"Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?" (Rom. 8:35)

Här möter aposteln det stora huvudbekymret hos Guds barn, nämligen om förblivandet i Kristi kärlek. Aposteln har förut i kapitlet tröstat oss för bekymret om den närvarande nåden mot samvetets anklagelser och fruktan för Guds vrede. Nu vänder han sej mot bekymret för de många farorna för det andliga livet och vill förvissa oss, att ingenting som någonsin kan möta oss under vandringen ska vara mäktigt att skilja oss ifrån Kristi kärlek.

Och liksom förut, så framställer han ock här sin tröst i den triumferande tonen av en fråga. Han säger: Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?

Själva frågan uttrycker visserligen en stark tro och frimodighet hos aposteln; men bara det att fråga väcks därom, huruvida vi kan bli skilda från Kristi kärlek, och att ett utförligt tröstrikt svar här ges oss, bevisar att ett sådant bekymmer plägar oroa de trogna, och att de behöver denna tröst — så visst vi inte bör tänka, att aposteln skrivit något endast för att tillkännage sin egen frimodighet, utan någon avsikt att därmed trösta några, som behövde sådan tröst.

Nej, det är rentav ett allmänt bekymmer hos alla sant trogna, ja, ett utmärkande tecken på den sanna nåden i hjärtat, att de bekymras om förblivandet i Kristi kärlek, att de inte nöjer sej med att för närvarande ha tröst och vara i Guds nåd, utan också tänka på förblivandet däri intill änden. Det är ett gott tecken, att du så levande känner din svaghet och ostadighet, samt hindrens och fiendernas makt, att du fruktar för att berövas din dyra skatt — även om det är en svaghet i din tro, att du inte har en motsvarande tröst i Guds trofasthet och makt. Men själva fruktan är ett gott tecken; ty den utmärker inte bara att du känner din svaghet och fiendernas makt, utan också att själva gåvan blivit dej dyr och oumbärlig. För sådan är ju alltid hjärtats natur, att i samma mån något är oss dyrt och omistligt, känner vi farhågor och fruktan att förlora det.

Har jag en mycket liten skatt att förvara, då känner jag inte mycket fruktan för tjuvar; men är skatten mycket stor, t ex värd flera miljoner, då tycker jag att alla tjuvar ska veta av den, då finner jag inget rum nog säkert för dess förvarande. Den, som aldrig fruktar för att i denna farliga värld förlora sin salighetsskatt, kan inte ännu hålla dess värde mycket stort. Bättre tecken är det, om du har en besynnerlig fruktansande, en böjelse att nästan beständigt rädas för något bedrägeri och någon andlig fara, och att, såsom en gammal lärare skriver, "när du tänker dej den händelsen, att du en dag skulle förlora gudsfruktan och tron ur hjärtat, du intages såsom av dödsbävan". Sådant vittnar om ett Andens verk i själen, som gjort dej ditt nådestånd rätt dyrt och omistligt.

Men de som bekymras om Guds nåd, de ska tröstas med Guds nåd. Detta är en huvudregel i allt Guds ord. Därefter handlar också aposteln här: just dem som fruktar, dem vill han trösta; dem försäkrar han här, att de har en så mäktig och trofast Herre och beskyddare, att ingenting ska kunna skilja dem från honom. Många mäktiga fiender och hinder ska väl lägga sej i vår väg, "men i allt detta övervinner vi genom honom som har älskat oss". Sådan är den tröst aposteln här förkunnar.

Kristi kärlek. Den nåd, från vilken ingenting ska kunna skilja oss, betecknas här med det korta, men rika uttrycket: Kristi kärlek. Inte vår kärlek till Kristus, utan Kristi kärlek till oss, såsom hela sammanhanget visar; ty i näst föregående vers har aposteln beskrivit endast, vad Kristus gör och gjort för oss.

Men vad vill det då säga att bli skild ifrån Kristi kärlek? Utan tvivel att bli skild från den personliga delaktigheten av Kristi kärlek, alltså från nådeståndet. I nådeståndet utgör Kristi kärlek hela vår salighet. Inte därmed nog att vi genom Kristi kärlek undfått allt vad som hör till liv och salighet, Faderns eviga nåd, frihet från all fördömelse, den Helige Ande i hjärtat, barnaskapet och arvsrätten i himmelen. Utan det är också just Kristi kärlek, som redan här utgör de trognas dyrbaraste skatt och sällhet.

För den äkta bruden är brudgummens kärlek mer än alla hans gåvor och ägodelar. En trogen själ säger med Asaf: "Herre, när jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord."

En trogen själ känns även igen på att när hon förgått sej, består hennes bekymmer mest däri, att hon fruktar att hon förtörnat sin Herre och förverkat hans kärlek. Därför är detta uttryck, "Kristi kärlek", taget helt och hållet ur ett troget hjärta.

Och nu säger aposteln: "Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?" Såsom förut är anmärkt, ligger redan i frågans ton en tröstefull visshet, att ingen och inget ska kunna skilja oss ifrån denna kärlek. Och vi måste ju kalla det en stor och gudomlig tröst, att vi har en så trogen och mäktig Herre, som i alla frestelser och faror ska stå oss bi och hjälpa oss lyckligen igenom, när vi åkallar honom, fastän vi inte får den trösten, som vårt gamla hjärta gärna ville ha, nämligen att vi inte mer är i sådan fara att vi dagligen ska behöva åkalla Herren och bero av honom.

Lovad vare Herren! Vi har dock i hans makt och trofasthet alltid tröst på den tid, då vi känner behov därav. Och endast sådan är den tröst, Herren vill ge oss.

Jag är viss och därpå litar:
ingen fara eller nöd
ska mej från min Jesus slita,
inte liv och inte död.
Inga andemakters vilja,
fjärran eller nu och här,
ska mej från Guds kärlek skilja,
som i Jesus Kristus är.

"Hoppets Gud uppfylle er med all fröjd och frid i tron genom den helige Andes kraft." (Rom. 15:13)

Här tillönskar aposteln oss inte något ringa mått av hopp och tröst, utan en full trosvisshet, ända till "fröjd". "Hoppets Gud", säger han, "uppfylle er med all fröjd och frid i tron". "Uppfylle er", säger han, och med "all fröjd och frid".

Uttrycket "all fröjd och frid" påminner om de många fröjdeämnen vi har genom föreningen med Gud. "Fröjd och frid i tron", säger aposteln. Härmed sägs åter, att det inte är fråga om en glädje, som beror av goda omständigheter, eller av att vi ser oss själva så fromma och goda att vi kan glädjas över det; nej, här talas om en glädje, som beror bara på tron, av vårt förlitande på Guds ord och löften, under det att vi hos oss själva ser idel sorgeämnen.

Att tro är att bara på Guds löften ha tröst i något, som inte syns. Och här menas den saliggörande tron på Kristus, eftersom den ska verka "fröjd och frid", och det "genom den Helige Andes kraft". Denna tro är visserligen endast en Guds gåva, om vilken man väl må bedja, och ett verk som Gud åstadkommer endast genom evangelii predikan, när denna träffar utfattiga och vanmäktiga syndare. Men då ser och känner vi hos oss själva endast de mest nedslående saker. Och så ska även tron i alla möjliga bekymmer vara ett förlitande på Guds blotta ord, under det vi ser och känna endast vad som är hotande och bedrövligt.

Men hur kan vi då ha fröjd och frid? Ja, just då ska det bli en övernaturlig fröjd och frid — då ska fröjden förvisso vara endast Guds verk. Och ett sådant Guds verk är det aposteln här tillönskar oss; såsom han nu ytterligare tillägger: Att ni har ett fullkomligt hopp genom den Helige Andes kraft.

Detta är nu den sista och ljuvligaste frukten av allt det goda Gud gjort och gör, nämligen att vi har ett fullkomligt säkert hopp om den eviga saligheten. Ett sådant hopp är den största kraft i all vår kristendom. Detta hopp ger lust och kraft till troget löpande i den kamp som är oss förelagd; det ger mod och styrka att göra, lida och framhärda i allt som hör till kampen. "Fröjd i Herren ska vara er starkhet" — och salighetens hopp är vår hjälm i striden.

Hela livet är också eljest så fullt av bedrövelse, prövningar och jämmer, att det väl fordras ett fullkomligt hopp till den herrlighet Gud ska ge, om vi inte ska ge upp under vägen, bli trötta och försumliga, utan med tålamod och trohet framhärda. Men nu: för salighetens hopp har vi förvisso de starkaste grunder; ty för det eviga livet är vi skapade; för det eviga livet är vi dyrt återlösta; för det livet, och inte för det korta jordiska har Kristus utgivit sej själv till ett försoningsoffer; för det eviga livet har Gud givit oss sabbaten, ordet, sakramenten och den Helige Andes verk i själen. Är vi Guds barn och vänner, visst blir vi då också hans arvingar, visst ska han en gång göra sina vänner rätt glada och lyckliga.

Men se, trots att grunderna är så fasta och osvikliga, är dock våra hjärtan, genom naturens fördärv, så tvivelsjuka och ostadiga, att vi inte kan hålla fast detta saliga hopp, såvida inte Gud själv ger oss den dyra gåvan. Det hopp som beror av något vårt eget bemödande, tänkande och slutande, är alltid svagt och osäkert; men när Gud själv, genom den Helige Ande, inger oss vissheten, uppfyller oss med fröjd och frid i tron, då erhåller vi det fullkomliga hopp, som aposteln här omtalar.

Därför tillägger han de orden: genom den Helige Andes kraft. Här nämner aposteln nu den tredje personen i gudomen såsom verksam för vår fulla tröst. Den evige Fadern, som här kallades "hoppets Gud", verkar i oss ett fullkomligt hopp genom den Helige Ande, då Han uppfyller oss med fröjd och frid i tron. Och med detta tillägg, "genom den Helige Andes kraft", ville aposteln åter erinra, att vi inte själva förmår göra eller ta något, utan det blir oss givet ovanifrån.

O så viktigt det är att djupt känna, hur all nåd och kraft beror av Guds givande! All vår frid och tillväxt i det goda förhindras oupphörligt genom den inbillningen, att vi själva förmår göra något. Om vi också kan utvärtes bruka medlen, samt, när vi hör förmaningen, ivrigt önska oss det goda, ska vi dock snart erfara, att vi inte själva förmår ta oss det.

Och dock sitter den inbillningen om vår egen förmåga så djupt i vår natur, att den utgör det största hindret för  Guds verk i oss. Dels måste Gud då ideligen nedslå denna inbillning, genom att lämna oss i vanmakt, dels kommer också av denna inbillning allt detta otrosarbete, som så mycket förhindrar Guds verkande i oss. Däremot: hur varm och villig blir inte själen, när vi djupt känner och tror, att allt gott kommer av Guds givande!

Om detta handlar också sådana språk som dessa: "Mej förutan kan ni inget göra;" "vi är inte ens bekväma att något tänka såsom av oss själva;" "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." Om sådant ville aposteln erinra med de orden: "genom den Helige Andes kraft."

Vilket under av nåd
i Guds eviga råd,
som vi tryggt får förlita oss på!
När Guds Son är vår frid
i all möda och strid,
varför fruktar och ängslas vi då?

Gud ske pris, Gud ske tack!
Bort med ve, bort med ack!
Sådant passar ju inte för den
som är frälst, som är köpt,
som till Kristus är döpt,
som har Gud till sin Fader och vän.

"Det gjorde Gud, när han sände sin Son i syndigt kötts liknelse." (Rom. 8:3)

Dessa ord öppnar för oss en hel värld av de herrligaste glädjeämnen! De ställer på en gång för ett andligt öga den rika uppfyllelsen av hela den oräkneliga mängd av gudomliga uppenbarelser, löften och förebilder till Kristus, varav hela gamla testamentets långa väntotid var uppfylld. "Den tiden som av Fadern var förelagd" var nu kommen, då gamla testamentets barnaålder och förmyndarregering skulle ha sin ände, då alla de profetiska orden och förebilderna skulle gå i fullbordan.

När änglabudskapet ljöd över den betlehemitiska ängden: "Se, jag bådar er en stor glädje, som ska vederfaras allt folk, ty i dag är Frälsaren född åt er", då hade Ordet blivit kött, Gud hade sänt sin Son i syndigt kötts liknelse. Då såg man med ögonen, i den dyrbara krubban, alla löftens innehåll.

Här låg nu för ögonen den "kvinnans säd, som skulle söndertrampa ormens huvud". Här låg nu för ögonen den "Abrahams säd, i vilken alla släkter på jorden skulle bli välsignade". Här låg nu den "hjälten av Juda, som folken skulle tillfalla". Här låg nu den "Davids son", som på samma gång var "Davids Herre". Här nu den Zemah, telningen av den gamla Jesseroten, och det tecknet, att en jungfru föder en son, som heter Immanuel, Gud med oss. Här det "barnet, som bär sitt herradöme på sina axlar och heter Underlig, Råd, Gud, Hjälte, Evig Fader, Fridsfurste. Här den Israels Herre, som skulle födas i Betlehem, men — "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet". Ja, här låg det lammet, som skulle tas ur hjorden, och vars blod, struket på dörrträden, skyddade mot fördärvaren.

Av sådana förutsägelser och bilder var gamla testamentets tid uppfylld. O, vad betyder dock detta? Vad betyder detta, att genom en lång världsålder av fyratusen år löper en kedja av förutsägelser om en viss stor man, som skulle komma, som skulle söndertrampa ormens huvud, bära världens synder, och i vilken alla släkter på jorden skulle bli välsignade?

Här blir dock mitt mörka hjärtas tvivel och motsägelser emot dessa årtusendens oräkneliga vittnesbörd såsom för vädret flygande damm och strån emot det gamla fasta berget. Herren Gud vare evigt lov och pris och tack för sin outsägliga gåva!

Gud sände sin Son. Här är nu själva hjärtpunkten i vårt språk och i hela vår kristna tro. Men här är också den punkt, som vi aldrig rätt kan få in i vårt hjärta. Här är den punkt, över vilken man bara borde anställa böner med mycket åkallande, att Gud ville förbarma sej över oss och öppna våra sinnen, så att vi måtte kunna se och skåda något i de omätliga djupen av Guds nådesunder, då han åt vårt arma fallna släkte gav sin evige Son. 

Låt oss se, hur orden lyder! Det heter: "när han sände sin Son". Lägg märke till att det inte står: "då föddes Guds Son", utan så: "Gud sände sin Son". Det barnet, som du i anden skådar i krubban, är inte ett barn som erhållit ett så stort mått av Guds ande och Guds välbehag, att Gud därför kallar det sin Son — nej, annorlunda talar Skriften. Hon säger nämligen så, att det barnet var Guds evige Son, vilken "var när Fadern, förr än denna världen var skapad"; hon säger, att i Betlehem skulle födas den, "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet"; att i begynnelsen var Ordet, och det Ordet var Gud, så att genom det är allting gjort, och det förutan är intet gjort, som är gjort; och Ordet vart kött och bodde ibland oss, och vi såg hans herrlighet, såsom den ende Sonens herrlighet av Fadren, full med nåd och sanning.

Sådant ligger i det ordet "sände" — Gud sände sin Son — således en Son, som var till förut, men som nu i tidens fullbordan endast blev sänd till jorden. Så säger också Kristus själv: "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son." "Fader, förklara din Son med den herrlighet, som jag hade när dig, förrän denna världen  var." "Jag gick ut av Fadern och kom till världen, nu överger jag världen och går till Fadern."

Så säger också aposteln Johannes: "Därigenom är Guds kärlek till oss vorden uppenbar, att Gud har sänt sin ende Son i världen, för att vi ska leva genom Honom — Han har älskat oss och sänt sin Son till en försoning för våra synder." Och åter Paulus: "Det gjorde Gud, när han sände sin Son i syndigt kötts liknelse".

Se, sådant ska du förstå, då du sitter i anden vid krubban i Betlehem och skådar det märkvärdiga barnet, vars födelse bebådas av hela den himmelska härskaran för fattiga herdar i nejden och av den underbara stjärnan för visa män i Österlanden.

Tack och lov och ära och pris och starkhet vare vår Gud ifrån evighet till evighet, för hans outsägliga gåva!

Gud sände sin Son.

Herren av himlen är kommen till jorden,
enfödde Sonen är människa vorden,
Gud har fullbordat profetiska orden,
född är oss Frälsaren, Israels tröst.

Sion, din bidan var lång i årtusen.
Kristus är kommen, se julen, se ljusen!
Glädje i templen och glädje i husen,
frid och försoning för skuldtyngda bröst.

"Se, jag bådar er en stor glädje, som ska vederfaras allt folk " (Luk 2.15)

Vilken är den stora, fröjdfulla sak, som ängeln bebådar här?

Svar (Gud vare oss nådig; Gud öppne våra sinnen!): Det är ju inget mindre, än att Gud är vorden såsom en av oss, att Gud är vorden människa, att Gud är vorden vår broder i köttet.

Vad säger Skriften? "Eftersom den som helgar och de som blir helgade är alla av en, därför skäms han inte att kalla dem bröder." Vilken är "den, som helgar"? Gud, den helige, höge och högtbesuttne. Vilka är "de, som blir helgade"? Människorna, de fallna, syndiga människorna.

De är två i en. Vad är det? De är bägge av en natur, av ett släkte. Gud och vi är bägge medlemmar av människosläktet; Gud är människa, vi är människor. "Därför skäms han inte att kalla dem bröder", eftersom de verkligen är bröder, såsom efter köttet härstammande från samme stamfader. Då tänker Kristus: "Varför skulle jag skämmas att kalla dem bröder? De är människor som jag, och jag är människa som de."

Så visade han också i själva verket, att han för ingen skämdes, varken för sin himmelske Fader eller för någon  människa, att kalla dem bröder, utan sa den ena gången till sin Fader: "Jag vill förkunna ditt namn för mina bröder och mitt i församlingen prisa dej;" den andra gången till en kvinna, Maria Magdalena: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, och till min Gud och er Gud;" den tredje gången inför hela världen: "Det ni har gjort en av dessa minsta mina bröder, det har ni gjort mej."

Om vi nu betänker, att detta är en verklig och gudomlig sanning, att Guds Son har blivit vår broder, att det inte bara är en vänlig och kärleksfull titel, utan en sann, stor verklighet, som grundar sej därpå, att vi är alla av en, så måste vi medge, att om vi kunde rätt tro och besinna detta, skulle vi väl bli utom oss av glädje och förundran, skulle vi väl knappt kunna leva; ja, så måste vi medge, att våra hjärtan genom Adams fall blivit förskräckligen fördärvade, stendöda, iskalla, förstockade, tillbommade och av ett tjockt, otrosmörker omslutna, då vi så litet gläds, älskar och prisar. Vi skulle längta att fara hädan och med ängslan ropa: När ska det tunga, odrägliga täckelse, som så fördöljer Guds herrlighet, borttagas? Vem ska lösa mej från denna dödens kropp?

Men ännu mer: Frågar någon efter egentliga orsaken och ändamålet, varför Guds Son skulle bli människa, så talar Skriften därom på det allratröstligaste sätt: "Eftersom barnen har kött och blod, har han också blivit delaktig därav, för att han skulle genom döden nedlägga honom, som hade döden i våld, det är djävulen, och göra dem fria, som i hela sitt liv genom dödens räddhåga måste vara trälar." Och åter: "Därför måste han i alla stycken vara lik bröderna, för att han skulle vara barmhärtig och en trogen överstepräst för Gud att försona folkens synder."

Se här: Han skulle ha kött och blod i likhet med de förlorade barnen, för att han med sin död skulle lägga ned honom, som hade döden i våld, djävulen; att han skulle frigöra dödens trälar; att han skulle försona folkens synder; att han skulle  vara barmhärtig, mild, medlidande och deltagande. Observera: Människoskulder skulle med människoblod betalas, såsom med lag och rätt var enligast; en människa skulle umgälla, vad människan hade brutit. "Ty tog han blod av kvinnans blod, / varmed han gjorde saken god, / och lindrat kvinnans möda." Därför var också Guds första löfte, att "kvinnans säd skulle söndertrampa ormens huvud". Guds Son skulle därför födas människa och vara under den lag, som var människorna given, för att han skulle förlossa dem, som var under lagen, samt därmed göra oss till Guds barn. Guds Son skulle bli människobarn, för att människobarnen skulle bli Guds barn.

Denna förlossning ifrån lagen genom detta barnet hade Guds Ande redan genom profeten Jesaja tydligt och herrligt förutsagt: "Du har sönderbrutit deras bördas ok och deras skuldrors ris och deras plågares stav, likasom i Midjans tid; ty oss är fött ett barn, en Son är oss given." Vad är denna "bördas ok" om inte synden och lagen, som trycker oss såsom en tung börda och kallas i Gal. 5: "träldomens ok"? Vad är våra "skuldrors ris" och "plågares stav" om inte lagen, som lik en tuktomästares eller en slavdrivares gissel slår, driver och plågar oss i samvetet för våra synder, dömer oss till döden, lämnar oss åt djävulen och störtar oss i helvetet? Sådan Guds vrede, sådant gruvligt elände är det "skuldrornas ris" och den "plågares stav", som vår Gideon skulle sönderbryta, såsom i Midjans tid.

Nu allt är väl, för evigt väl,
nu är jag hjärtligt nöjd!
Här har nu varje mänskosjäl
en skänk från himlens höjd
som mer än tusen världar är:
Guds egen Son, vår broder kär!
Nu är jag hjärtligt nöjd.

Nu äntligen blir allting väl,
trots alla jordens kval.
Om mej försmäktar kropp och själ
i tidens jämmerdal:
har jag på himlens tron en bror,
då blir allt väl - min tröst är stor!
Jag är av hjärtat nöjd.

Som barnen hade kött och blod,
så skulle han det ha.
Han blev oss lik, fast ren och god,
en verklig människa.
Guds Son med oss i syskonlag,
av kvinna född som du och jag!
Nu är jag hjärtligt nöjd.

Se, det var evighetens råd,
försoningsgåtan stor!
Ack, under av en evig nåd:
Guds Son blir mänskors bror
och sina bröders borgesman.
Ja, i hans död min synd försvann
och jag är hjärtligt nöjd.

Jag är i mej en bunden träl,
i Kristus är jag fri.
Min gamle Adam gör min själ
otaligt bryderi,
men när Guds egen Son för mej
blir människa och offrar sej,
då är jag hjärtligt nöjd.

Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd.
Då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod,
långt större Lammets död och blod.
Jag är av hjärtat nöjd.

Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast icke du är ren och from,
du likaväl är en
av dem som Gud till broder fått.
I himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd.

O, stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
"Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag!"
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd!

"Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, människorna en god vilja." (Luk. 2:14)

Så sjöng den från himmelen utskickade änglaskaran på Jesu födelsedags morgon, när budskapet var utropat: "I dag är eder född Frälsaren." Strax vart med ängeln ett stort tal av den himmelska härskaran, som lovade Gud och sade: "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, människorna en god vilja."

Hur mycket mer skulle inte vi, som är av det så högt välsignade människosläktet, vi, vilka den glada tidningen egentligen angår, böra fröjdas och sjunga detta Herrens pris? Detta ämne är därför högst glädjande och kärt för trogna hjärtan.

Ja, det är väl i sej självt så stort, herrligt och glädjande, att den som kunde riktigt tro och se det gudomliga under av nåd och kärlek, som ligger däri, "att den evige Guden blir ett människobarn, att Skaparen ligger på hö och skarn och oss helt och hållet sej skänker", skulle väl för stor glädje knappt kunna leva, skulle väl av idel outsäglig fröjd beständigt ropa ett evigt och oupphörligt: "Ära vare Gud i höjden!"

Ingen på jorden kan väl rätteligen tro och fullt besinna detta; men de trogna har dock över detta ämne, såsom över allt vad Kristus gjort till  vår frälsning, en sådan glädje, som eljest ingenting annat i hela vida världen kan skänka, och en sådan glädje som eljest ingen annan, ingen, som inte är rättrogen, någonsin haft.

Härav kommer, att detta ämne även förträffligen tjänar dej, om du en gång ville rätt allvarligt pröva halten och beskaffenheten av din gudaktighet. En sann julglädje, liksom all verklig glädje över Kristus och i Kristus, utmärker verkligen en sann kristen.

På glädje och glädje är stor skillnad. Mången kan väl vid julen vara upprymd för några ljuva högtidskänslor, vartill många anledningar kan bidra; men att verkligen för egen del vara så glad åt själva Frälsaren och hans födelse, att han börjar älska, prisa och tala om honom, såsom man ju gör, när man är glad åt något, det kan han inte en halv timme.

Mången går ännu längre: han kan vara mycket religiös, andäktig, nitisk, verksam för Guds rike, tänka och tala klokt i andliga ämnen, ja, bedja, kämpa och göra många goda verk för att bli salig. Men att verkligen i sitt hjärta glädjas över Frälsaren, att med lust tala om honom, bekänna och prisa hans förtjänst, det kan han inte en enda timme.

Och vad bevisar detta? Ja, vad kan detta bevisa annat, än att Kristus inte ännu blivit sådana människors hjärtetröst och skatt; att de inte ännu rätteligen trott på honom; att de inte fått Anden, som ger liv; att de är antingen i en köttslig säkerhet invärtes mitt under all religiositet, såsom fariseerna — ty då har inte Kristus sådant värde, att hjärtat kan bli glatt — eller också ligger de för hemliga skötesynder, eller av judiskt egenrättfärdighetsarbete, ännu i otro.

Skriften kan inte bli om intet, den som säger: "Andens frukt är kärlek, fröjd, frid. Guds rike är rättfärdighet och frid och fröjd i den Helige Ande." Där det nu aldrig blivit frid och fröjd i den Helige Ande, där har ännu aldrig Andens liv eller Guds rike tillkommit. Och åter säger Skriften: "Jag tror, därför talar jag." "Där er skatt är, där förblir också ert hjärta; och varmed hjärtat är fullt, därav talar munnen."

Av detta följer åter, att den som inte vill tala om Kristus, inte har sin lust däri, utan hellre talar om andra ämnen, som väl också kan vara viktiga, den har i dessa andra ämnen större skatt, större glädje och tröst än i Kristus; och Kristus är då inte hjärtats trosgrund, om än förståndets och bekännelsens.

Ja, av detta följer, att så länge du aldrig blivit så tröstad och glad i Kristus, att du börjat vilja tala om honom, prisa och bekänna honom, så har du inte ännu rätteligen trott; du är antingen under syndens träldom, säker och sovande, eller under lagens träldom i finare eller grövre egenrättfärdighetsarbete.

Så sannas ännu alltid andligen, vad de ifrån babyloniska fångenskapen frigjorda israeliterna bekände om sej själva: "Då vi var fångna, då vi satt vid älvarna i Babel, då hängde vi upp våra harpor på de pilträd, som är där; då bad de oss sjunga och i vår gråt vara glada; men — hur skulle vi sjunga Herrens visa i främmande land?"

Och så är det. Att vill förmå en otrogen själ, som ännu är främmande för Gud och bunden i sin ande, till andlig glädje, är lika fruktlöst, som att vilja förmå snö och is att brinna. Sjunga och tala kan man möjligtvis; men att verkligen glädjas, det är hjärtats egen fria sak, som man inte kan tvinga sej till. Och att fröjdas i Frälsaren och självmant prisa hans förtjänst, det är en Andens frukt, är Guds fria gåva. På Sions berg sjungs en sång om Lammet, som är dödat; "och ingen kunde lära den sången", förutom de tecknade. Och ingen kan smaka en rätt julfröjd, förutom de troende.

Detta är ägnat att tjäna oss till självprövning. Detta visar oss också vad som egentligen fordras för att få en sann julfröjd, nämligen att ha lärt känna vad synden vill säga, samt i Kristus finna sin förlossning därifrån. Med andra ord: här fordras bättring och tro.

Ära vare Gud i höjden,
som i kärlek underbar
ende Sonen, Jesus Kristus,
till vår frälsning givit har!
Född är Frälsaren och Herren,
konungen i Davids stad.
Varje mänska, ung och gammal,
sjung och var av hjärtat glad!

"Gud har inte skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla." (Rom. 8:32)

Här skulle nu förvisso varje hjärta bli brinnande av fröjd och kärlek, om vi bara kunde få andliga ögon och sinnen att se och betänka vad som sägs här! Ty här anförs ett sådant bevis på Guds oförlikneliga kärlek och barmhärtighet, att det övergår alla naturliga tankar. Och detta allrahögsta kärleksbevis består däri, säger aposteln, att Gud för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla.

Detta är nu Skriftens stora huvudämne och det som vi för liv och gudaktighet allramest behöver, men på samma gång det vi allraminst kan behålla i våra hjärtan, det som av otron, förnuftet, känslan, synden och djävulen mest fördunklas. Därför vill vi något närmare eftersinna vad som ligger i detta språk.

I) Vad först själva gåvan angår, säger aposteln, att Gud har givit oss sin egen Son. Med de orden "sin egen" uttrycker aposteln, att Kristus är Guds Son i den egentliga betydelsen, Guds Son till naturen, för att skilja honom från dem, som äro Guds söner genom nåd och upptagelse. Det är också endast i denna händelse, nämligen att Gud har givit oss sin egen Son, i ordets egentliga betydelse, som gåvan kan tjäna till att bevisa Guds omätliga kärlek. Hade Gud givit oss en ängel eller en högt benådad människa, hade därmed inte varit bevisat, att han också vill ge oss "allting". Här måste vara en gåva som är större än allting annat, eftersom aposteln kommer till den slutsats och visshet, som han uttrycker med denna fråga: "Hur skulle han då inte också ge oss allting med honom?" Lovad vare Herren. hans ord är visst och klart: Kristus är Guds sanne och evige Son, från tidens begynnelse utlovad. Men vilken människa kan väl på jorden fullkomligen tro något så stort? Kunde vi riktigt tro detta, att Gud verkligen utgivit sin egen, evige Son för oss, så skulle vi väl bli såsom drömmande av idel salig förundran, glädje och kärlek. Eller kan du tro detta och likväl ett ögonblick tvivla, att Guds hjärta är fullt av förbarmande kärlek och omsorg om allt, vad som heter människa? Kan du tro att Gud utgav sin ende Son att bliva vår broder och vår Frälsare, ja, vårt offerlamm, och dock på samma gång tvivla på tillräckligheten av Guds nåd och kärlek? Kan du tvivla på att han också vill ge oss allting med Sonen?

II) Detta Guds kärleksbevis ska bli oss ännu större, om vi fattar och betänker vad som ligger i orden: inte skonat, utan utgivit. Dessa ord säga oss något om sättet och ändamålet för Sonens utgivande. Då aposteln säger, att Gud "inte skonat" sin Son, antyds därmed först, att det varit ett offer, en påkostande sak för Guds faderliga kärlek till Sonen att utge honom till att lida och dö; Fadern har likasom våldfört sitt eget hjärta, sin kärlek till den enfödde, och just därmed givit det högsta bevis av sitt djupa förbarmande över människan. Så sade också Herren Gud till Abraham, när denne stod i begrepp att offra sin son: "Nu vet jag, att du fruktar Gud och inte skonat din ende son för min skull."  Att Gud inte hållit sin egen älsklige Son för dyr att utgivas för oss till ett offer, var således, enligt detta Guds eget erkännande till Abraham, det högsta prov av kärlek som han kunnat bevisa. Men isynnerhet därför att han utgav sin Son till ett offer, till det bittraste lidande och den ångestfullaste död. Så bär honom alla profeterna vittnesbörd. Så sade han också själv den natt då han gick till sitt lidande: "Mitt blod blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." Så vittnar en stor evangelisters skara, att "honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss"; att "han har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss"; att "han av Guds nåd skulle smaka döden för alla". Så ropar också de saliga skarorna med hög röst inför Lammets tron: "Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." O, när sådant blir levande och sant för våra hjärtan, då blir vi på en gång saliga och har nu inte mer ord för att värdigt prisa denna Guds kärlek, att han för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla.

III) För oss alla. Detta är nu den tredje punkten i vårt språk, som bör förklara oss Guds kärlek, i det han utgav sin Son för oss. Han gav honom ut för oss alla. Denna omständighet medför två högst viktiga lärdomar om Guds kärlek. Den första är den som ligger i själva uttrycket, att var och en, ingen enda utesluten, är försonad i Kristi död, är återlöst med hans blod ifrån alla sina synder, ifrån döden och djävulens våld, och kan, får och bör anamma denna nåd och bli salig. Den andra lärdomen är den, att när Kristus är utgiven för alla, alltså även för de gruvligaste syndare, så följer av detta att Guds nåd och kärlek måste vara alldeles oberoende av någon vår värdighet, och alltså även oberoende av våra bättre eller sämre stunder — den måste alltså vara en oföränderlig kärlek.

Låt oss ofta och djupt betrakta sådant!

Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd,
då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod:
långt större Lammets död och blod!
Jag är av hjärtat nöjd.

Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast inte du är ren och from,
du likaväl är en
av dem som Gud till broder fått,
i himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd.

O, stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag!
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd.

"Är det nu av nåd, så är det inte av gärningar, annars vore nåd inte nåd." (Rom. 11:6)

Här har vi ett av de kraftigaste kärnspråken i Skriften, som just är ägnat att reda tankarna i den viktiga frågan vad nåd vill säga.

Detta är också mycket behövligt. Tusentals människor bekänner och sjunger i all sin tid, att det bara är av nåd genom Kristus vi blir saliga, och ligger dock med hela sin själ i eget arbete att förtjäna eller bli värdiga Guds nåd.

Är de då ännu i det mörkret att de tycka sej ha något gott hos sej själva, så hoppas de också allt gott av Gud — och säger dock: "Av hans nåd." Så blandar de samman nåd och förtjänst.

Är de åter nog vakna att se sin beständiga synd och ondska, så har de också aldrig rätt frid i själen, utan går alltid i ett kvalfullt mörker, halvfördömda och ovissa om Guds nåd, eftersom de inte kan finna sej vara och göra allt vad Gud äskar; och ändå bekänner de att vi ska frälsas bara av nåd, inte av gärningarna. Så blandar de samman nåd och förtjänst och besinnar inte hur dessa strider rakt emot varandra.

Denna sammanblandning är mycket skadlig, kvävande för all andlig kraft; ty då man därigenom aldrig kan få en full frid och visshet om Guds nåd och vänskap, så kan man inte heller få den kärlek, lust och kraft till det goda, som följer endast på en full tröst och frid med Gud. Vi bör därför väl betrakta detta språk och söka att få en rätt syn på nåden.

Hör då, vad aposteln säger: "Är det av nåd, så är det inte av gärningar" — är det av nåd bara genom Kristus, vi är för Gud rättfärdiga och täcka, så är det inte till någon del genom vår egen väldighet, fromhet, lydnad, kärlek, ånger, bön, utan helt och hållet av nåd, ja, så helt av nåd, att alla dina brister inte det ringaste förminska Guds kärlek, så sant det är av nåd, av ren nåd. Ty då är det inte av våra gärningar, varken inre eller yttre; annars vore nåd inte nåd, annars vore nåden inte vad den är, en helt oförtjänt skänk och gåva; nej, då bleve själva begreppet av nåd upphävt. När i Guds ord talas om nåd, så menas där en verklig och ren nåd, inte en blandning av nåd och belöning, utan en nåd som utesluter all vår förtjänst.

Är det åter av gärningar, av någon förtjänst eller värdighet, som vi av Gud upptas och rättfärdigas, då är det nu inte nåd, då ska man inte mer säga, att Gud gör oss saliga av nåd; annars vore gärning inte gärning, d. v. s. nåd och förtjänst är så emot varandra, att om det är av gärning eller förtjänst, vi upptas hos Gud, bör vi också erkänna förtjänstens värde och inte förneka denna genom talet om nåd. Ty det är en dålig förtjänst, om till dess belöning fordras någon nåd.

Så skarpt har aposteln här talat. Han vill säga: Ettdera måste det vara, antingen nåd, och då är det inte förtjänst, nej, allsingen förtjänst; eller också är det förtjänst, och då är det inte nåd, nej, allsingen nåd. Att någon är mild emot den, som förtjänar, som är värd kärlek, det är ingen nåd. Det är ingen riktig nåd, om den inte är riktigt oförtjänt. Detta är det aposteln vill säga.

Här återstår nu endast den frågan, om det då verkligen är av nåd, Gud vill göra människan salig. Vad har Herren Gud i himmelen beslutat och i sitt ord uppenbarat om detta? Är det bara av nåd, Gud vill göra människan salig, eller är det på någon hennes egen förtjänst? På denna fråga beror all min frid i tiden och min tröst i dödsstunden. Och i denna högviktiga fråga vill jag nödvändigt veta, vad Herren Gud själv säger.

Ja, vad säger Herren Gud om detta med alla sina uppenbarelser om Sonens utgivande? Låt oss betrakta detta.

Det allrastarkaste beviset, att Gud vill göra människan salig endast av nåd, så att all vår förtjänst är utelyckt, ligger förvisso i den stora gärningen, att han utgav sin ende Son till att för oss vara under lagen och bli ett offer för våra synder. Själva den gärningen, och allt vad Gud förkunnat om den, lägger den djupaste grunden i hjärtat för tron på en alldeles oförskylld nåd.

Tänk, då Gud ifrån världens begynnelse förkunnat, att han ville ge ut sin egen Son till vår Frälsare; då han redan på syndafallets dag talade om kvinnans säd, som skulle trampa sönder ormens huvud, och sedan genom en lång förberedande  världsålder med otaliga förebildande offer och förnyade löften beständigt underhöll sitt folks väntan på den utlovade Frälsaren; och då denne omsider kom, bebådad av änglar och bevittnad av tecken och under och den Helige Andes utskiftelse — då "Ordet vart kött och bodde ibland oss, och vi såg hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet av Fadren, full med nåd och sanning", och vi såg honom såsom en lydande tjänare, ställd "under lagen för att förlossa dem, som var under lagen"; och vi hörde honom förklara, att han var "kommen att ge sitt liv till en återlösning", och vi såg honom, själv helig och oskyldig, för våra synder lida marter och död: visst säger oss detta, att han ville frälsa människan av idel nåd!

När Herren Gud givit oss sin enfödde Son till en återlösning, till ett blodigt offer för våra synder, då kan var och en räkna ut ifall han ändå vill se efter någon vår egen värdighet och förtjänst. "Om rättfärdigheten kommer av lagen (av någon vår förtjänst), då är Kristus fåfängt död", säger aposteln.

Av nåd är jag salig, av nåd är jag frälst
och nåden den passar för mej.
Den erbjuds idag åt precis vem som helst,
den passar ju också för dej.

Ty nåden är given åt alla som nåd,
har du tagit till dej din del?
För blodröda synder vet Frälsaren råd,
så kom då, och allt ska bli väl!