Vi torde någorlunda förstå vad första budet kräver. Om nu Herren Gud är nöjd med endast vårt förstånd och vetande, så är härmed allt väl; men det är tvärtom något helt annat, den helige Guden vill ha av oss, nämligen att vi ska göra därefter — inte bara veta, förstå och tala om det, utan verkligen göra vad han bjuder.
Och för att man skulle se att han inte ville tåla att detta hans första bud bleve förgätet och föraktat, utan att han allvarligt ska vaka över dess efterlevnad, har han vid detta bud fogat både en förfärlig hotelse och även ett herrligt löfte. Ty det är just vid detta första bud han tillägger: "Jag Herren din Gud är en stark hämnare, den som hemsöker fädernas missgärning inpå barnen, allt intill tredje och fjärde led, bland dem som hatar mej; men som gör barmhärtighet med mångtusen som har mej kär och håller mina bud."
Fastän dessa ord kan tillämpas på alla buden, må likväl var och en märka av denna allvarsamma hotelse, vilket heligt nit Herren har om sitt första bud, så att vi må ta det till hjärtat för att verkligen göra därefter. Vi torde dock inte vilja åta oss att bära och uthärda Guds vrede. Det är alltså fråga om att göra och inte bara veta sin Herres vilja. Så sa också Herren Jesus till den lagkloke, då denne hade läst upp detta yppersta budet: "Gör det, så får du leva."
Det är ju att riktigt gäckas med den store Guden, det är ju det förskräckligaste skrymteri och gyckel inför hans ögon, om du skulle låta det bero med att endast höra, läsa, förstå och bedöma hans ord och sedan gå bort och förgäta själva efterlevnaden. Så hör då ännu en gång, huru Han talar: "Du ska inga andra gudar ha jämte mej". Vem ska göra detta, om inte just du — du, som hör hans röst — du själv, som läser och förstår hans bud. Eller ska du bara låta andra ta det till sej? Varför är du undantagen?
Och Herren säger inte, att du kan, må eller får göra det, om det behagar dej; utan han säger: du ska — du ska — det står inte i din frihet att göra eller låta det, utan du ska göra det, eller också ha hans rättfärdiga vrede och dom över dej. Han har en gudomlig majestätsrätt att bjuda och befalla över oss. Så säger han inte heller att du ska överge vissa avgudar, men kan behålla en eller annan, utan han säger: "Du ska inga andra gudar ha jämte mej."
Du har kanske inte någon människa till avgud, men har kanske penningen därtill? Du har kanske inte penningen eller mammon, men du har kanske någon egen personlig förtjänst, skicklighet, lärdom eller andra gåvor? Du har kanske inte heller dessa till avgudar, men du har kanske någon synnerlig nåd i det andliga, en synnerlig upplysning, visdom, starkhet, gudaktighet, som utgör din vederstyggliga avgud. Herren ser det, Herren ska döma var och en, utan anseende till personen.
Det är ett evigt och gudomligt allvar i det budet: "Du ska inga andra gudar ha jämte mej." Och tänk åter på ordet älska — du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta". "Älska" betyder också här älska. Är du däremot kallsinnig mot Gud själv, så att du inte med den innerligaste lust vill först och sist umgås med honom, tala med honom och tala om honom — ty "varav hjärtat är fullt, därav talar munnen" — sysselsätter sej dina tankar och ord mer med andra ting, vore det också med de vackraste gärningar, så är det inte Gud själv du mest älskar.
Om du därtill finner hans bud svåra, så att du måste tvinga dej till det som behagar honom, eller du är missnöjd med hans behag, då han tar ifrån dej dina avgudar, förbjuder dina synder, eller tillsänder dej lidande, förakt eller förluster, så älskar du inte honom av all din håg, du älskar dej själv mer än den store Guden och hans behag, du dyrkar den vederstyggligaste avguden, dej själv. Och då måste du väl veta, att du efter Herrens heliga lag är fördömd till helvetet och med all rätt hör djävulen till?
Om du däremot troget håller detta Guds största bud och därigenom även de övriga, då ska du veta att Gud är dej övermåttan nådig, att du täckes honom i allt ditt väsende och ska i tid och evighet åtnjuta allt hans goda. Sådant lär lagen.
Och här måste nu varje människa bli uppenbar. Om du kan vid sådana Guds buds betraktande ännu bli likgiltig, endast en hörare och betraktare som lämnar åt andra att ta det till hjärtat, under det du själv går bort och lever i fåfäng sorglöshet, då är det ju ett säkert tecken, att du är en lättsinnig gudsföraktare, som håller Gud och hans heliga lag för ett intet.
Eller är du en from och religiös människa, men som har det sinnet, att du blott säger: Detta kan ingen människa fullgöra — och så går du bort och lever utan omsorg om Guds vilja och bud, med din förmenta andliga fattigdom, men en fattigdom, som alls inte bryter dej, bekymrar och tuktar dej, utan med vilken du kan leva säker och självbelåten.
Eller du är en av dem, som säger: Detta är riktigt, så bör kristna vara, det och det bör de göra, men du tar själv ingen del i den mödan, har därför inte heller märkt hur helt förtappat det är med all din helighet, utan far hastigt över provet för ditt eget hjärta: då borde du ju märka, att du är en förtjust och förblindad skrymtare — alldeles lik den lagkloke, som kunde riktigt läsa upp det största och yppersta budet och ändå ville "göra sej själv rättfärdig".
Hör här de helga tio bud,
som genom Moses Herren Gud
oss gav på berget Sinai.
Ja, tala, Gud, så lyssnar vi:
Jag, Herren Gud, din Gud är en,
från andra gudar håll dej ren,
till mej sätt all din tro och lit,
mej lyd och älska med all flit.
Fastän dessa ord kan tillämpas på alla buden, må likväl var och en märka av denna allvarsamma hotelse, vilket heligt nit Herren har om sitt första bud, så att vi må ta det till hjärtat för att verkligen göra därefter. Vi torde dock inte vilja åta oss att bära och uthärda Guds vrede. Det är alltså fråga om att göra och inte bara veta sin Herres vilja. Så sa också Herren Jesus till den lagkloke, då denne hade läst upp detta yppersta budet: "Gör det, så får du leva."
Det är ju att riktigt gäckas med den store Guden, det är ju det förskräckligaste skrymteri och gyckel inför hans ögon, om du skulle låta det bero med att endast höra, läsa, förstå och bedöma hans ord och sedan gå bort och förgäta själva efterlevnaden. Så hör då ännu en gång, huru Han talar: "Du ska inga andra gudar ha jämte mej". Vem ska göra detta, om inte just du — du, som hör hans röst — du själv, som läser och förstår hans bud. Eller ska du bara låta andra ta det till sej? Varför är du undantagen?
Och Herren säger inte, att du kan, må eller får göra det, om det behagar dej; utan han säger: du ska — du ska — det står inte i din frihet att göra eller låta det, utan du ska göra det, eller också ha hans rättfärdiga vrede och dom över dej. Han har en gudomlig majestätsrätt att bjuda och befalla över oss. Så säger han inte heller att du ska överge vissa avgudar, men kan behålla en eller annan, utan han säger: "Du ska inga andra gudar ha jämte mej."
Du har kanske inte någon människa till avgud, men har kanske penningen därtill? Du har kanske inte penningen eller mammon, men du har kanske någon egen personlig förtjänst, skicklighet, lärdom eller andra gåvor? Du har kanske inte heller dessa till avgudar, men du har kanske någon synnerlig nåd i det andliga, en synnerlig upplysning, visdom, starkhet, gudaktighet, som utgör din vederstyggliga avgud. Herren ser det, Herren ska döma var och en, utan anseende till personen.
Det är ett evigt och gudomligt allvar i det budet: "Du ska inga andra gudar ha jämte mej." Och tänk åter på ordet älska — du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta". "Älska" betyder också här älska. Är du däremot kallsinnig mot Gud själv, så att du inte med den innerligaste lust vill först och sist umgås med honom, tala med honom och tala om honom — ty "varav hjärtat är fullt, därav talar munnen" — sysselsätter sej dina tankar och ord mer med andra ting, vore det också med de vackraste gärningar, så är det inte Gud själv du mest älskar.
Om du därtill finner hans bud svåra, så att du måste tvinga dej till det som behagar honom, eller du är missnöjd med hans behag, då han tar ifrån dej dina avgudar, förbjuder dina synder, eller tillsänder dej lidande, förakt eller förluster, så älskar du inte honom av all din håg, du älskar dej själv mer än den store Guden och hans behag, du dyrkar den vederstyggligaste avguden, dej själv. Och då måste du väl veta, att du efter Herrens heliga lag är fördömd till helvetet och med all rätt hör djävulen till?
Om du däremot troget håller detta Guds största bud och därigenom även de övriga, då ska du veta att Gud är dej övermåttan nådig, att du täckes honom i allt ditt väsende och ska i tid och evighet åtnjuta allt hans goda. Sådant lär lagen.
Och här måste nu varje människa bli uppenbar. Om du kan vid sådana Guds buds betraktande ännu bli likgiltig, endast en hörare och betraktare som lämnar åt andra att ta det till hjärtat, under det du själv går bort och lever i fåfäng sorglöshet, då är det ju ett säkert tecken, att du är en lättsinnig gudsföraktare, som håller Gud och hans heliga lag för ett intet.
Eller är du en from och religiös människa, men som har det sinnet, att du blott säger: Detta kan ingen människa fullgöra — och så går du bort och lever utan omsorg om Guds vilja och bud, med din förmenta andliga fattigdom, men en fattigdom, som alls inte bryter dej, bekymrar och tuktar dej, utan med vilken du kan leva säker och självbelåten.
Eller du är en av dem, som säger: Detta är riktigt, så bör kristna vara, det och det bör de göra, men du tar själv ingen del i den mödan, har därför inte heller märkt hur helt förtappat det är med all din helighet, utan far hastigt över provet för ditt eget hjärta: då borde du ju märka, att du är en förtjust och förblindad skrymtare — alldeles lik den lagkloke, som kunde riktigt läsa upp det största och yppersta budet och ändå ville "göra sej själv rättfärdig".
Hör här de helga tio bud,
som genom Moses Herren Gud
oss gav på berget Sinai.
Ja, tala, Gud, så lyssnar vi:
Jag, Herren Gud, din Gud är en,
från andra gudar håll dej ren,
till mej sätt all din tro och lit,
mej lyd och älska med all flit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar