"Den stund ska komma, i vilken alla de som är i grifterna ska höra människans Sons röst, och de som har gjort väl, ska gå fram till livets uppståndelse, men de som har gjort illa till domens uppståndelse." (Joh. 5:28-29)

Det kan knappt beskrivas vilken stor skada, vilken slapphet, svaghet och löslighet i hela ens kristendom, som kommer sej av att man inte rätt betraktar och tror artikeln om de dödas uppståndelse. Men vår fiende, djävulen, vet väl, vad han därmed uträttar, då han kan dra ett täckelse över det viktiga slutet, uppståndelsen till evig salighet eller evig fördömelse.

Därigenom blir först i allmänhet allt andligt mindre viktigt; det blir då mindre angeläget att ständigt vara viss om sin Guds vänskap; man kan ännu äta och dricka och sova, fast man inte vet om man kommer till himmelen eller till helvetet. Då det sista målet är väl undanskjutet, ovisst och dunkelt för själen, är det inte så angeläget att ge akt på ordet, eller att bedja till Gud, eller att förlika sej med en trätobroder, eller att säga ett väckande ord till sin nästa o.s.v. Sedan är det i synnerhet då det gäller att göra och lida något för Kristi skull, kanske att uppoffra ett helt livs jordiska bekvämlighet och trevnad för att följa Kristus; eller det gäller att göra en för hjärtat dyr uppoffring, någon rätt påkostande försakelse — det är i synnerhet i sådana fall man har föga kraft, när man inte säkert tror och för sitt öga behåller det stora saliga slutet.

Aposteln kallar salighetens hopp en hjälm; ty liksom hjälmen gjorde att krigaren med mer dristighet ilade fram i striden och inte var så rädd för svärdshuggen, så gör också ett fast salighetens hopp att man inte så noga ger akt på vad som kan drabba oss i denna tiden för att vi följer Kristus, utan att vi med enfaldigt öga bara ser efter hans behag, eftersom vi vet att då striden är slut väntar oss så herrliga ting, att allt utståndet lidande jämfört med detta är alls intet att akta.

Så fordras det också att vara väl grundad och beväpnad med detta salighetens hopp, när vår väg genom detta livet är mer mörk och ödslig, när en kristen omsider mer sällan får förnimma något av sin Frälsares närhet och ljuvlighet och stundom angrips av ledsnad och otålighet. Det allmänna sällhetsbegäret bringar honom till trånad efter någon kännbar glädje, som han dock saknar. Han har kanske hoppats att även i detta livet bli mer lycklig, men ser sej besviken på all jordisk sällhet, han ser som man säger "hela sitt livs lycka förspilld".

O, då händer det ofta — till blygd för det galna hjärtat bekänner vi det — då händer det, att en sådan kristen känner sej rentav olycklig, när han ingen annan glädje har på denna jord än "bara Gud"! Om han endast livligt trodde eller isynnerhet kännbart förnumme sin Guds vänskap och närhet, skulle han visst inte känna sej olycklig, utan övermåttan rik och säll; men emellertid, då allt detta saknas, och han därjämte kanske trycks av ett kors, som ska följa honom hela livet igenom och som gör hela hans värld mörk, då svartnar det ofta för ögat, han blir svag och eländig.

O, vilken tröst och kraft det då vore, om han nu finge nog andliga ögon att se in i den Underliges dolda men trofasta råd! Då skulle han se, att hans lycka och glädje alldeles inte är förspilld, utan endast bevarad till en annan tid, en annan värld — där ska det bättre lyckas. Bara genom det vissa medvetandet därom, skulle han bliva så nöjd med sin underlige Gud och hans hushållning, att han inte ens skulle önska sej något mer än honom, och vara på det högsta lycklig och rik med "bara Gud".

Detta har vi ett livligt exempel på i sjuttiotredje psalmen. Där bekänner Asaf först, hur plågad han var av att se den ogudaktiga ha lycka och välgång, då det däremot gick honom och de rättfärdiga illa; "så att", säger han, "jag hade så när sagt som de ogudaktiga: Det är en fåfäng sak, att mitt hjärta lever ostraffligt, och jag tvår mina händer i oskyldighet." Men märk, hur han kom ut från denna frestelse! Han säger: "Jag tänkte till, så att jag måtte begripa det; men det var mej för svårt, till dess jag gick in i Guds helgedom och la märke till deras ände. För hur snart blir de inte till intet! De förgås och får en ände med förskräckelse. Men du leder mej efter ditt råd och upptar mej till sist med ära." Och därav blev hans hjärta så fullt förnöjt med bara Gud, att han nu utbrister: "När jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord. Om än min kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud, alltid mitt hjärtas tröst och min del."

Se då här, vad det medför, att vi går in i Guds helgedom, skådar in i Guds regerings hemlighet och ser vad som ligger fördolt under det närvarande livets täckelse — nämligen den stora eviga olycka, som ligger dold under den rike mannens kostliga klädnad och kräsliga levnad; och däremot den stora, eviga lycka, som är övertäckt med Lazari trasor och sår.

Se här är nu grunden
för lycka och frid
i hårdaste stunden
av kval och av strid:
Om än jag försmäktar
till kropp och till själ,
//: så har jag dig, Herre ://
och har jag dig, Herre,
ja, då är allt väl!

"Vet ni inte att vi som är döpta till Kristus Jesus, vi är döpta till hans död." (Rom. 6:3)

Aposteln vill säga: Tänk dock tillbaka på vad som gjort er till kristna! Ni är ju döpta till Kristus. Vet ni inte vad denna döpelse betyder, nämligen att ni inte endast är tvagna och renade genom syndernas förlåtelse, utan också att det syndiga köttet därigenom är dömt ifrån livet och överlämnat åt döden, så att det helt ska fördränkas och så att ert återstående liv på jorden ska vara ett beständigt syndens dödande. Sådant var förbundet med Kristus: "Vi är döpta till hans död."

Men detta måste vara inte bara ord och tankar, utan sanning och verklighet. Måtte var och en som vill vara kristen besinna detta!

Om någon som bekänner sej till Kristus likväl inte verkligt har det nya sinnet som i allt vill göra sin Herres vilja, utan ännu kan hylla och försvara en och annan skötesynd, stå i förtroligt förhållande till något som uppenbart strider emot Herrens bud och vilja, den bedrar sej själv med en död inbillningstro. Då vi blir omvända återkommer vi just till det förbund med Kristus till vilket vi blev döpta. Men vi är döpta till hans död — och hans död var en syndadöd.

Om nu någon som är en slav, t. ex. under girigheten, så att vinna och samla detta jordiska är hans huvudsak, eller under vällustsynder, otukt eller dryckenskap, eller under vredessynder, hat, avund, lögn och förtal, eller så att han övar någon oredlighet i handel eller arbete m. m., om en sådan vänder sig till religionen, till Guds ord och Guds folk, och nu bekänner tron på nåden, men blir kvar i sitt förra förhållande till sin skötesynd — hör åter: han bedrar sej med en falsk inbillningstro. Och all hans religion, hans kyrko- och nattvardsgång är under ett sådant förhållande endast ett vederstyggligt skrymteri.

Förbundet med Kristus är ett heligt förbund: "Vi är döpta till hans död." Kristi rike är visserligen fullt med synd och jämmer; därom talas inte att du får känna allt ont i ditt gamla hjärta, i köttets lustar och begärelser, eller att du kan falla och förgå dej; men att bli kvar i sitt gamla förhållande till synden, det hör inte till Kristi rike.

Om någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur. Alla Guds barn har ett heligt sinne som gör uppror mot synden. Att du ännu kan stå i lugnt och förtroligt förhållande till din girighet, eller din ärelystnad, din avund, eller din otukt, eller din vrede, din trätsjuka,  ditt hat — att stå i lugnt och förtroligt förhållande till något sådant, hylla och ursäkta det: det är detta, som alldeles bestämt vittnar emot dej. Att olyckligt falla och förgå sej är ännu inte att bryta förbundet med Kristus; men att ge synden frihet, hylla och försvara den, det är att bryta förbundet.

Vi är döpta till hans död. Ska du nu i sanning döda synden, då måste du ha en villig ande till det, även om det för köttet är bittert. Kristi mänskliga natur bävade väl för dödens bitterhet, men ändå var han efter anden villig att ta kalken ur Faderns hand. Så sade Han också om sina trogna: "Anden är villig men köttet är svagt." Är den villiga anden bortviken ur ditt hjärta, då är all kamp med synden ett lagtvunget arbete och alltså skrymteri, eftersom det inte går av hjärtat.

Men ska den villiga anden behållas, då måste du leva i tron, i den saliga trösten och vissheten att Gud förlåter alla dina synder. Därtill är också nödvändigt att veta, att hur det än går dej i striden, vare sej du bättre eller sämre lyckas vid syndens bekämpande, står dock alltid nådeförbundet fast hos Gud, och även du lever i det förbundet, så länge du lever i denna övning och sveper in dej i Kristi rättfärdighet; ty bara på den grundar sej nåderiket, som är väldigt över alla synder.

Själva denna övning, att tro nåden och döda synden, ska vara dej det säkraste vittnesbörd om att hur illa det än ofta ser ut, du dock lever i sann nåd. Och så länge du av hjärtat tror en sådan nåd, ska du alltid på nytt livas till att följa din trogne Frälsare och döda synden.

Men för köttet blir denna väg bitter. Den slutsatsen kan du också dra av att det heter: "döpta till hans död;" ty Kristi död var en bitter död. Han har under starkt rop uppgivit anden. Köttets korsfästande skall ofta bli dej så bittert att också du ska nödgas ropa, då du i nöd och ångest åkallar Herren. Då gäller det att inte tröttna, utan väl komma ihåg, att då du är en kristen och står i Guds förbund, har du gjort en övermåttan stor lycka, du går emot en evig herrlighet. Därför må du gärna lida något därför. Kronan lönar väl alla redligt framhärdande kämpar. Det är ju ett fast ord: Dör vi med honom, så ska vi leva med honom; lider vi med honom, så ska vi med honom regera.

När jag frestas vill jag svara:
Jag är döpt i Jesu namn,
honom vill jag trogen vara,
vill ej ryckas ur hans famn.
Han från synden ren mej tvagit
och mej till sin egen tagit.
Honom jag, som han mej bjöd,
följa vill i liv och död.

"Om nu någon är i Kristus, så är han en ny skapelse; det gamla är förgånget, se, allting är vordet nytt!" (2 Kor. 5:17)

Den första skapelsen hade blivit fördärvad genom syndafallet, och det som var en lust och förnöjelse för Guds hjärta, då han såg på allt som han hade gjort, undergick en så sorglig förstörelse att Herren på människosätt talade om en ånger över att han gjort människorna. Men då gav Gud oss det eviga "Ordet", "begynnelsen till Guds skapelse", för att han skulle åstadkomma en ny skapelse på jorden — den nya människan, som är skapad efter Gud, liksom i den första skapelsen, i sannskyldig rättfärdighet och helighet - skapad i Kristus Jesus till goda gärningar, till vilka Gud tillförne har berett oss.

"Om någon är i Kristus", säger aposteln. Vad det vill säga och hur det går till, har vi ofta betraktat, nämligen att Anden så straffar allt det, som är i oss, synd, otro, egenrättfärdighet, att vi till slut ingenstans finner ro, utom i Kristus och hans rättfärdighet. Då själen, jagad och driven av Andens beständiga straffande, till slut måste svepa in sej helt i Kristi rättfärdighet och ha endast i honom sitt allt, både sin rättfärdighet och sin starkhet, då heter det: hon är i Kristus. Och då, säger aposteln, är hon också en ny skapelse — det gamla är förgånget, och allting är vordet nytt.

Och detta är den uppenbaraste sanning i erfarenheten! Varje kristen vittnar om att på samma gång han fick liv i Kristus, fick ljus och frid i hans rättfärdighet, blev det i detsamma i hans inre ett alldeles nytt väsen, ett nytt hjärta och sinne, så att han nu såg allting annorlunda, han fick ett nytt förstånd i alla andliga ting, ny syn och hörsel, ny lust i hjärtat, nya fröjder och nya sorger, nya utsikter och nya strävanden: kort sagt, han har ett nytt liv, en hel ny värld för sej - "allting är vordet nytt". Detta yttrar sej också hos honom i ett nytt tungomål, nytt tal och nytt leverne.

Och vad angår det gamla som ännu finns kvar hos mej, så har jag nu kommit i en ny ställning till detsamma: synden, lustarna, som förr var min förnöjelse, är nu min plåga och förskräckelse; det andliga och himmelska, som förr var mej tråkigt och främmande, år nu mitt liv och min lust. Mitt sinne är nytt, fastän köttet, efter det gamla adamitiska fördärvet, alltid är sej likt. Detta nya inre är det starkaste beviset på en ny födelse, ty födelse tyder på själva det inre väsendets förvandling. Och Kristus säger. Utan att en varder född på nytt, kan han inte se Guds rike." Och Johannes säger: Guds barn, som inte är födda av blod, inte heller av köttslig vilja, inte heller av någon mans vilja, utan av Gud."

Genom denna nyfödelse av Gud, denna nyskapelse, återställs den i syndafallet förlorade Guds avbild i människan, nämligen i de trognas sinne och ande; men eftersom vi ännu lever i köttet, vilket är fullt av synd och strider emot Anden, är denna nya avbild ännu inte uppenbar och fullkomlig. Men den nya människan, som är skapad efter Gud i sannskyldig rättfärdighet och helighet, ska en gång förlossas ifrån denna dödens kropp, då Kristus blir uppenbar, och "då blir vi honom lika".

Här må nu var och en pröva sej själv. Aposteln säger bestämt: "Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse." Om du menar dej vara omvänd och troende, men inte har fått detta nya sinne och hjärta, inte i ditt inre blivit en ny skapelse, vet du ännu inte vad den rätta tron och saligheten i Kristus vill säga. Hela Skriften vittnar ju överallt, att den sanna tron medför ett nytt sinne, nytt hjärta, vänskap och bekantskap med Gud, lust till hans lag och seger över världen. Så omöjligt som att eld skulle vara utan värme, så omöjligt kan tron och nyfödelsen av Guds Ande vara utan liv och kraft.

Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Detta är kort och enkelt talat av aposteln, men bestämt och avgörande. Flyg inte förbi den prövande sanningen, stanna och var uppriktig mot dej själv! Allt Guds ord måste vördas och med allvar betraktas. Det är bättre att i tid upptäcka sin andes falskhet, än att för sent vara bedragen. Du kan ju veta med dej, om du genom din tro kommit till den här nämnda inre förändringen.

Om än dina synder och skröpligheter ännu vore än så många och svåra, men du dock därjämte har detta nya sinne, först att Kristus, Kristus blivit ditt A och O, ditt första och ditt sista, din enda tröst, ditt dagliga behov, så att du helst vill höra något om  Kristus och hans förtjänst — och, för det andra, att du i följd därav har fått en ny kärlek och lust till Guds lag och hans vägar, varigenom också dina synder blivit din värsta plåga — se, om än dina synder och brister då är än så svåra, är dock detta nya väsen det säkraste bevis, att du är född av Gud.

De fåvitska jungfrurna kan väl vara religiösa, älska ordet i allmänhet och utöva sina särskilda heliga gärningar; men - att ha sin lust och sitt liv i Kristus och hans nåd, att helst höra och tala om Kristus och syndernas förlåtelse, det finner du inte hos dem.

Du lever, med dej ska jag leva och vinna,
det gamla förgått, du gör världen ny.
Låt mörkrets onyttiga verk då försvinna,
låt köttets begär för din Ande fly.
Du vare mitt begär,
du vare ständigt här,
tills jag dej, Frälsare,
evigt får se!

"Ännu en liten tid så kommer han som ska komma, och dröjer inte." (Hebr. 10:37)

O, att vi mer toge till hjärtat, vad ordet lär om Herrens tillkommelse och de kristnas salighetshopp! Ingen kristen är fullkomlig i detta, ingen har allt så rätt och riktigt; alla behöver vi läras och rättas.

Visserligen är den för Gud "helig och salig, som har del i den första uppståndelsen"; den som dagligen dras med synder och brister, men känner dem och har i dem sitt svåraste lidande på jorden samt dagligen håller sej till Frälsaren och evangelii ord och därav beständigt behöver tröstas, styrkas och livas. Visserligen är den ett benådat Guds barn, även om han finner sej mycket kallsinnig och blir mycket straffad av läran om det saliga hoppet; men han bör också ta den herrliga läran till sej, så ska han ha stor välsignelse av den.

Apostelen Paulus förklarar salighetens hopp vara ett viktigt vapen och säger: "Iklädda trons och kärlekens bröstharnesk, och salighetens hopp som en hjälm." Såsom tron och kärleken är viktiga, så är också hoppet. Hoppet om Kristi herrliga tillkommelse är både väckande, tröstande, renande och livande. Johannes säger: "Den som har detta hopp till honom renar sej, såsom också han är ren." Paulus vill med den stora sanningen att tiden är kort höja de kristnas sinnen över detta förgängliga, så att de ska akta sej för den dårskapen att fästa sej vid något jordiskt, vare sej det är ljuvt eller lett. Han säger: "Kära bröder, tiden är kort! De som har hustrur vare som om de inga hade; och de som gråter som om de inte gräte; och de som fröjdar sej som om de inte fröjdade sej; och de som köper som om de inte behölle det, ty — denna världens väsende förgås."

Märk, o människa, tiden är kort! Sker dej något glädjande, gläd dej lagom, det blir så kort, du ska snart lämna det. Sker dej något bedrövligt, sörj lagom, det varar inte länge, tiden är kort. Tar du hustru, får du jordagods, var så till sinnes, som om du strax skulle lämna det. Det "dumma köttet" vill oupphörligt sticka upp huvudet och söka bereda sej ett paradis här nere — det är dårskap — det blir så kort! O, att en del kristna, som så ivrigt börjar rusta i denna värld med sina jordagods, sin handel, sitt byggande, o, att de ville hejda sej i tid, innan den sista gnistan av det andliga livet är utsläckt och gudsfruktans ande helt viken! Låt handen arbeta; men — var uppriktig i den prövningen: var är hjärtat! Ljug inte på din själ! Var är hjärtat? I himmelen, dädan du väntar Frälsaren? — eller i ditt jordiska goda? Var uppriktig!

Men det saliga hoppet skulle isynnerhet vara till stor tröst. Ni som ofta är nära att helt ge upp på vägen på grund av de oändliga tröttande brister, synder och otroheter, som aldrig tillåter er att ha en enda rätt glad och molnfri dag; och du, som i trons dunkelhet, i hjärtats obegripliga ondska, hårdhet och kallsinnighet har din dagliga plåga och förskräckelse; och du, som dras med en svår frestelse, en satans ängel — glömmom aldrig, att det bara handlar om en kort tid. Snart kommer det som ska komma. Lyft upp era huvuden, snart  nalkas er förlossning! Den tunga, tjocka otrosdimman ska inte för evigt trycka vår själ! Detta onda köttet med dess begär, detta onda hjärtat med dess kallsinnighet, dess falskhet, lättsinnighet, hårdhet och ondska ska inte för evigt fängsla vår ande.

Måtte i synnerhet de som av Gud är utrustade med några gåvor för själars tjänst och därför, såsom Kristi stridsmän, är mest ansatta och plågade, utvärtes av världen med lögn och smälek och invärtes av djävulen med obegripliga frestelser, så att de knappt för någon i denna värld kan uppenbara sitt hjärta — måtte de aldrig förgäta "salighetens hopp", som skulle vara deras "hjälm" — aldrig förgäta, att det nu gäller en liten tid. Snart kommer Herren för att ge dem som bedrövar er bedrövelse, men er som bedrövas ro, ära och oförgängligt väsende, då Herren Jesus uppenbaras från himmelen med sin krafts änglar.

Paulus utbrister: "Om vi endast i detta livet har hoppet till Kristus, vore vi uslast av alla människor." Det bästa, det herrligaste återstår! Vi ska se konungen ansikte emot ansikte och sedan vara hos Herren alltid! Eller ska vi tro Kristus när han talar om den närvarande nåden, och inte tro honom när han talar om den herrlighet som skall komma? Gud bevare oss!

Måtte alla kristna besinna även detta stycke! Och nu: måtte vi bara vara redo och vakande och ha olja i lamporna, när anskriet hörs: Se brudgummen kommer!

Jesus kommer, Jesus kommer,
snart basunen höras skall.
Han i majestät och ära
då skall ses av världen all.
Må vi alla då ha olja
och med tända lampor stå,
så vi får, när Jesus kommer,
in i Herrens glädje gå.

"Guds rättfärdighet, som kommer av Jesu Kristi tro, till alla och över alla dem som tror." (Rom. 3:22)

Av dessa ord ges oss svar på en viktig fråga. Då nådesökande själar hört mycket om Guds saliggörande rättfärdighet, har de vanligen ännu en angelägen fråga på sina hjärtan — den nämligen: Hur, när och genom vad blir också jag delaktig av denna Guds rättfärdighet? Hela världen är återlöst, men inte blir därför alla människor saliga; hur ska jag veta att jag är delaktig av Guds rättfärdighet?

Här ser du nu svaret och bara samma gamla svar, som hela Skriften innehåller. Här står: Guds rättfärdighet kommer av Jesu Kristi tro. Det är en viss tro på Jesus Kristus, som därför kallas Jesu Kristi tro. Och Guds rättfärdighet, säger aposteln, "kommer till alla och över alla dem, som tror". Detta är Guds svar. Du må tycka eller känna det hur du kan i ditt hjärta, Gud säger likväl överallt i Skriften: "den som tror" — "genom tron" — "av tron" — "tro på Herren Jesus" o.s.v.

Men då blir ännu en annan fråga viktig, nämligen: Vad är tron? Vad menas med Jesu Kristi tro?

Aldrig får du säkrare svar på den frågan, aldrig någon säkrare beskrivning på den saliggörande tron, än när du ger akt på de ställen i bibeln, där Kristus själv erkänner någon människas tro såsom saliggörande. På alla de ställen där Jesus säger: "din tro har frälst dej", eller dylikt, där får du se vad den saliggörande tron är, när du ger akt på hur de människor  var beskaffade som fick detta vittnesbörd. Och du ska finna hos alla sådana alltid ett och detsamma, att det var någon syndare som, med allt vad han försökt efter lagen, inte kunnat bliva rättfärdig och finna frid, utan tvärtom blivit allt mer olycklig och rådlös, men nu fått höra evangelium om Kristus och därför kom till Honom och sökte oförskylld nåd.

Lagens och profeternas vittnesbörd om Kristus var för folket bekanta, sedan kom också Johannes Döparen och pekade på Guds Lamm, omsider framträdde Kristus och hans apostlar med evangelii predikan; men allt detta aktades för ett intet av alla dem som hade tröst i sin egen rättfärdighet. Endast utblottade och rådlösa syndare drogs av den ljuvliga lukten till Kristus; och nu gick det så som Johannes säger: "Alla dem som anammade honom gav han makt att bliva Guds barn, dem som tror på hans namn;" och dessa blev nu genom sådan tro nya människor, helt förvandlade till hjärta, håg, sinne och alla krafter, "födda av Gud", så att de hela livet igenom hängde vid Kristus och var hans efterföljare. Sådant ser du i hela Skriften.

Av detta vet du vad den saliggörande tron är, nämligen inte bara någon kunskap om Gud, Kristus och evangelium, inte att du bara håller det för sant och talar om det; utan att du med egen syndanöd och nedslagen över alla dina bättringsförsök, din dåliga ånger, bön, gudsfruktan m. m. har blivit intagen av evangelium om Kristus och Guds rättfärdighet i honom, så att du inte kan bärga dej den förutan, utan nu har ett sådant hjärta att du hungrar och törstar efter denna nåd; att då du kan riktigt tro och tillägna dej den, du får en hjärtlig tröst, glädje, kärlek och lust till Guds lag, en förtrolig barnaskapsande, som nu ropar: Abba, käre Fader; att då du inte kan riktigt tro dej äga Guds nåd, du åter är nedslagen, samt hungrar och törstar efter den. Se, med ett sådant inre är du en helt annan människa än alla otrogna. Sådan är den saliggörande tron.

Och fastän du nu har lust till Guds lag, och all synd är dej en plåga, så att du gärna ville i allt vara helig, kan det ändå gå dej mycket olika med det, så att du stundom skriar av ångest i din ande och är färdig att förtvivla, stundom känner dej helt kall och död. Men med all denna växling är du dock alltid i Kristus rättfärdig med själva Guds rättfärdighet, bara genom nämnda tro på Kristus. Vår rättfärdighet i honom kallas därför här en rättfärdighet av Jesu Kristi tro; och i kap. 4:11, trons rättfärdighet. Den kallas aldrig någon annan nådegåvas rättfärdighet, t.ex. bättringens rättfärdighet, ödmjukhetens rättfärdighet, kärlekens rättfärdighet; nej, utan endast "trons rättfärdighet". Därmed är tillkännagivet, att rättfärdigheten inte består i några Andens frukter, utan är Guds Sons egen rättfärdighet, som vi endast genom tron tar emot. Den består alltså inte heller i själva tron, men eftersom vi genom tron tar emot den kallas den också "trons rättfärdighet".

En gåva är rättfärdighet
från Gud på domens tron,
av nåd vi får den helighet
som tillhör Faderns Son.
Men ej för Herrens egna blott
är denna gåva stor,
den är ock hedningarnas lott,
ja, vars och ens, som tror.

Så skall fullbordas löftet stort.
Från tro till tro skall gå
din tro på undret Gud har gjort
och sin fullkomning nå.
Ty Guds rättfärdige av tro
skall ständigt växa till
i tro, och tron skall stilla gro
och ge den skörd Gud vill.

"Gud har låtit oss få veta sin viljas hemlighet och sitt goda behag." (Ef. 1:9)

Allt mänskligt omdöme om Gud är alltid galet och förvänt, såsom alla tiders och folkslags historia vittnar. Den ene har tänkt sej och beskrivit Gud si, den andre så; den ene har trott sej behaga Gud med det, den andre med något annat, så att det är jämmerligt att skåda hur de irrat och lupit i mörkret.

Så sker det även oss, så snart vi lämnar ordet ur ögonsikte.

Vad säger därför det eviga, himmelska ordet om Guds vilja och råd för vår salighet? Hör! "Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son, på det att var och en, som tror på honom, skall icke förgås utan få evinnerligt liv." "Här är ingen åtskillnad; allesamman är de syndare och har intet att berömma sig av för Gud och blir rättfärdiga utan förskyllan av hans nåd genom den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus." "Ty Han är genom sitt eget blod en gång ingången i det heliga och har funnit en evig förlossning". "Så håller vi nu det, att människan blir rättfärdig av tron, utan lagens gärningar."

Så lyder de heliga ord, för vilka himmel och jord må böja sej och tillbedja! Låt nu alla världens visa, ja änglar och andar, förnuft och känsla säga si eller så — på tronen i himmelen sitter en, Domaren över allt det, som är skapat; han talar ord, vilka i alla evigheters evighet står fasta som bergpelare.

De säger att allt kött är fördärvat, förlorat och förtappat, här är ingen åtskillnad, men att ende Sonen från Faderns sköte tog på sej vårt kött och offrade en gång ett offer, som behagade Fadern och som evigt gäller. Det säger, att vi därför nu blir rättfärdiga utan förskyllan av hans nåd genom den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus; att om dina synder vore blodröda, ska de dock, i det offrets blod, bli snövita — att om de vore som sanden i havet, ska de dock alla här försvinna.

För det var inte ett helgon, inte en ängel, utan den store, helige Guden, som skapat tusentals världar, som tog sej för att utplåna dem, som tog på sej människornas kött och blod och utplånade därmed människornas synder, "på det att var och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv", ska inte mer dömas och anses efter egen förtjänst, utan efter denne Medlarens, och därför i honom anses alla stunder rättfärdig och för Gud täck.

Vad gäller nu det, att det blinda, svaga, barnsliga tycket säger annorlunda? Vem är du som vill träta med Gud? O, att vi vore visa! O, att Gud en gång rätt öppnade och upplyste våra ögon, att vi finge se detta himmelska ljus och kunde begagna oss av det under livet!

T. ex. när jag tycker att jag varit mer gudfruktig och andlig, och därför Gud mer behaglig, borde jag genast säga: Detta är en tankevilla hos mej, ty Gud har sagt att alla är odugliga, att ingen kan i sej själv någon stund vara honom behaglig, ingen kan av sina gärningar bli rättfärdig o.s v.

När jag en annan stund tycker, att jag  varit så syndig att Gud omöjligt kan vara mej lika nådig som förut, bör jag säga: Detta är en tankevilla hos mej. Ordets eviga dom säger, att jag är i mej själv alla stunder lika värd fördömelsen, men också att min Löftesman är alla stunder lika rättfärdig; att jag alltså i Kristus är alla stunder lika rättfärdig och för Gud behaglig; att om rättfärdigheten kommer av gärningarna så är Kristus fåfängt död. Men om jag är för Gud mer rättfärdig och behaglig, när jag själv varit frommare, och mindre rättfärdig, när jag själv varit ofrommare, då kommer förvisso rättfärdigheten av gärningarna — och "då är Kristus fåfängt död". Från sådan hädelse bevare mej Gud i nåd!

Då jag tycker: Gud måste ha tröttnat på mej för alla mina synder, han kan inte ha behag till mej nu, nej, han är vred och bortvänd för den eller den synden; då bör jag säga: Denna bild är inte den rätte Gudens, utan en vedervärdig avgudabild, ett tankespöke; ty en sådan Gud, som ser på min arma fromhet eller ofromhet och därefter är mej nådig eller onådig och älskar stundom mer och stundom mindre, finns varken i himmelen eller på jorden.

Den ende, rätte Guden är den med alltid lika brinnande kärlek älskande Guden, som har i mej alla stunder lika stora skäl att vredgas och fördöma, men också i Kristus alla stunder lika stora skäl att benåda och älska; som också därför har alla stunder lika stark och brinnande kärlek, lust och behag till mej och omsorg om mej. Sådan är Gud beskriven av det eviga, himmelska ordet. Tycker jag annorlunda, så är det bara ett misstag hos mej, ett falskt beläte av Gud, som kommer sej av att det rätta Guds beläte i syndafallet utplånades ur människan. Sådant är det stora Majestätets eviga beslut, sådan dess avkunnade dom, mot vilken alla våra tankar och tycken bara är hö och strå.

Jag var stund i mej är ovärdig -
om Gud skulle skärskåda mej,
min fromhet och godhet i sej,
fördömde han mej -
men var stund i Kristus rättfärdig,
den stund jag är sämst likaså,
rättfärdig i honom ändå,
ändå!

C O Rosenius´ 209-årsdag: "Du släpper genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan, där inget vatten är." (Sak. 9:11)

Det är sant, det är gruvligt med våra synder, vårt hjärtas lättsinnighet och ogudaktighet. Men, du betungade själ, allting skulle botas, om du bara lärde känna Kristus — du skulle mitt i din största uselhet fröjda dej storligen.

Det är i synnerhet några stycken, som du inte tror och förstår: du tror inte, att all världens synder och dina redan är borttagna — i Kristi dödsminut redan helt sonade, utstrukna och avplanade; du tror inte, att all världens synder och dina blev på korset så verkligt sonade, att de aldrig en minut hindrat din benådning, utan att en evig nåd och rättfärdighet alltsedan den stunden väntat på att bara bli mottagna; att Gud med ett försonat och av kärlek brinnande hjärta sett efter dej på dina villostigar, såsom efter ett bortkommet barn. Trodde du det, så skulle du genast, full av salig förödmjukelse och kärlek, löpa i hans famn och ropa ut: O, min Herre och min Gud.

För det andra tror du inte, att Kristi blod gäller för alla synder; du menar, att det gäller för några yttre och avlägsna synder, samt för vissa måttliga synder, men inte för de inre eller hjärtats ondska,  och inte för de rätt svåra och ohyggliga synderna, och inte för de kvarboende, starka och mäktiga synderna. Allt detta kommer därav, att du inte i levande tro besinnar, att Guds Sons blod är utgjutet för våra synder; för trodde du det, så skulle du försvinna för dej själv, du skulle alldeles glömma dej själv för den förvånande storheten av en sådan försoning. Kunde någon rätt tro, att Guds Sons blod är utgjutet för oss, så skulle den personen väl alldeles förlora sej själv och bara försjunka i ett evigt, saligt åskådande av försoningens under i Kristi blod.

Herren öppne oss ögonen och föröke oss tron!

Vakna då och se, hur en stor skara av evangelister, änglar, profeter och apostlar liksom med en mun vittnat, att Gud så älskade världen, att Han utgav sin ende Son till ett försoningsoffer för hela världens synder, och att denna försoning verkligen skulle tjäna syndarna till förlossning från deras synder och lagens dom. Så vittnar här profeten: "Du släpper ock genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan." Så vittnade Kristus i den natten, då Han gick till sitt lidande: "Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Så vittnar Johannes: "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla våra synder." Så vittnar aposteln Petrus: "Vet, att ni är återlösta med Kristi dyra blod, såsom med ett menlöst och obesmittat lamms."

Och ska vi väl anföra flera strödda vittnesbörd? Tänk, när en hel lång världsålder, med en av Gud föreskriven vidlyftig offertjänst, full av otaliga blodiga offer, i fyra tusen år förkunnat och föremålat världen, hur en gång i tidens fullbordan ett blodigt offer skulle ta bort och försona världens synder! Du arma, lagbundna människobarn, vad väger du mot detta stora vittnesbörd av en hel lång världsålders otaliga blodiga offer, som alla ropar till dej: Inte du, inte du kan bota den skadan, som heter: syndafallet! "Herren har vägt dej på en våg och funnit dej alltför lätt." Nej, Sion! du släpper (endast) genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan, där inget vatten är.

Gör nu här en sund slutsats! Har du förstått, att Gud genom alla dessa vittnesbörd förkunnat oss, att han utgivit sin ende Son till ett blodigt offer för våra synder — säg, är de inte då väl och tillräckligt sonade? Är inte då hela världens synder redan sonade? Eller gäller inte Kristi blod för alla synder? Eller har Kristus utgjutit sitt blod bara för de trogna och bara för vissa smärre synder? —

Såsom Luther säger: "Kristus har sannerligen inte utgjutit sitt blod bara för tänkta och diktade synder, utan för rätta och verkliga synder; och inte blott för de små, utan ock för de rätt stora och svåra synderna; och icke bara för de fordna och övervunna, utan också för de ännu starka, mäktiga och herrskande synder" — ty märk! var skulle vi annars få hjälp och försoning för dessa herrskande och mäktiga synder? Och var skulle vi få kraft till deras övervinnande och dödande, om vi inte först genom tron finge förlåtelsens tröst och fröjd, som ensam är vår starkhet att övervinna de mäktiga synderna? — Vi måste ju först få förlåtelse och frid och fröjd i den Helige Ande, innan vi kunna få kraft att underkuva synden! Gud bevare oss för att inskränka kraften av Guds Sons blod! Skulle inte det "rena oss av alla våra synder"?

Så säger Herren Gud: "Kom och låt oss gå till rätta med varandra: om era synder vore blodröda, så ska de dock bli snövita: och om de än vore såsom rosenfärg, ska de dock bli såsom en ull."

Salig för intet, frälst av Guds nåd
enligt Guds fasta evighetsråd!
Utan förskyllan fick syndare
nåd och förlåtelse.
Äran, äran, den ska Jesus ha
här på jorden och i himlarna!
Han har borttagit alla synderna,
amen, halleluja!

Världen är frälsad från evig nöd,
köpt och förlossad i Jesu död.
Fängelset fångats, fångarna får
ut i det fria gå.
Äran, äran den ska Jesus ha
här på jorden och i himlarna.
Han har borttagit alla synderna,
amen, halleluja!.