Det väsentliga, ja, själva väsendet i den nya människan, varav vi också heter kristna, är, att Kristus blivit vårt hjärtas liv och livsbehov — Kristus, den korsfäste, syndborttagaren, frälsaren, vännen framför andra vänner. Ja, just det, att Frälsaren i sin försoning är oss det nödvändigaste och ljuvligaste, det vittnar om att vi är kristna, att vi har ätit av livets bröd och dessmer hungrar — druckit och dessmer törstar.
Då en kristen tänker på vad som isynnerhet utmärker hans nya liv och utgör det största däri, så är det detta, att han blivit bekant och förenad med Frälsaren, att Kristus blivit hans hela livs föremål, hans A och O, hans första och sista. I hans nya liv är Kristus solen, av vilken allt upplyses och bestrålas, och omkring vilken allt rör sej. Kristus, funnen, är hans glädje, och Kristus, försvunnen, hans sorg — kort sagt: Kristus är hans liv. Därav känns en kristen igen.
Här är isynnerhet två omständigheter att märka: först att det nu blivit oss en ny natur att vara angelägna om Guds vänskap. Då vi förr var helt liknöjda om Gud och hans nåd och hade blott jordiska behov och önskningar (vad ska vi äta? vad ska vi dricka?) är nu vår ideliga huvudfråga: Är jag ett Guds barn? Har jag Guds vänskap? Detta är likasom andedräkten eller hjärtslagen i den nya människan.
Men märk, detta måste rent av vara din nya natur — inte en tillfällig omsorg, utan en genom hela ditt liv fortfarande natur, att du är först och sist bekymrad om att ha din Guds vänskap. Det kan vara mycket omskiftande med din tröst, din frid, din kraft m. m. Även kan själva denna omsorg om Guds vänskap genom tillfällig förströelse vara avbruten. Men snart vaknar vi däröver med desto större bekymmer; och att det dock är denna omsorg, som i allmänhet och överhuvud taget djupast griper oss, detta är något, som synnerligen utmärker den nya människan och alldeles inte är av kött och blod, utan rakt stridande mot vår natur.
Den andra omständigheten är, att i ditt bekymmer om Guds nåd ingenting annat har blivit din tröst än Kristus, Kristus, hans försoningsblod och hans evangelii ord. Där har du ditt tillhåll, ditt liv, din spis och din förnöjelse. Detta var det som Kristus mest talade om: "den som äter av mej" — "den som kommer till mej" — "den som bevarar mitt tal" — "den som tror på mej". — Det är starka, eftertryckliga ord om denna huvudpunkt, då Kristus säger: "Den som äter av mej". - "Jag är livets bröd; mitt kött är den rätta maten" — "den som äter av mej ska leva evinnerligen." Sådana ord uttrycker just att Kristus är de trognas livsbehov, deras livsvillkor, deras allt i alla.
Se, att du blivit religiös, så att religionen och kyrkliga saker ligger dej om hjärtat, inte bevisar ännu det att du är en kristen; utan märk hur Kristus talar: den som äter av mig — av mig — den, som just i Kristus, hans nåd och hans försoning har sitt livsbehov. Lika litet ligger något bevis på en sann kristendom däri att du dyrkar Kristus såsom din lärare eller ditt föredöme; det kan den säkraste kristna farise göra — utan här är fråga om han och hans försoningsdöd blivit din dagliga tröst emot synden. Detta allena utmärker en kristen.
Detta är vad som i Uppenbarelseboken omtalas såsom tecknet och schibbolethsången, som utmärkte de tecknade. Ty ingen kunde lära sej den sången utom dessa — och den sången var: "Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod." —
Detta är det Luther så ideligen upprepar, då han i sin förklaring över Gal. 4: 6 framställer tecknen till Guds Andes inneboende i våra hjärtan och säger: "Den som gärna hör, talar, tänker och skriver om Kristus, han vete, att sådant förvisso icke sker av mänsklig vilja eller förnuft." Ja, detta är så väsentligt och utmärkande hos den nya människan, att om jag blott finner detta hos en människa, säger jag genast: Det är en kristen, liksom jag genast, då jag ser en mänsklig kropp framför mej och hör den tala ett mänskligt språk, säger: Det är en människa.
Om nu en sådan kristen har något stötande fel, någon oart, så säger jag: "Det är ett lyte, en sjukdom, men — en kristen är han; ty det är omöjligt, att någon på sagda sätt kan ha i Kristus sitt livsbehov, sin tröst och sitt liv och inte vara en Kristi vän, en kristen." Så väsentligt är detta.
Min vän framför andra, min Frälsare god
i kärlek betalat min skuld med sitt blod,
och ständigt mej helar, förlåter, fördrar han
och därför alltmera mitt hjärta intar han.
Mitt högsta, mitt enda behov är hans nåd,
hans dyrbara närhet, hans ledning och råd.
Mitt liv och min lycka, det är att jag äger
min vän och hans vänskap som allt överväger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar