hans barn d. ä. de som tillfallit honom, de som tror på honom och genom tron "är omkring honom", med tron hänger vid honom såsom barnet vid sin moder, för att i hans rättfärdighet ha sitt skydd, sin tröst och sin rättfärdighet; desamma har även barnahjärtan till honom, vill inte gå bort ifrån honom, ångrar sina synder inför honom och ville gärna, att de vore ogjorda. Dessa är hans barn.

Men även dessa kan under tiden så gruvligen falla och försynda sej, som här står, att de överger hans lag (för tillfället) "och inte håller hans bud". Vad gör han då? Jo, säger han, då vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor, men inte ta ifrån dem nåden; ty det vore att vända sin nåd ifrån honom, som köpt och påtingat densamma, såsom Luther säger: "När Gud syns mig vred, såsom ville han förkasta mej, så vill jag svara: Helige Fader, innan du kan förkasta mig, måste du först förkasta din älsklige Son, Jesus Kristus; ty han är min borgen, min löftesman, ja min lösen. Gillar du honom, så måste också jag vara fri och behållen."

Tillämpning: Du som väl kommit till Jesus, börjat tro på honom och gärna ville vara hans rättsinniga barn, men nu under tiden är så syndig eller faller och förgår dej så svårt, att du tycker att Gud nödvändigt måste överge dej i ett vrångt sinne, minns då detta, att vad han vill göra dej för dina synder är: hemsöka dem med ris och plågor, först invärtes i samvetet, så länge det är nog till din tuktan, och sedan även utvärtes med bedrövelse i mångahanda prövningar, där så behövs. Han vill hemsöka dina synder med ris och plågor, men sin nåd vill han inte rygga, ty om nåden har han att handla med Sonen — om nåden talar han inte med dej, utan med honom, som förvärvat den och som är din medlare, försvarare och borgesman, nåden står på en annan grund än din fromhet och kan därför inte ryggas genom dina synder; ja, då vore det inte heller nåd.

Och när du erfar sanningen av hans hotelse, nämligen ris och plågor, fruktan och ångest, så bör du likavisst tro sanningen av hans löfte, nämligen en evig nåd. Du ska inte, när du syndat, och han därpå hemsöker dej med ris och plågor, missförstå honom och mena, att han är vred på dej! Han har ju sagt dej det förut, att han ska hemsöka din synd med ris och dina missgärningar med plågor, utan att vara vred på dej. Detta bör du då veta, såsom en mellan honom och dej avtalad sak, nämligen att både synder och plågor ska infinna sej, men att nåden därunder ska evinnerligen bli fast.

Därför, när du är syndig och plågad, genomträng det svarta molnet och säg ännu med förtröstan: Fromme Gud, ställ dej ännu vredare, risa mej ännu värre och långvarigare, jag vill aldrig missförstå dej, du har förutsagt detta, att du skulle hemsöka synden med ris och plågor, men inte rygga nåden. Och då vill jag gärna lida. Se, detta vore en vacker, kristlig tro och erfarenhet.

Men däremot, den som inte erfar denna faderliga aga på synden, dessa inre ris och plågor, räddhåga och fruktan, utan lever hela dagar och veckor utan besvär och lidande av någon synd, eller också kan leva säker och fri i en och annan medveten köttslighet, han är visserligen oäkta och inte barn, han är en död skrymtare, en fåvitsk jungfru, med en torr och lätt lampa.

Här talas alltså om barnen, som ofta har svårt för att tro, har svaga, skröpliga, fruktande hjärtan, men i Kristus söker sitt skydd, sin rättfärdighet, för att sådana ska veta, att de under all sin skröplighet har nåd, så länge deras medlare har nåd, så länge deras lösen är gillad, en beständig, en evig nåd.

Han vet vad du behöver
och tänker jämt därpå.
Han ömt och strängt dej fostrar,
din arvsrätt visas så.
Om än han sej fördöljer
har han dej lika kär,
du barn och medarvinge
som nu i Kristus är.

Guds underliga ledning
går endast därpå ut
att du ska frälsas, leva
och få ett saligt slut.
Var honom underdånig
i trons enfaldighet
och allt blir väl, blott Kristus
är din rättfärdighet!

"Frukta inte, du lilla hjord, ty er Faders godvilja är att han vill ge er riket." (Luk. 12:32)

Vilken väldig tröst och trygghet för dem som söker efter Guds rike, men därvid känner mycken fruktan, svaghet och rädsla, att de inte ska kunna uppnå detta rike — vilken väldig tröst, om de bara kunde vakna upp över betydelsen av ett sådant trösteord av denne Herren. Ty de orden: "Frukta inte", av honom som har all makt, måste ju innebära det löftet att han ska hjälpa oss fram, hur illa det än ser ut för oss!

Men här må dock noga märkas, att han inte talar så utan åtskillnad till alla människor. Han säger inte, att ingen människa må frukta; nej, han säger uttryckligt, vilka som ska ha den trösten. Han säger: "Du klena hjord."

Visst är Herren i sej själv nådefull mot alla människor, det kan inte nekas; men likväl är många i ett sådant tillstånd, att de verkligen har skäl att frukta, och att frukta det allravärsta som kan tänkas, nämligen att de rentav ska bli fördömda och aldrig få se Guds rike. Till sådana säger inte Herren: "Frukta inte."

Här blir återigen nödvändigt att skilja på olika själstillstånd, medan det heter i dag, då ännu allting kan hjälpas, om vi vill höra Herrens röst. Detta trösteord: "Frukta inte", tillsäger Herren endast sin klena hjord, endast de själar, som han betecknar såsom sina får. Och vi ser av Joh. 10, hur alldeles särskilt han talar om fåren och säger: "Jag känner mina får, och mina känner mej;" "de hör min röst och följer mej", och "ingen kan rycka dem utur min hand".

Och i texten om den yttersta dagen säger han hur han då ska skilja alla människor, den ena ifrån den andra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna; och fåren ska han ställa på sin högra sida och getterna på den vänstra.

Allt går ut på hur Herren i sina domar skiljer emellan olika själar. Han talar allt ljuvt och tröstrikt till dem han kallar sina får, och däremot till dem, som är på den vänstra sidan, säger han de allraförskräckligaste ord: "Gå bort ifrån mej, ni förbannade, i evinnerlig eld, som är tillredd för djävulen och hans änglar!"

Därför, så tröstefulla och ljuvliga dessa ord än är, måste vi dock för att inte bedras eller bedra någon märka, att denna tröst tillhör endast dem som Kristus känner såsom sina får, och som han betecknar så här: "De hör min röst", "de följer mej"! Han säger inte, att de är så goda, så trogna och så starka, som de borde vara; allraminst att de är syndfria helgon. Nej, nog är de syndare, såsom de själva bittert beklagar, men däri skiljer de sej från andra människor, att när hela världen lever fritt efter sitt eget hjärtas lustar och tankar, är Jesu får sådana själar, som med alla sina skröpligheter dock regeras av hans röst, ideligen frågar efter hans ord och hans behag; de hänger vid honom, blir av hans ord straffade och tuktade, men även av samma hans ord tröstade och ledda genom hela livet.

Du som gärna ville vara en rätt kristen och inte kan umbära din Frälsare och hans evangelium, men lider av så mycken och otillbörlig synd, att du fruktar att du aldrig ska få se Guds rike, att du ofta är färdig att helt misströsta och lämna allt, men genom en besynnerlig Guds nåd ännu alltid hänger vid din Frälsare och inte kan helt överge honom och det eviga livet — hör då, vad Herren själv i vår text säger, den Herren, som till sist ska döma alla på den yttersta dagen, den ende vi har att fråga efter. Ty vem skall jag tro om inte honom själv, och han säger nu här: "Frukta inte, du klena hjord; ty er Faders godvilja är att Han vill ge er riket."

Hör, vilken väldig grund för vår tröst: Eder Faders godvilja eller välbehag! Här byggs nu åter vår tröst och vårt hopp endast på det gudomliga majestätets egen goda vilja och fria givande. Tro helt säkert, att detta också är den enda rätta grunden.

Därför, så snart du bara är ett av fåren i hans klena hjord, så ger han dej riket. Detta var Faderns fria behag och goda vilja. Ty "han har tagit oss till barn åt sej genom Jesus Kristus, efter sin viljas goda behag".

Och vad är nu den evige Faderns vilja och välbehag? Så säger Herren: Att han vill ge er riket. Åt vilka vill han ge riket? Åt er, som är en klen hjord, fulla med brister i tro och lydnad, i mod och förstånd. Därför vill han ge er riket såsom en fri skänk och gåva; "ty av nåden är ni frälsta genom tron, och det inte av er själva, Guds gåva är det." Gåva är det. Inte av gärningar, för att ingen ska berömma sej. Men just därför ger han det åt dem som är en klen hjord, inte åt de starka och modiga, om också dessa senare i avseende på gärningarna har mindre att ångra och begråta. "Ty är det av nåd, så är det inte av gärningar; annars vore nåd inte nåd."

Och nu är det Faderns välbehag, att eftersom vi i verkligheten allesammans är syndare, vill han ge riket åt dem, som känner sina synder och endast söker nåd och lever av tron.

Lammets folk och Sions fränder,
lilla hop av köpta får,
som till himlens arveländer
ofta törnestigar går,
Salems folk och Guds församling,
lilla skepp och klena hjord,
som i världen är en främling
och ett mål för våld och mord,

du dig skattar dock lycksalig
och ditt öde aldrig tungt:
Frälsaren med nåd otalig
är din sällhets medelpunkt.
Låt ock honom detta vara,
han allena är det värd;
sedan blir det ingen fara
med ditt liv och hädanfärd.

"Genom Jesus Kristus har vi tillgång i tron till den nåd, i vilken vi står." (Rom. 5:2)

Ordet tillgång, tillträde till nåden, är ett ord fullt av himmelsk tröst för arma syndare. Skriften lär att vi har en beständig tillgång till denna nåd. Aposteln säger på andra ställen: "tillgång till Gud", eller "till Fadern genom Kristus", och i Hebr. 10 kallar han det "frihet till att gå in i det heliga genom Jesu blod; vilken Han har berett oss till en ny och levande väg genom förlåten, d. ä. genom sitt kött".

O, det är en evig tröst, att denna tillgång, denna frihet att gå in till nådastolen, denna nya och levande väg genom förlåten, ständigt står öppen för oss! Det är detta som hjälper i alla händelser, vad än jag kan upptäcka om mitt tillstånd, även om jag finner, att jag hittills inte trott, utan varit falsk och bedragen, som Judas eller trollkarlen — även han, som var "full av bitter galla och bunden i vrånghet", hade tillgång till nåden, eftersom aposteln sa: "Bättra dej och be Gud, att ditt hjärtas tankar må bli dej förlåtna;" även den "ljumme", som fick ett så hårt tilltal: "Jag ska spy ut dej ur min mun", hade dock tillträde till nåden, eftersom Herren tillade: "Jag råder dej, att du köper guld av mej."

Så länge det ännu heter i dag kan därför allting hjälpas, eftersom vi alltid har tillgång till nåden, vi kan idag börja fly till denna nåd; såsom aposteln på grund av denna tillgång förmanar: "Därför, låt oss med förtröstan gå fram till nådastolen, så att vi vågar få barmhärtighet och finna nåd på den tid vi behöver hjälp."

Allt grundar sej på, att vi har denna tillgång endast "genom Jesus Kristus", att vi har en överstepräst, som kan förbarma sej över vår svaghet, en "evig överstepräst", som "har ett oförgängligt prästerskap; varför Han också för evigt kan göra dem saliga, som genom Honom kommer till Gud, och lever alltid och ber alltid för dem".

Det är dels av den beständiga tillgången till nåden, dels därav att vi har nåden endast "genom Jesus Kristus, vår Herre", som det kommer sej, att vi genom tron beständigt förblir i nåden.

Härmed är då den stora, tröstande sanningen säker och bekräftad ur Skriften, att inga brister och skröpligheter, inga skiften av bättre eller sämre stunder, upphäver eller rubbar vårt nådestånd, så länge vi förblir i tron på Kristus och inte helt avfaller från Honom; utan allt vad syndigt som någonsin kan inträffa under vandringen, ska botas och motsägas av en gudomlig nådesanstalt, det i Kristus grundade nådeförbundet - allt ska botas av den evige översteprästen, som just därtill är ingången med sitt eget blod i himmelen, att Han ska vara vår Försvarare hos Fadern, såsom Johannes säger: "Detta skriver jag till er, kära barn, för att ni inte ska synda; men om någon syndar, då har vi en Försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig." Denne försvarare och detta nådeförbund är mäktigare, än allt vad någonsin kan inträffa i hela vårt liv.

Då Andens ljus hos de trogna uppenbarar och bestraffar allt  som är syndigt, uppkommer hos dem mångahanda och svåra prövningar för denna tro.

Den ene har blivit kullkastad av svåra frestelser, känner nu gruvliga hotelser i samvetet och klagar: Jag har gjort ett uppenbart fall, jag är skild ifrån nåden.

Den andra klagar under ihärdiga frestelser: Mitt hjärta är falskt, det älskar synden, det är ostadigt och lösligt, jag vakar inte rätt o. s. v.

En tredje går under långvarig torka, invärtes känslolös och död, såsom en sovande, klagar och vet inget råd, för att bli rätt vaken och gudfruktig. Allt det fördärv, som vi ärvt av Adam, låter på mångahanda sätt känna sej, när Anden belyser och straffar detsamma.

Är det möjligt, att allt detta elände kan överskylas av nåden?

Ja, berodde nåden till minsta del på oss, vore det omöjligt. Här ska det visa sej, om du tror de orden om att stå i nåden endast "genom vår Herre Jesus Kristus". Tvivlar du på att allt detta elände, med vilket du ligger vid nådastolen, kan övertäckas av nåden, då måste du antingen grunda din tro till en del på något gott hos dej själv, eller också måste du säga, att Guds Son inte är en fullkomlig Frälsare och Försvarare hos Fadern.

Denna punkt är därför övermåttan viktig, nämligen att väl hålla fast de orden: "Genom Jesus Kristus", och djupt skriva in den sanningen i hjärtat, att vår rättfärdighet och frid hos Gud är endast i Honom, som är i Guds åsyn för oss — eller också är allt förlorat och allt falskt, vad Skriften vittnar om detta.

Om rättfärdigheten, om så bara till en del, kommer av lagen, "så är Kristus fåfängt död". "Om arvet förtjänas genom lagen, så har tron blivit onyttig och löftet omintetgjort."

Så har vi då sannerligen en evig nåd hos Gud, så sant det sker endast "genom Jesus Kristus, vår Herre".

Ack kära, så säg mej, hur kom du så väl
igenom de portarna klara,
då ej någon oren och syndsmittad själ
kan våga sej genom dem fara?
Du var ju av syndares släkte.

"På nåden jag levde, på nåden jag dog,
av nåd kom jag in i den staden.
Se, detta är skälet och orsaken nog
till att jag står med i den raden
som sjunger Halleluja evigt."

Ja, lycklig var du som på nåden alltid
i livet och döden har dristat.
Ty där, bara där har en syndare frid,
som all sin berömmelse mistat.
Så tacka då evigt för nåden!

"Alla de som drivs av Guds Ande, de är Guds barn." (Rom. 8:14)

Vi ska i hela världen se den stora skillnaden, att då mängden av människor bara lever efter köttet, antingen på ett fritt och grovt sätt, efter sina egna lustars och efter denna världens lopp, eller också på ett finare sätt, i någon egen rättfärdighets upprättande, men utan att regeras av ordet och Anden; så finnes dessutom, där man ändå äger Kristi evangelium, också ett annat folk, ett folk, som ideligen umgås med den frågan, hur man rätteligen ska tro och vandra efter Kristus, ett folk, som med alla sina skröpligheter och sin klagan över dem, ändå har det strävandet till sin huvudsak att tro och leva efter Kristus, att döda sitt kött och med både ord och gärning bekänna sin Herre, så att hela deras liv går i motsatt riktning mot hela världens. Sådant verkar aldrig kött och blod, sådant sker endast genom Guds Ande; och "de som drivs av Guds Ande, de är Guds barn". Guds barn, egentligen "Guds söner"!

Vilken människa kan tro och besinna något så stort? De, som lätt kan tro detta, besinnar säkert inte vad orden innebär; de, som kan besinnar vad orden innebär, kan aldrig på jorden fullkomligt tro det; det är alldeles för stort, det går inte in i våra trånga hjärtan. Tänk, den store, allsmäktige Skaparens, inte tjänare eller tjänarinnor, utan barn, söner och döttrar!

Hur stort detta är, kan någorlunda inses, då vi betraktar de ord aposteln här använder, när han säger att om vi är barn, vi också är den enfödde Sonens medarvingar — "Kristi medarvingar", och sedan, att Kristus ska vara "den förstfödde bland många bröder".

Men hur ska vi nu förstå detta? Att i sann mening vara någons barn, det brukar ju vanligen beteckna att vara född av honom. Inte kan vi väl i denna mening vara Guds barn?

I en viss mening är väl Faderns "enfödde" ensam Guds Son, såsom född av Fadern i evighet och till naturen Gud; men i en annan mening är också alla Guds barn på jorden födda av Gud, då de genom Anden blivit "nya kreatur", nya Skapelser.

Det är vanligen på två sätt vi blir någons barn: det första är genom födelse; det andra är genom adoption. Det har behagat den store Guden, att vi skulle vara hans barn genom båda dessa sätt! Om det senare talar aposteln i Ef. 1, då han säger: "Han har tagit oss till barn åt sej själv genom Jesus Kristus, efter sin viljas goda behag." Om det förra sättet talar Johannes ofta, såsom då han säger: "Guds barn, som inte är födda av blod, inte heller av köttslig vilja, inte heller av någon mans vilja, utan av Gud." Och åter: "Var och en som är född av Gud gör inte synd, ty Gudss säd blir i honom; och han kan inte synda, ty han är född av Gud."

Vilka himmelens under på vår syndiga jord! Den bär ännu levande Guds barn, som är födda av Gud. "O, vilken djuphet av den rikedom, som är både i Guds visdom och kunskap; hur obegripliga är inte hans domar och orannsakliga hans vägar!" Att vi är Guds barn, det är summan av allt, vad den treenige Guden gjort för människan, såsom Skapare, Försonare och Heliggörare. Är det alldeles för mycket, att du skulle vara ett Guds barn, så betänk dock, att Gud därtill skapade människan från begynnelsen, då Han gjorde henne till sin avbild och till arvinge över allt det Han hade gjort, ja, även tillredde himmelens boningar för henne.

Men, säger du, vi är ju fallna, vi är fulla med synd! Betänk då, att därför utgav Gud sin enfödde Son, att bli människa såsom vi och med sin lydnad intill döden återförvärva det förlorade barnaskapet. Är det orimligt, att du skulle vara Guds barn, när du känner så mycken synd, så tänk då på allt vad Kristus gjort för detta!

Men säger du åter: Inte är därför alla människor Guds barn i ordets rätta betydelse; så svaras: Därför blir vi också födda av Gud, födda av Anden. Om du med all köttets ondska och strid likväl aldrig kan vara fri att synda, inte kan göra synd, eftersom "Guds säd" förblir i dej, Guds Ande strider emot synden, straffar, hugsvalar och leder dej, så tänk på orden i vår text: "Alla de som drivs av Guds Ande, de är Guds barn."

Alltså, om vi ser på grunderna för vårt barnaskap, nämligen den treenige Gudens egna gärningar, då ska vi ännu med all vår skröplighet och alla hjärtats motsägelser bekänna, att så sant Gud är större än vårt hjärta, vi dock i sanning är Guds barn, så många som drivs av Guds Ande.

Men dina barn är de som sej
av Anden låter drivas,
och är jag barn, ska också mej
det goda arvet givas.
Bland sorg och brist
jag då förvisst
min tröstekälla finner,
min själaro
i Jesu tro
som världen övervinner.

"De som tillhör Kristus korsfäster sitt kött med dess lustar och begärelser." (Gal. 5:24)

Detta är ett ängsligt, ja, förskräckligt kapitel för den som inte blivit något mer dödad från sitt gamla jag och mer helt insvept sej i Kristus, utan ännu tänker på att vi ska göra detta själva — för att inte tala om dem som ingen Andens förstling har, utan är köttsliga även till sinnet, vilket då är en fiendskap mot Gud och hans lag.

Vi ska därför aldrig glömma, att grunden och början till den gamla människans dödande och den nyas uppkomst är, att vi först måste vara dödade ifrån lagen i samvetet och frigjorda, glada och saliga i Kristus, ha i honom både vår rättfärdighet och vår helgelse. Se, detta är begynnelsen. Förut, då man väl är väckt, men inte troende och frigjord, är allt fåfängt, ängsligt, tungt, trögt, svårt, omöjligt, man är en ängslig träl; såsom Paulus visar att vi inte förr gör Gud frukt, inte förr kan vandra i det nya väsendet efter Anden, än vi först är dödade ifrån lagen, friade från honom, som höll oss fångna.

Men se, när jag kan i tron säga med Paulus: "Jag är genom lag död ifrån lagen, för att jag ska leva för Gud" — jag har försökt göra lagen tillfyllest för att bli rättfärdig, men kommit på skam, jag blev mer och mer fördömd, rådlös, maktlös, hjälplös, förlägen, "jag vart död". Men allt vad jag sökte, fann jag i en annan, i Kristus; i honom är jag rättfärdig, ren, salig. Han är min rättfärdighet. Och ännu mer, jag tänkte sedan, att det vore min sak att helga mej, försökte därtill göra mycket: jag skulle bedja, jag skulle strida, och gjorde allt detta till en egen omsorg, ett eget arbete; men även detta slog mej fel, jag förmådde inget, kunde inte tro, inte bedja, ja, jag var "inte ens bekväm att något tänka", mer än det min Herre för var stund verkade i mig. Då märkte jag, att även min helgelse var Herrens fria nåd och gåva, och jag blev inget, "jag vart död". Men jag lever, dock inte nu jag, utan Kristus lever i mej; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och givit sej själv ut för mej — se, när på detta sätt Kristus blivit både min rättfärdighet och min helgelse, och jag i allt beror var stund av honom, då, och först då, blir det sanning i min helgelse och min gamla människas dödande; då blir inte bara hennes utbrott hämmade, utan då dödas det inre, dödas själva hjärtat och livet i gamla människan, den djupa, oändliga själviskheten, självinbillningen, egenkärleken.

Med gamla människan menas allt det onda, som är oss medfött av naturen, såsom arv av Adam. Det första och väsentligaste, som hör till detta, är den nyssnämnda själviskheten, egenkärleken och inbillningen om sej själv; ty därtill inlade ormen särskilda frön, då han till våra första föräldrar sade: "Och ni blir såsom Gud". Från denna källa flyter en gruvlig syndaflod i alla naturens krafter, som sedan visar sej i sinnelag, begärelser, tankar, ord och gärningar, såsom högmod, gudsförgätenhet, säkerhet, otro, kallsinnighet, olydnad, självsvåld, lättja, vällust, orenlighet, högfärd, vrede, otålighet, vrånghet, hat, avund, girighet, falskhet, lögn, förtal m. fl. synder och odygder. Så ser den gamla människan ut.

Den nya människan åter, som ska uppkomma och tillväxa i oss, är det nya väsende, som genom tron av den Helige Ande föds i hjärtat — är egentligen en delaktighet av Guds natur — och visar sej hos oss i ett nytt barnaförhållande till Gud, barnaförtröstan, kärlek,  mildhet, ödmjukhet, gudsfruktan och rädsla för synden, kärlek till Guds lag, till helighet och rättfärdighet, till försakelse, till renlevnad, till saktmod, tålamod, uppriktighet m. m., vilket vi isynnerhet kan skåda i all sin fullkomlighet i Kristus, som var "Guds väsens rätta avbild."

Vad nu denna nya människan i oss angår, är väl barnet litet, då det är nyss fött, men likväl heligt och Gud behagligt; likasom Kristus, då Han låg i krubban, också var liten och oansenlig, men var dock Guds Son, avlad av den Helige Ande, dyr och älsklig för Gud, änglar och människor. Och såsom detta heliga barn, mitt i ett syndigt Nasaret, fostrades och växte till i visdom, ålder och nåd för Gud och människor, ja, omsider under många strider, lidande och försökelser skred till sitt livs mål; så ska också den nya människan i oss, Kristus i oss, mitt i omgivningen av gamle Adams kvarlevor, av världens och onda andars prövningar, fostras och växa till i nåden, till dess Kristus blir mer och mer ensam verkande och rådande i oss, mer och mer vårt allt i alla — under det den gamla människan, fästad vid korset, dagligen lider, mer och mer avmattas, förkväves och dödas.

Stå upp och be
så du kan se 
och undgå syndens faror.
Plötsligt kan du falla ner
i den ondes snaror.

Med Ordets makt
ge noga akt
på var ditt hjärta vankar.
Lär dej hålla helig vakt
över dina tankar.