Detta är ett ängsligt, ja, förskräckligt kapitel för den som inte blivit något mer dödad från sitt gamla jag och mer helt insvept sej i Kristus, utan ännu tänker på att vi ska göra detta själva — för att inte tala om dem som ingen Andens förstling har, utan är köttsliga även till sinnet, vilket då är en fiendskap mot Gud och hans lag.
Vi ska därför aldrig glömma, att grunden och början till den gamla människans dödande och den nyas uppkomst är, att vi först måste vara dödade ifrån lagen i samvetet och frigjorda, glada och saliga i Kristus, ha i Honom både vår rättfärdighet och vår helgelse. Se, detta är begynnelsen. Förut, då man väl är väckt, men inte troende och frigjord, är allt fåfängt, ängsligt, tungt, trögt, svårt, omöjligt, man är en ängslig träl; såsom Paulus visar att vi inte förr gör Gud frukt, inte förr kan vandra i det nya väsendet efter Anden, än vi först är dödade ifrån lagen, friade från honom, som höll oss fångna.Men se, när jag kan i tron säga med Paulus: "Jag är genom lag död ifrån lagen, för att jag ska leva för Gud" — jag har försökt göra lagen tillfyllest för att bli rättfärdig, men kommit på skam, jag blev mer och mer fördömd, rådlös, maktlös, hjälplös, förlägen, "jag vart död". Men allt vad jag sökte, fann jag i en annan, i Kristus; i Honom är jag rättfärdig, ren, salig. Han är min rättfärdighet. Och ännu mer, jag tänkte sedan, att det vore min sak att helga mej, försökte därtill göra mycket: jag skulle bedja, jag skulle strida, och gjorde allt detta till en egen omsorg, ett eget arbete; men även detta slog mej fel, jag förmådde inget, kunde inte tro, inte bedja, ja, jag var "inte ens bekväm att något tänka", mer än det min Herre för var stund verkade i mig. Då märkte jag, att även min helgelse var Herrens fria nåd och gåva, och jag blev inget, "jag vart död". Men jag lever, dock inte nu jag, utan Kristus lever i mej; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och givit sej själv ut för mej — se, när på detta sätt Kristus blivit både min rättfärdighet och min helgelse, och jag i allt beror var stund av Honom, då, och först då, blir det sanning i min helgelse och min gamla människas dödande; då blir inte bara hennes utbrott hämmade, utan då dödas det inre, dödas själva hjärtat och livet i gamla människan, den djupa, oändliga själviskheten, självinbillningen, egenkärleken.
Med gamla människan menas allt det onda, som är oss medfött av naturen, såsom arv av Adam. Det första och väsentligaste, som hör till detta, är den nyssnämnda själviskheten, egenkärleken och inbillningen om sej själv; ty därtill inlade ormen särskilda frön, då han till våra första föräldrar sade: "Och ni blir såsom Gud". Från denna källa flyter en gruvlig syndaflod i alla naturens krafter, som sedan visar sej i sinnelag, begärelser, tankar, ord och gärningar, såsom högmod, gudsförgätenhet, säkerhet, otro, kallsinnighet, olydnad, självsvåld, lättja, vällust, orenlighet, högfärd, vrede, otålighet, vrånghet, hat, avund, girighet, falskhet, lögn, förtal m. fl. synder och odygder. Så ser den gamla människan ut.
Den nya människan åter, som ska uppkomma och tillväxa i oss, är det nya väsende, som genom tron av den Helige Ande föds i hjärtat — är egentligen en delaktighet av Guds natur — och visar sej hos oss i ett nytt barnaförhållande till Gud, barnaförtröstan, kärlek, mildhet, ödmjukhet, gudsfruktan och rädsla för synden, kärlek till Guds lag, till helighet och rättfärdighet, till försakelse, till renlevnad, till saktmod, tålamod, uppriktighet m. m., vilket vi isynnerhet kan skåda i all sin fullkomlighet i Kristus, som var "Guds väsens rätta avbild."
Vad nu denna nya människan i oss angår, är väl barnet litet, då det är nyss fött, men likväl heligt och Gud behagligt; likasom Kristus, då Han låg i krubban, också var liten och oansenlig, men var dock Guds Son, avlad av den Helige Ande, dyr och älsklig för Gud, änglar och människor. Och såsom detta heliga barn, mitt i ett syndigt Nasaret, fostrades och växte till i visdom, ålder och nåd för Gud och människor, ja, omsider under många strider, lidande och försökelser skred till sitt livs mål; så ska också den nya människan i oss, Kristus i oss, mitt i omgivningen av gamle Adams kvarlevor, av världens och onda andars prövningar, fostras och växa till i nåden, till dess Kristus blir mer och mer ensam verkande och rådande i oss, mer och mer vårt allt i alla — under det den gamla människan, fästad vid korset, dagligen lider, mer och mer avmattas, förkväves och dödas.
Stå upp och be
så du kan se
och undgå syndens faror.
Plötsligt kan du falla ner
i den ondes snaror.
Med Ordets makt
ge noga akt
på var ditt hjärta vankar.
Lär dej hålla helig vakt
över dina tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar