lördag 30 december 2023

"Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?" (Rom. 8:35)

Här möter aposteln det stora huvudbekymret hos Guds barn, nämligen om förblivandet i Kristi kärlek. Aposteln har förut i kapitlet tröstat oss för bekymret om den närvarande nåden mot samvetets anklagelser och fruktan för Guds vrede. Nu vänder han sej mot bekymret för de många farorna för det andliga livet och vill förvissa oss, att ingenting som någonsin kan möta oss under vandringen ska vara mäktigt att skilja oss ifrån Kristi kärlek.

Och liksom förut, så framställer han ock här sin tröst i den triumferande tonen av en fråga. Han säger: Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?

Själva frågan uttrycker visserligen en stark tro och frimodighet hos aposteln; men bara det att fråga väcks därom, huruvida vi kan bli skilda från Kristi kärlek, och att ett utförligt tröstrikt svar här ges oss, bevisar att ett sådant bekymmer plägar oroa de trogna, och att de behöver denna tröst — så visst vi inte bör tänka, att aposteln skrivit något endast för att tillkännage sin egen frimodighet, utan någon avsikt att därmed trösta några, som behövde sådan tröst.

Nej, det är rentav ett allmänt bekymmer hos alla sant trogna, ja, ett utmärkande tecken på den sanna nåden i hjärtat, att de bekymras om förblivandet i Kristi kärlek, att de inte nöjer sej med att för närvarande ha tröst och vara i Guds nåd, utan också tänka på förblivandet däri intill änden. Det är ett gott tecken, att du så levande känner din svaghet och ostadighet, samt hindrens och fiendernas makt, att du fruktar för att berövas din dyra skatt — även om det är en svaghet i din tro, att du inte har en motsvarande tröst i Guds trofasthet och makt. Men själva fruktan är ett gott tecken; ty den utmärker inte bara att du känner din svaghet och fiendernas makt, utan också att själva gåvan blivit dej dyr och oumbärlig. För sådan är ju alltid hjärtats natur, att i samma mån något är oss dyrt och omistligt, känner vi farhågor och fruktan att förlora det.

Har jag en mycket liten skatt att förvara, då känner jag inte mycket fruktan för tjuvar; men är skatten mycket stor, t. ex. en summa av en halv miljon, då tycker jag att alla tjuvar ska veta av den, då finner jag inget rum nog säkert för dess förvarande. Den, som aldrig fruktar för att i denna farliga värld förlora sin salighetsskatt, kan inte ännu hålla dess värde mycket stort. Bättre tecken är det, om du har en besynnerlig fruktansande, en böjelse att nästan beständigt rädas för något bedrägeri och någon andlig fara, och att, såsom en gammal lärare skriver, "när du tänker dej den händelsen, att du en dag skulle förlora gudsfruktan och tron ur hjärtat, du intages såsom av dödsbävan". Sådant vittnar om ett Andens verk i själen, som gjort dej ditt nådestånd rätt dyrt och omistligt.

Men de som bekymras om Guds nåd, de ska tröstas med Guds nåd. Detta är en huvudregel i allt Guds ord. Därefter handlar också aposteln här: just dem som fruktar, dem vill han trösta; dem försäkrar han här, att de har en så mäktig och trofast Herre och beskyddare, att ingenting ska kunna skilja dem från honom. Många mäktiga fiender och hinder ska väl lägga sej i vår väg, "men i allt detta övervinner vi genom honom som har älskat oss". Sådan är den tröst aposteln här förkunnar.

Kristi kärlek. Den nåd, från vilken ingenting ska kunna skilja oss, betecknas här med det korta, men rika uttrycket: Kristi kärlek. Inte vår kärlek till Kristus, utan Kristi kärlek till oss, såsom hela sammanhanget visar; ty i näst föregående vers har aposteln beskrivit endast, vad Kristus gör och gjort för oss.

Men vad vill det då säga att bli skild ifrån Kristi kärlek? Utan tvivel att bli skild från den personliga delaktigheten av Kristi kärlek, alltså från nådeståndet. I nådeståndet utgör Kristi kärlek hela vår salighet. Inte därmed nog att vi genom Kristi kärlek undfått allt vad som hör till liv och salighet, Faderns eviga nåd, frihet från all fördömelse, den Helige Ande i hjärtat, barnaskapet och arvsrätten i himmelen. Utan det är också just Kristi kärlek, som redan här utgör de trognas dyrbaraste skatt och sällhet.

För den äkta bruden är brudgummens kärlek mer än alla hans gåvor och ägodelar. En trogen själ säger med Asaf: "Herre, när jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord."

En trogen själ känns även igen på att när hon förgått sej, består hennes bekymmer mest däri, att hon fruktar att hon förtörnat sin Herre och förverkat hans kärlek. Därför är detta uttryck, "Kristi kärlek", taget helt och hållet ur ett troget hjärta.

Och nu säger aposteln: "Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?" Såsom förut är anmärkt, ligger redan i frågans ton en tröstefull visshet, att ingen och inget ska kunna skilja oss ifrån denna kärlek. Och vi måste ju kalla det en stor och gudomlig tröst, att vi har en så trogen och mäktig Herre, som i alla frestelser och faror ska stå oss bi och hjälpa oss lyckligen igenom, när vi åkallar honom, fastän vi inte får den trösten, som vårt gamla hjärta gärna ville ha, nämligen att vi inte mer är i sådan fara att vi dagligen ska behöva åkalla Herren och bero av honom.

Lovad vare Herren! Vi har dock i hans makt och trofasthet alltid tröst på den tid, då vi känner behov därav. Och endast sådan är den tröst, Herren vill ge oss.

Jag är viss och därpå litar:
ingen fara eller nöd
ska mej från min Jesus slita,
inte liv och inte död.
Inga andemakters vilja,
fjärran eller nu och här,
ska mej från Guds kärlek skilja,
som i Jesus Kristus är.

söndag 24 december 2023

"Ordet vart kött." (Joh. 1:14)

Ordet, det eviga ordet vart kött! Guds evige Son blir människa, en verklig människa, blott icke en syndig, utan en ren människa.

Född av kvinna. Den, som är född av en sann, naturlig kvinna, måste vara en sann, verklig människa. En verklig kvinna föder intet annat än en verklig människa. Så är då Guds evige Son verkligen en medlem av vårt släkte, så att hans stam och släktingar räknas ibland Adams avkomlingar, såsom också första bladet av nya testamentet visar. Guds Son är vår släkting, vår blodsförvant, "bröderna lik", synden undantagen. Obegripliga Guds kärlek, som fattade ett så besynnerligt och nådefullt råd om vår frälsning!

Men här svartnar det dock för förnuftets öga. Guds evige Son vår blodsförvant, vår bror! Är det sant? Är det möjligt? Jag börjar och jag slutar, och jag börjar igen med denna punkt. Är det sant? Är det möjligt? Jag kan inte begripa det, men jag kan inte heller komma ifrån det. Mina tankar snärjs såsom i ett nät av eviga obegripligheter, men också oundkomliga vittnesbörd; och frågan har den vikt, att med den hela kristendomen står eller faller, och med den vår frälsning och salighet.

Å ena sidan är det alldeles för mycket stort och herrligt, att vi arma fallna människobarn ska vara så högt skattade och hedrade, att Guds evige Son ska vara vår broder och blodsförvant — det är för mycket stort och herrligt, så att jag inte kan tro det för dess storhets skull.

Å andra sidan är mej denna stötesten för svår att bortkasta. Där står en hel värld av vittnesbörd om honom: Först en hel lång världsålder av besynnerliga förutsägelser och sedan en efterföljande världsålder av besynnerliga uppfyllelser, av de underbaraste punktliga uppfyllelser av allt, vad som var förutsagt. Kan jag helt kasta bort den personen, som utgör föremålet för alla dessa förutsägelser och uppfyllelser? Den stenen, som av byggningsmännen blev bortkastad, men som Gud dock gjorde till en hörnsten, ska också jag försöka att kasta bort honom?

Eller kan jag kasta bort bara vad jag ser för ögonen i denna dag av hans rike på jorden? Ja, kan jag kasta bort allt som jag själv erfarit av den trogne Herren? O nej, Han är en levande och närvarande Gud, vi känner honom ju, och det endast såsom uppenbarad i köttet; ty ingen känner Fadern utom Sonen. Men då — kan jag då å andra sidan tro allt detta stora och herrliga, som ligger däri, att Gud är vorden uppenbar i köttet? Det är ju dock alldeles för mycket stort och herrligt!

Och likväl är det en evig och gudomlig sanning — en sanning, som är lika viss och gudomlig, om än alla människors förnuft går sönder på densamma. Ja, Gud vare lov, att vi inte kunna begripa den, d. ä. att vi inte har en så liten Gud, att vårt arma blinda förnuft kan följa honom. Gud bevare oss för att ha en Gud, som inte skulle övergå vårt förstånd! Men att det arma, fallna och trånga hjärtat inte kan behålla denna outsägliga skatt och glädje, det är dock en plåga, för vilken man kan önska sej en snar förlossning.

Kunde jag blott behålla denna stora herrlighet levande i mitt hjärta, att Guds evige Son är vår blodsförvant, vår broder, då ville jag inget mer, då hade jag nog. Ja, för tid och evighet nog. Ty då skulle jag dock draga sådana slutsatser av det saliga förhållandet, att inte mer någon enda sorglig tanke skulle kunna få rum i mitt hjärta; nej, mitt arma hjärta skulle väl hellre vilja sönderbrista av allt för stor fröjd och glädje. Ty har vårt fallna och förnedrade släkte blivit så hedrat, att Guds evige Son har givit sej in i vårt släkte, blivit en av oss, blivit vår blodsförvant — o, då vill jag inte mera veta — då har vårt släkte sannerligen blivit så ärat och upphöjt över alla änglatroner, ja, upp till själva himmelen, att man må väl säga, att vår genom syndafallet lidna skada, skymf och förnedring är mer än rikligen hämnad och ersatt; så att det omsider nu är den allrastörsta ära att vara människa — ja så, att de heliga änglar sannerligen hade skäl att önska: "Ack, den som vore människa!"

Det är sant, vad Luther anmärker, att sedan Guds Son blivit en människa, borde det dock ha den frukt och verkan på oss, att vi skulle innerligen älska och glädjas åt allt, vad som heter människa, och aldrig mer kunna hysa ovänlighet mot någon medlem av det släktet. Alla kristna borde ock till sin tröst och uppmuntran mot all livets vedervärdighet något djupare försänka sej i denna betraktelse och be Gud om nåd att få den in i hjärtat, så att de med stor förundran och glädje kunde säga: Nu vill jag inget mer! Guds Son är en människa. Då ska med allting bli väl. Är Guds Son vorden vår blodsförvant, då anar jag någon större kärlek i Guds hjärta till oss människor, än vi vanligen tror; då måste det inte vara, såsom det ofta förekommer  oss, att Gud är fjärran och liknöjd om oss, nej, då måste det endast ligga något djupt fördöljande därunder, något underligt lekande med oss, när han så förhåller sej, som om han inte brydde sej om oss.

Ordet blev kött och tog sin boning bland oss,
kom till vår jord, Kristus är hans namn.
Så Gud sig härlig för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja
vår Herre Krist.

lördag 23 december 2023

"Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, människorna en god vilja." (Luk. 2:14)

Så sjöng den från himmelen utskickade änglaskaran på Jesu födelsedags morgon, när budskapet var utropat: "I dag är eder född Frälsaren." Strax vart med ängeln ett stort tal av den himmelska härskaran, som lovade Gud och sade: "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, människorna en god vilja."

Hur mycket mer skulle inte vi, som är av det så högt välsignade människosläktet, vi, vilka den glada tidningen egentligen angår, böra fröjdas och sjunga detta Herrens pris? Detta ämne är därför högst glädjande och kärt för trogna hjärtan.

Ja, det är väl i sej självt så stort, herrligt och glädjande, att den som kunde riktigt tro och se det gudomliga under av nåd och kärlek, som ligger däri, "att den evige Guden blir ett människobarn, att Skaparen ligger på hö och skarn och oss helt och hållet sej skänker", skulle väl för stor glädje knappt kunna leva, skulle väl av idel outsäglig fröjd beständigt ropa ett evigt och oupphörligt: "Ära vare Gud i höjden!"

Ingen på jorden kan väl rätteligen tro och fullt besinna detta; men de trogna har dock över detta ämne, såsom över allt vad Kristus gjort till  vår frälsning, en sådan glädje, som eljest ingenting annat i hela vida världen kan skänka, och en sådan glädje som eljest ingen annan, ingen, som inte är rättrogen, någonsin haft.

Härav kommer, att detta ämne även förträffligen tjänar dej, om du en gång ville rätt allvarligt pröva halten och beskaffenheten av din gudaktighet. En sann julglädje, liksom all verklig glädje över Kristus och i Kristus, utmärker verkligen en sann kristen.

På glädje och glädje är stor skillnad. Mången kan väl vid julen vara upprymd för några ljuva högtidskänslor, vartill många anledningar kan bidra; men att verkligen för egen del vara så glad åt själva Frälsaren och hans födelse, att han börjar älska, prisa och tala om honom, såsom man ju gör, när man är glad åt något, det kan han inte en halv timme.

Mången går ännu längre: han kan vara mycket religiös, andäktig, nitisk, verksam för Guds rike, tänka och tala klokt i andliga ämnen, ja, bedja, kämpa och göra många goda verk för att bli salig. Men att verkligen i sitt hjärta glädjas över Frälsaren, att med lust tala om honom, bekänna och prisa hans förtjänst, det kan han  inte en enda timme.

Och vad bevisar detta? Ja, vad kan detta bevisa annat, än att Kristus inte ännu blivit sådana människors hjärtetröst och skatt; att de inte ännu rätteligen trott på honom; att de inte fått Anden, som ger liv; att de är antingen i en köttslig säkerhet invärtes mitt under all religiositet, såsom fariseerna — ty då har inte Kristus sådant värde, att hjärtat kan bli glatt — eller också ligger de för hemliga skötesynder, eller av judiskt egenrättfärdighetsarbete, ännu i otro.

Skriften kan inte bli om intet, den som säger: "Andens frukt är kärlek, fröjd, frid. Guds rike är rättfärdighet och frid och fröjd i den Helige Ande." Där det nu aldrig blivit frid och fröjd i den Helige Ande, där har ännu aldrig Andens liv eller Guds rike tillkommit. Och åter säger Skriften: "Jag tror, därför talar jag." "Där er skatt är, där förblir också ert hjärta; och varmed hjärtat är fullt, därav talar munnen."

Av detta följer åter, att den som inte vill tala om Kristus, inte har sin lust däri, utan hellre talar om andra ämnen, som väl också kan vara viktiga, den har i dessa andra ämnen större skatt, större glädje och tröst än i Kristus; och Kristus är då inte hjärtats trosgrund, om än förståndets och bekännelsens.

Ja, av detta följer, att så länge du aldrig blivit så tröstad och glad i Kristus, att du börjat vilja tala om honom, prisa och bekänna honom, så har du inte ännu rätteligen trott; du är antingen under syndens träldom, säker och sovande, eller under lagens träldom i finare eller grövre egenrättfärdighetsarbete.

Så sannas ännu alltid andligen, vad de ifrån babyloniska fångenskapen frigjorda israeliterna bekände om sej själva: "Då vi var fångna, då vi satt vid älvarna i Babel, då hängde vi upp våra harpor på de pilträd, som är där; då bad de oss sjunga och i vår gråt vara glada; men — hur skulle vi sjunga Herrens visa i främmande land?"

Och så är det. Att vill förmå en otrogen själ, som ännu är främmande för Gud och bunden i sin ande, till andlig glädje, är lika fruktlöst, som att vilja förmå snö och is att brinna. Sjunga och tala kan man möjligtvis; men att verkligen glädjas, det är hjärtats egen fria sak, som man inte kan tvinga sej till. Och att fröjdas i Frälsaren och självmant prisa hans förtjänst, det är en Andens frukt, är Guds fria gåva. På Sions berg sjungs en sång om Lammet, som är dödat; "och ingen kunde lära den sången", förutom de tecknade. Och ingen kan smaka en rätt julfröjd, förutom de troende.

Detta är ägnat att tjäna oss till självprövning. Detta visar oss också vad som egentligen fordras för att få en sann julfröjd, nämligen att hava lärt känna vad synden vill säga, samt i Kristus finna sin förlossning därifrån. Med andra ord: här fordras bättring och tro.

Ära vare Gud i höjden,
som i kärlek underbar
ende Sonen, Jesus Kristus,
till vår frälsning givit har!
Född är Frälsaren och Herren,
konungen i Davids stad.
Varje mänska, ung och gammal,
sjung och var av hjärtat glad!

onsdag 20 december 2023

"Mej förutan kan ni inget göra " (Joh. 15:5)

Det är anmärkningsvärt, att i grundtexten står här ett dubbelt nekande, som uttrycker: "alldeles inget." Jag vill inte glömma, att Herren själv här sagt: "Ni kan alls inget, alls inget göra". Och Han har ännu till detta lagt en bild, som på det starkaste uttrycker detta "alls inget", nämligen i den från stammen avbrutna grenen, som ligger på marken och förtorkas; det är ju omöjligt, att en sådan gren skulle i detta tillstånd bära frukt. Se, om en sådan gren säger Kristus: "Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, med mindre den förblir i vinträdet, så kan inte heller ni, utan att ni förblir i mej." Allt bedjande, allt allvar, all kamp och strid är fruktlösa, tilldess ni först är inympade i mej. Utan att ni förblir i mej, kan ni ingen frukt bära.

Så talar Kristus här. Och så säger aposteln: "Vi är inte ens bekväma att tänka något, såsom av oss själva." Besinna, när man inte ens kan regera sina tankar, vad kan man då göra? Så säger också samme apostel, att Gud även måste ge dej den goda uppriktiga viljan. Han säger: "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." Och detta verkar Han i de förödmjukade själar, som av sina egna fruktlösa bemödanden endast lärt, att de själva allsintet förmår. När de hör hans röst och låter sej vändas till Jesus, gör Han dem levande i honom. Men vill de själva strida och verka, då måste ännu allt ont råda över dem. —

Sådant hade en gammal kristen lärt, då han till en yngre broder, som klagade över sin ömkliga vanmakt i striderna, gav det underliga svaret: "Det är ju inte möjligt, att du kan segra, medan du strider." Då detta ansågs alltför kätterskt, tillade den gamle: "Så länge du strider, menar jag, så länge ditt eget jag ännu har någon kraft oförsökt och ärnar genom den övervinna." Nej, du ska bli till intet. Då kommer Herren och frågar dej: Har du ännu någon förmåga att försöka? Kan du ännu göra något själv? Svarar du då av hjärtat: Nej, jag är förtappad, det är slut med mej; så säger Herren: Då kan jag väl dra dej utur träcken och sätta dina fötter på ett hälleberg, så att du kan gå med säkra steg.

Så beror då allt liv, all lust och kraft att bära frukt av förblivandet i Kristus. När jag har den saliga hemligheten i mitt hjärta, att jag är i Guds vänskap, att Gud förlåtit mej alla mina synder, och att jag har av Kristus en sådan outsägligt stor tjänst och nytta, nämligen att ingen synd tillräknas mej, utan jag lever i ett sådant förhållande av beständig skuldfrihet, som om ingenting vore synd, som om aldrig någon lag varit oss given, varken ett eller tio bud - o, då blir mej den Herren på allvar dyrbar, och då bryr jag mej föga om hela världen, då vill jag leva för min Herre, då bekänner jag Honom med ord och exempel och gör nu med nöje, vad förr varit svårt. Jag är väl inte befriad från det orena och motsträviga köttet, men i denna trosförening med Frälsaren ligger dock den egentliga fruktbärande kraften.

Därtill kan jag nu först rätteligen bedja emot allt ont, ty jag beder nu i tron och i Jesu namn, och inte med detta självrättfärdiga syfte, som förut gjorde, att Herren inte kunde höra mej; ty då hade endast min själviska inbillning fått näring. Nu har jag allt i Herrens nåd och ser bara på hans välbehag; och då gäller, vad Herren säger: "Om ni förblir i mej, och mina ord förblir i er, allt det ni vill må ni bedja, och det ska ske er." Och vad du inte får på denna väg, nämligen genom förblivandet i honom, det befall åt hans vishet och välbehag. Han kunde väl, om han ville, göra dej alldeles helig och änglaren; men han vet bäst vad som är nyttigast för oss.—

Du svarar: "Inte kan den Helige vilja det onda; visst måste felet vara hos mej, då jag inte får den och den kraften!" — Sannerligen, felet är säkert hos dej, men nämligen något sådant fel, som Kristus omtalat. Du vill t. ex. leva i din egen starkhet och inte i hans nåd, då är det felet. För en sådan benägenhet lät Han Petrus sållas av satan och Paulus kindpustas av en sådan, för att lära honom inte förhäva sej, och sade: "Låt dig nöjas åt min nåd; ty min kraft är mäktig i de svaga." Den gången var svagheten för Paulus hälsosammare att lära känna än starkheten.

Eller du vill leva i fåfänglighet, i en förströdd och världslig anda och inte hålla dig tätt intill din Frälsare, men vill ändå själv föra ett varsamt och kristligt leverne; då är det felet, ty då avtar genast frukterna, och Herren säger: "Såsom grenen kan inte bära frukt av sig själv" o.s.v. Likaså, om du lever i otro och trälsinne, såsom redan är visat, då kan du inte bära frukt.

Härav kommer, att om det också ser ut än så orimligt, att du skall fortfara att förbli i honom, då det syns dej så skröpligt med din kraft, så finns inget annat råd; vart ska du fly? Han är den ende, som har all makt i himmelen och på jorden! Han är den ende ormaförtramparen, som är kommen att förstöra djävulens gärningar. Sök då bara att bli ännu närmare förenad med honom och komma till en ännu vissare tro!

Bliv i Jesus, vill du växa till
i de stycken som din Gud behagar!
Bliv i Jesus, om i tron du vill
ta ditt kors att bära alla dagar!

Bliv i Jesus, vill du hålla ut
modigt, troget, segerrikt i striden!
Han med frid skall kröna dej till slut
och din mödas dag är snart förliden.

Bliv i Jesus, lita på hans makt
och hans trofasthet i alla skiften!
Att han skall fullborda vad han sagt,
därom vittnar tydligt hela Skriften.

måndag 18 december 2023

"Guds rike är inte mat och dryck, utan rättfärdighet, frid och fröjd i den helige Ande." (Rom. 14:17)

Vill vi veta vad som gör oss till kristna, gör oss för Gud rättfärdiga och till hans rikes medlemmar, då säger här aposteln, att detta inte är mat och dryck, eller något som vi kan göra, utan endast det stora som Gud gjort för oss, endast "Guds rättfärdighet", med tron anammad. "Den som har Sonen, han har livet." Detta är den rättfärdighet, vari Guds rike egentligen består.

Därför har också Luther kraftfullt och skönt förklarat texten så här: "Guds rike, varigenom Kristus regerar över alla troende och såsom en trofast konung beskärmar, straffar, besoldar, leder och regerar dem, och de även däremot förtröstar på honom och villigt tar emot hans faderliga tuktan och straff och följer honom i lydnad, är inte världsligt eller timligt, utan andligt. Det består inte i mat och dryck eller i något yttre ting, utan endast i rättfärdighet, i tröstande och tillfredsställande av människornas hjärtan och samveten. Därför är det inget annat än förlåtande och borttagande av synden, genom vilken samvetet blir befläckat, bedrövat och förorenat. Ty liksom ett världsligt rike består däri, att folket måtte kunna leva i ro och fredligt nära sej med varandra, så ger Guds rike sådana ting andligen, det förstör syndens rike och är inget annat än ett beständigt utplånande och förlåtande av synder. Däri visar Gud sin herrlighet och nåd i detta livet, att han från människorna tar bort och förlåter synder. Detta är ett nådens rike här på jorden. Men när synden med sitt hovsällskap, djävulen, döden och helvetet, inte mer kan anfäkta människorna, då blir det ett herrlighetens rike och fullkomlig salighet."

Men när vi alltså blivit befriade från synden och beklädda med Kristi rättfärdighet, då följer visst också därav ännu en rättfärdighet, som vi kallar "levernets rättfärdighet", som består däri att vi genom tron och Anden fått nya hjärtan, så att vi nu i kärlek och villig lydnad ställer hela vårt leverne efter Guds ord, hur ofullkomligt det än lyckas oss. Men vi begynner och far därefter, att också vi måtte så älska och tjäna vår nästa, som Kristus har älskat och tjänat oss. Vi vill nu inte bara göra vår nästa all rätt, utan också allt gott, och blir så alla människors tjänare, även de svagas och oförståndigas, bara för att vara alla till tjänst och nytta.

Och när vi så regeras av kärleken och ser endast på vår nästas nytta, då sker det, som Luther åter säger, att "en kristens gärningar har inget namn", d. ä. han gör inte några vissa gärningar, så att man kunde nämna dem, utan han gör allt möjligt, som är för människor nyttigt; han är inte mera bunden av vissa regler, utan endast av den, att älska och göra, vad kärleken för varje fall bjuder.

Det andra, som aposteln nämner, heter frid. Denna frid består egentligen i det goda förhållandet till Gud, att vi nu icke mer är under hans vrede, utan i hans fulla vänskap och nåd, är hans barn och vänner. Men med detta förlikta tillstånd följer också genom samma tro ett saligt medvetande därom, så att vi även har en hjärtats och samvetets frid, som kallas en barnaskapets ande, i vilken vi ropar: "Abba, käre Fader." De genom syndafallet förlorade barnen är åter i Guds vänskap, kan åter tala med honom förtroligt, såsom barn med sin fader. Sådant kan ju i sanning kallas "Guds rike", ja, "himmelriket på jorden".

Det tredje stycket, han därtill räknar, är fröjd i den Helige Ande. En kristen har inte bara frid, utan också fröjd i den Helige Ande, ja, stundom en "outsäglig glädje i all vår bedrövelse". Denna glädje "i den Helige Ande" är visserligen också en naturlig följd av den levande tron på evangelium, vilket ju bådar oss en "stor glädje", såsom ängeln sade vid Jesu födelse; men på samma gång är den även, likasom tron själv, en direkt gåva av Gud och ett sådant Guds verk som ingen känner utom den som erfar det.

På denna fröjd över evangelii nåd har vi många exempel i Skriften, såsom de tretusen på pingstdagen, den etiopiske hovmannen, fångvaktaren i Filippi m. fl. Den själ, som ifrån vredens tillstånd kommit i förlikning med Gud och nu i Andens ljus ser, i vilket himmelrike av nåd och salighet hon då inträtt, måste ju innerligen glädjas och fröjdas, om hon är vid klar besinning.

Denna fröjd ges också ofta i rikaste mått genast vid den första trosvissheten och i de ljuvliga bröllopsdagarna, då Brudgummen är nära eller förnimbar, då ännu inte hans fördöljande och andra prövningar blivit för svåra. Dock ges fröjden mycket olika, efter Herrens särskilda uppfostran med olika själar, och vanligen så att den som har mindre bedrövelser också har mindre av den övernaturliga glädjen, då däremot efter en större bedrövelse vanligen ges en större fröjd — såsom de heligas historia och erfarenheten lär oss.

Guds menighet, sjung till vår Skapares lov
- änglar sjunger med -
han gav oss till frälsning sin enfödde Son.
Vi spelar och sjunger för Herren!

Slå harpan, du fromme psalmist på vår jord
- strängen är av guld -
för Jesus, vår Konung, Guds levande Ord.
Vi spelar och sjunger för Herren!

Då hör vi de glödande tungornas röst
- Anden själv är här! -
som ger oss sin eviga glädje och tröst.
Vi spelar och sjunger för Herren!

måndag 11 december 2023

"Gud har inte skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla " (Rom. 8:32)

Här skulle nu förvisso varje hjärta bli brinnande av fröjd och kärlek, om vi bara kunde få andliga ögon och sinnen att se och betänka vad som sägs här! Ty här anförs ett sådant bevis på Guds oförlikneliga kärlek och barmhärtighet, att det övergår alla naturliga tankar. Och detta allrahögsta kärleksbevis består däri, säger aposteln, att Gud för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla.

Detta är nu Skriftens stora huvudämne och det som vi för liv och gudaktighet allramest behöver, men på samma gång det vi allraminst kan behålla i våra hjärtan, det som av otron, förnuftet, känslan, synden och djävulen mest fördunklas. Därför vill vi något närmare eftersinna vad som ligger i detta språk.

I) Vad först själva gåvan angår, säger aposteln, att Gud har givit oss sin egen Son. Med de orden "sin egen" uttrycker aposteln, att Kristus är Guds Son i den egentliga betydelsen, Guds Son till naturen, för att skilja honom från dem, som äro Guds söner genom nåd och upptagelse. Det är också endast i denna händelse, nämligen att Gud har givit oss sin egen Son, i ordets egentliga betydelse, som gåvan kan tjäna till att bevisa Guds omätliga kärlek. Hade Gud givit oss en ängel eller en högt benådad människa, hade därmed inte varit bevisat, att han också vill ge oss "allting". Här måste vara en gåva som är större än allting annat, eftersom aposteln kommer till den slutsats och visshet, som han uttrycker med denna fråga: "Hur skulle han då inte också ge oss allting med honom?" Lovad vare Herren. hans ord är visst och klart: Kristus är Guds sanne och evige Son, från tidens begynnelse utlovad. Men vilken människa kan väl på jorden fullkomligen tro något så stort? Kunde vi riktigt tro detta, att Gud verkligen utgivit sin egen, evige Son för oss, så skulle vi väl bli såsom drömmande av idel salig förundran, glädje och kärlek. Eller kan du tro detta och likväl ett ögonblick tvivla, att Guds hjärta är fullt av förbarmande kärlek och omsorg om allt, vad som heter människa? Kan du tro att Gud utgav sin ende Son att bliva vår broder och vår Frälsare, ja, vårt offerlamm, och dock på samma gång tvivla på tillräckligheten av Guds nåd och kärlek? Kan du tvivla på att han också vill ge oss allting med Sonen?

II) Detta Guds kärleksbevis ska bli oss ännu större, om vi fattar och betänker vad som ligger i orden: inte skonat, utan utgivit. Dessa ord säga oss något om sättet och ändamålet för Sonens utgivande. Då aposteln säger, att Gud "inte skonat" sin Son, antyds därmed först, att det varit ett offer, en påkostande sak för Guds faderliga kärlek till Sonen att utge honom till att lida och dö; Fadern har likasom våldfört sitt eget hjärta, sin kärlek till den enfödde, och just därmed givit det högsta bevis av sitt djupa förbarmande över människan. Så sade också Herren Gud till Abraham, när denne stod i begrepp att offra sin son: "Nu vet jag, att du fruktar Gud och inte skonat din ende son för min skull."  Att Gud inte hållit sin egen älsklige Son för dyr att utgivas för oss till ett offer, var således, enligt detta Guds eget erkännande till Abraham, det högsta prov av kärlek som han kunnat bevisa. Men isynnerhet därför att han utgav sin Son till ett offer, till det bittraste lidande och den ångestfullaste död. 

Så bär honom alla profeterna vittnesbörd. Så sade han också själv den natt då han gick till sitt lidande: "Mitt blod blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." Så vittnar en stor evangelisters skara, att "honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss"; att "han har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss"; att "han av Guds nåd skulle smaka döden för alla". Så ropar också de saliga skarorna med hög röst inför Lammets tron: "Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." O, när sådant blir levande och sant för våra hjärtan, då blir vi på en gång saliga och har nu inte mer ord för att värdigt prisa denna Guds kärlek, att han för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla.

III) För oss alla. Detta är nu den tredje punkten i vårt språk, som bör förklara oss Guds kärlek, i det han utgav sin Son för oss. Han gav honom ut för oss alla. Denna omständighet medför två högst viktiga lärdomar om Guds kärlek. Den första är den som ligger i själva uttrycket, att var och en, ingen enda utesluten, är försonad i Kristi död, är återlöst med hans blod ifrån alla sina synder, ifrån döden och djävulens våld, och kan, får och bör anamma denna nåd och bli salig. Den andra lärdomen är den, att när Kristus är utgiven för alla, alltså även för de gruvligaste syndare, så följer av detta att Guds nåd och kärlek måste vara alldeles oberoende av någon vår värdighet, och alltså även oberoende av våra bättre eller sämre stunder — den måste alltså vara en oföränderlig kärlek.

Låt oss ofta och djupt betrakta sådant!

Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd,
då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod:
långt större Lammets död och blod!
Jag är av hjärtat nöjd.

Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast inte du är ren och from,
du likaväl är en
av dem som Gud till broder fått,
i himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd.

O, stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag!
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd.

måndag 20 november 2023

"Nu sedan tron är kommen är vi inte längre under tuktomästaren." (Gal. 3:25)

Luther säger: "En kristen är inte en sådan människa som ingen synd har, utan en sådan som ingen synd blir tillräknas" — en sådan, som har det särskilda privilegiet, inte att göra synd, utan att, om så illa sker, att hon förgår sej, hon aldrig ska dömas efter lagen; ty skulle vi ännu svara inför lagen och dömas efter denna, så bleve intet kött frälst, och då vore det bäst att genast taga avsked ifrån all tanke på saligheten. Men då vore allt Guds evangelium falskt, då  vore Kristus fåfängt död, och alla trogna förtappade i synder.

Men Skriften säger, att "just det lagen inte kunde åstadkomma, i det han vart försvagad av köttet, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse". Skriften säger, att Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss". Skriften säger: "Nu sedan tron är kommen, är vi inte längre under tuktomästaren", lagen.

Detta är orsaken varför ingen synd tillräknas de trogna; såsom David och Paulus uttryckligen vittnar, att saligheten är den människas, vilken Gud ingen synd tillräknar. Observera, de säger inte: Hos vilken ingen synd finns, utan vilken ingen synd tillräknas.

Men det är inte nog med det, att vi är fria ifrån lagen och att ingen synd tillräknas oss, utan därtill kommer ännu, att tvärtom en rättfärdighet tillräknas oss, som inte finnes i oss, en hög, fullkomlig och evig rättfärdighet, nämligen Kristi oss förvärvade rättfärdighet. Såsom åter Skriften vittnar: "Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror;" och åter: "Saligheten är den människas, vilken Gud tillräknar rättfärdigheten utan gärningar."

Av detta kommer, att vi för Guds ögon inte bara är fria från all synd, utan också tvärtom fullkomligt rättfärdiga, ja, själva rättfärdigheten och alla stunder täcka i Honom, som är kärkommen, så att Gud nu kan helt obehindrat älska oss med hela sitt hjärtas kärlek. Allt detta kommer därav, att vi är iklädda Kristus med allt, vad Han var och gjorde för oss, så att Gud ser oss an bara i sin älsklige Son.

— Se nu, säger Luther, "vad den kristna tron har för en översvinnelig rikedom, åt vilken alla Kristi verk och lidanden blir givna till egendom, att hon kan lika så fullt förlita sej därpå, som om hon själv gjort dem. Ty Kristus har sannerligen inte gjort dem för sej själv, utan för oss. Han behövde intet av dem, utan Han har samlat oss denna skatt, för att vi ska tro och äga Honom". Och åter: "Eftersom Kristus är min genom tron, och jag är hans tillbaka, kan ingen lag beskylla mej mer än Kristus. Och om än lagen kommer och angriper mej, kastar jag dock sådant emot honom och säger: Jag har ju gjort allt och mer, än du ens vill ha (genom min borgesman, Kristus); och änskönt jag ännu har synd i mitt kött, har jag dock min rättfärdighet i Kristus; Han är min och ger mej allt vad Han har, alltså är jämväl hans renhet min — alltså kan lagen inget uträtta emot mej. Men ser jag ner på mej själv, finner jag ännu mycket orent på mej, därtill lagen har rätt. Lagen säger: Du har synder (inför Gud). Svarar jag: ja, så är jag förlorad. Säger jag: nej, måste jag ha en stark grund att stå på. Varifrån vill jag väl ta detta mitt nej? I min egen barm lär jag sannerligen inte finna det, utan i Kristus; där måste jag hämta det och kasta det för lagen. Han kan säga nej emot lagen, har också därtill grund, ty Han är helig och utan synd. Och detta sitt nej skänker Han mej, eftersom Han skänker mej sin rättfärdighet."

Se, sådant menar Skriften, då hon säger: "Ni är döda ifrån lagen genom Kristi lekamen", eller att Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror; att det är ingen fördömelse i dem, som är i Kristus Jesus; och att ingen synd tillräknas dem.

O, här skulle vi dock stanna och besinna oss — besinna våra konungsliga fri-och rättigheter — besinna, om allt detta är sanning eller inte. Antingen måste ju allt detta vara sanning, eller är det lögn. Är det sant att inget är fördömligt i dem som är i Kristus Jesus, att fastän synden ännu bor i dem, ja, överrumplar och kullkastar dem, den ändå aldrig tillräknas dem, eftersom de inte är under lagen, utan under nåden, och att de alltså aldrig ska stå till rätta inför lagen, så länge de håller sej till Kristus i tron? Är detta sanning, så är det en förvånande herrlig sanning. O, en förvånande sanning!

Och dock, sanning är det, så visst som Guds ord inte kan ljuga. Sanning är det, trots allt vad djävulen, verkhelgonen och vårt eget förnuft må säga därom. Sanning är det, om jag också nu inte har den ringaste känsla därav.

O, här vill vi stanna, här förlusta oss och fröjdas mitt i jämmerdalen, att Herren vår Immanuel har grundat ett sådant saligt rike på jorden, att syndare ska vara inför Gud inte syndare, utan heliga, täcka och älskliga.

Må verkhelgon knorra och skriftlärda bråka,
de gör ju så ofta förbund med varann,
de fyller sitt koger i syfte att råka
just den som i enfald vill tro på Guds Lamm.

Men aldrig de eländas sköld ska fallera,
än tål den en dust ifrån fiendens här,
och visste de förut hur allt skall passera
de skulle bespara sej många besvär.

Friskt mod, hur än satan vår ofärd bereder,
den klippa står fast som vi bor i ändå.
Vi fäller ej modet förrn klippan skjuts neder,
men klippan är Gud, och nog skall han bestå!

Ja, pris vare Gud, som sej själv oss har givit
till livsgrund, rättfärdighet, klippa och sköld!
I dej, Herre Jesus, vi härskar i livet
och sjunger för evigt om seger och fröjd!

söndag 12 november 2023

"Mitt rike är inte av denna världen." (Joh. 18:36)

Vad ett rike av denna världen är, det ser vi med ögonen: det "kommer med utvärtes åthävor", med yttre prakt och anseende, makt, härar, vapen, ära, titlar och allehanda anstalter, som tjänar för detta yttre lekamliga livet. Kristi rike åter är ett andligt och osynligt rike, för människoögon föraktligt och eländigt, och tjänar inte för detta livet, utan för vårt eviga goda och för en annan tid.

Emot vårt allrastörsta onda, det andliga och eviga, har alla världens riken ingen hjälp. Synden böjer de mäktigaste konungar under sitt välde; djävulen, "denna världens furste", tvingar alla konungar och furstar att tjäna sej, då de inte flytt till Kristus och blivit av honom förlossade; för döden nedlägger varje konung sin spira och låter stilla bortföra sej, ja, den eviga fördömelsen drabbar lika visst en obotfärdig konung som någon annan människa. Således, för detta eviga onda har världens riken ingen hjälp, men här är det, som Kristi rike ska tjäna oss. 

Kristi rike har väl i världen inget anseende, det är för människors ögon eländigt och jämmerligt, såsom dess konung var, då han stod kindpustad, bespottad och försmädad inför Pilatus. Hans rike syns alltså högst eländigt, det skyddar inte mot förakt av världen, inte mot förtryck av människor, inte mot kors och lidande, inte ens mot frestelser och anfäktningar av synden och satan, nej, det drar hellre allt sådant över oss. 

Men för Guds vrede och den eviga döden skyddar det; från synden, både dess straff och herravälde, befriar det; från djävulens hela regering och övermakt frälsar det; mot helvetet och den eviga elden bevarar det. De människor, som tror på Kristus och är i hans rike, ska inte dö evinnerligen, utan när den lekamliga döden gör slut med det eländiga jordelivet, då ska de först börja att rätteligen leva — likasom Kristus just då ingick i sin herrlighet, när han blev dödad. Sådant är Kristi rike, sådan hans mening i de orden: "Mitt rike är inte av denna världen". 

Men detta ska vi isynnerhet inprägla hos oss genom bilden av själva konungen; ty även därtill skulle Kristi djupa förnedring och lidande i så gripande drag framställas för våra ögon, att de trogna i alla tider skulle i honom se en förebild till deras egen väg genom lidande till herrlighet. Och så nedslående och besynnerlig blir oss ofta den vägen, eller Kristi rike på jorden, att också dess egna mest upplysta medlemmar oupphörligt förbryllas däröver. Därför måste du väl och flitigt betrakta konungen såsom ett exempel på rikets art och beskaffenhet. 

Öva dej då i synnerhet i att väl sammanhålla de stora motsatserna hos Kristus, motsatserna mellan väsendet och utseendet. Se, vilken stor och herrlig person! Och se, vilken djup förnedring, vilket ömkligt utseende! 

Till personen och i verkligheten är han den store "ärans konung", Faderns enfödde Son, åt vilken även såsom människa Fadern "givit all makt i himmelen och på jorden" och givit "ett namn, som är över alla namn, att i Jesu namn alla knän ska böja sej, deras som är i himmelen, på jorden och under jorden, och alla tungor ska bekänna, att Jesus Kristus är Herren, Gud Fader till ära". Sådan är konungen i verkligheten. 

Men se, vad därav synes på honom. Han föds i en stallkrubba, han är genom hela sitt liv den mest "föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet", så fattig, att när "rävarna hade kulor och fåglarna under himmelen nästen, hade människans Son inget, där han kunde luta sitt huvud"; och när han håller sitt betydelsefulla, hos profeterna förebådade intåg i Jerusalem, då rider han på en lånad arbetsåsna med sina fattiga lärjungars kläder till sadel. 

Är detta den store ärans konung, om vilken profeterna sjungit ifrån världens begynnelse? Ja, han är densamme, "ärans konung, Herren, mäktig i strid". Men så alls intet synes detta nu, att man inte kunnat undra, om alla människor frestats att hånle åt hans konunganamn och säga: Det är då visst en tiggarkonung. 

Läggom nu härtill den åsyftade lärdomen, att sådan som konungen är, sådant är hans rike — ett rike av de skarpaste motsatser, den största ära och herrlighet inför Gud, men under den största uselhet inför oss själva och alla människor. 

Hans rike är ett rättfärdighetens och fridens rike, och då är där på samma gång också en beständig synd och strid och oro. 

Hans trogna är i den allrahögsta nåd och ära inför Gud, är inget mindre än Guds barn, "söner och döttrar, säger allsvåldige Herren", ja, vi är Kristi bröder och medarvingar, som ska "skina såsom solen i vår Faders rike"; och då går vi här på jorden ofta såsom alldeles övergivna av Gud, såsom vore vi under hans vrede för våra synder. 

Då ska vi komma ihåg vår konungs gestalt, och att det just tillhör hans rike, att den stora nåden och herrligheten här i tiden ska vara fördolda under all jämmer och uselhet, för att tron ska ha en beständig övning.

Konung är du visst,
Herre Jesus Krist,
om du bär en törnekrona
eller högt i himlen tronar,
Herre Jesus Krist, 
konung är du visst.

Men ditt rike är
ej av världen här.
Du med svärd ej seger vinner,
ej med våld ditt folk du binder,
ty av världen här
ej ditt rike är.

Konung, gör mej ren
ifrån lögn och sken!
Låt mej av din sanning vara,
lär mej korsets visdom bara!
Konung, kom hit in!
Rena själen min!

fredag 3 november 2023

"Var fasta, rika och ovikliga i Herrens verk alltid." (1 Kor. 15:58)

Du, som läser detta, du är kanske lycklig att ha blivit utvald ur världen till en Jesu efterföljare — lycklig att nu stå i en innerlig förening med din Frälsare:

O, håll det du har, så att ingen tar din krona!

Djävulen har svurit oss döden och går omkring, än såsom ett rytande lejon, än såsom en ljusets ängel. Många, som "begynt i Anden, lyktar i köttet", än genom världen och lustarna, som på nytt återtar dem — de tröttnade vid striden och köttets dödande och gav sej på nytt i syndens tjänst — än genom att för någon mäktig och ihärdig frestelse drunkna i misströstan; än genom nya lärors tjusande makt, varigenom de fördes ut från enfaldigheten i Kristus och i själva livet torkade bort — "då jag inte satt och stillade min själ", säger David, "så vart min själ avvand, såsom en blir avvand från sin moder" — än genom högmodsinbillningar, som är all inneboende nåds död.

Somliga avfallna känns lätt igen, då de rentav återgår till världen och synden och inte mer umgås med Guds ord; andra åter behålla ett sken av gudaktighet, men det är ingen ande i dem, inget liv, inget behov av nåden och evangelium, utan bara "formen av det, som är vetande och rätt i lagen". "Och då hade det varit dem bättre, att de aldrig förstått salighetens väg ... och har det yttersta blivit dem värre än det första."

O bed, att Gud nådigt förskonar dej för en så olycklig ändalykt! Och känn vikten av apostelns förmaning: Var fasta och ovikliga!

Var fast i tron, håll dagligen vänskap med din Frälsare; låt ingenting vara dej så angeläget som att för var dag vara förvissad om din Guds vänskap, att ständigt och alltid bli funnen i Kristus.

Var fast i kärleken och gudaktighetens övning, så att du inte låter trötta dej, varken av människors ondska och otacksamhet, eller av ditt eget onda, så att du blir slapp och efterlåten, när kampen blir mycket hård och långvarig. Håll ut ännu en liten tid med köttets dödande; nu gäller det; nu pågår striden för kronan. "Var trofast", säger Herren, "var trofast intill döden, så ska jag ge dej livets krona."

Var fast i hoppet och i tålamodet under ett bittert kors och lidande. Håll ut, nu gäller det! det är bara en liten ond stund det handlar om. Avfalla kan man lätt, men uthärda och intaga himmelens borg, det fordrar en kamp.

Fasta och ovikliga, säger aposteln. Var "oviklig" från det gamla ordet! Låt dej inte omföras av mångahanda lärdomsväder, såsom de veka rör som drivs hit och dit av vinden. Vi lever i en tid, då alla möjliga nyheter i det andliga utbjudas; den ena kommer med ett, en annan med något annat. Och människonaturen är sådan, att det gamla är snart osmakligt och av inget värde, och det nya livar. Akta dej för att följa denna naturens art! Och var inte nog inbilsk att tro att ingen kan förvilla dej, att du alltid själv ska märka vad som är rätt eller orätt. Var inte heller så otacksam mot den gudomlige Anden och sanningen, som har fött dej på nytt, att du skulle anse ännu en annan lära kunna vara bättre — eller att något nytt behövs för den, som redan "är i Kristus". Aposteln säger: Ni är fullkomliga i Honom; och nu vill du fullkomna det nådeståndet med någon ny egen gärning! Hur vill du då svara din Frälsare, när Han frågar: Var du inte redan salig i mig?

Vi ska inte vara barn och låta oss bevekas och omföras av allehanda lärdomsväder. Nej, såsom ni har anammat Herren Jesus Kristus, så vandra i Honom — och var rotade och uppbyggda i Honom och var fasta i tron, såsom ni är lärda, och var i henne rikligen tacksamma. Var rika i Herrens verk alltid. Var mer och mer flitig i Herrens tjänst den lilla tid, som återstår att leva i köttet, så att du inte, i andlig lättja, "lever för dej själv, utan för Honom, som för oss är död och uppstånden".

I allt, varmed du kan befordra Herrens ära eller hans dyrköptas välfärd, må du flitigt och rikligen bevisa din tjänst och inte tröttna och avta i det goda, utan tvärtom bli mer och mer flitig däri. Somliga börjar så lovande, att med glad och villig håg tjäna Gud och syskonen; men efter några år är de slappa och kallsinniga, där är ingen drivande håg och kraft mer. Detta är en bedrövlig utgång av en så vacker början.

Låt oss vaka! Låt oss väl akta oss, så att inte naturen bedrager oss! "När vi gör gott, låt oss inte ledas därvid; ty vi ska också i sinom tid få uppskära utan återvändo." "Den som sår i sitt kött, ska av köttet uppskära förgänglighet; men den som sår i Anden, ska uppskära av Anden evinnerligt liv."

O, ditt arbete i Herren är inte fåfängt. Vakna upp, besinna dej! Det kommer ännu allt det som ska komma. Vi har inte efterföljt några kloka fabler. Det kommer ännu, nämligen "pris och ära och oförgängligt väsende åt dem, som med tålamod i goda gärningar far efter evigt liv".

Lev för Jesus - ge åt honom
livets sköna vårdag, men
även sommarns kraft och styrka
och den sena hösten än!

Ge dej helt, för det begär han,
själv han gav sej helt åt dej,
när han fattig och föraktad
led och dog för dej och mej.

Ge dej helt, för det har ingen
än förlorat något på.
Lev för Jesus, tills du salig
in i himlens ro får gå.

tisdag 31 oktober 2023

"Jag ser en annan lag i mina lemmar, som strider emot den lag som är i min håg, och griper mej fången i syndens lag." (Rom. 7:23)

På detta har vi tyvärr alltför många exempel i vårt skröpliga leverne, både i avseende på tron och på vandringen.

Jag har i min håg även den lagen, att jag vill tro allt det min allsmäktige Herre sagt, om det än vore aldrig så orimligt för mitt blinda förnuft. Men hur går det? I mitt blinda och högmodiga förnuft är en annan lag, som griper mej fången och säger: Det och det är orimligt, ja, omöjligt — och då nu inte jag ser sakens möjlighet, så tvivlar jag på Guds ord och "gör Honom till en lögnare". Detta är ju en gruvlig synd, som jag aldrig vill begå; men att jag ändå begår den, det betecknar förvisso att jag "grips fången av syndens lag".

Eller hur går det dej t. ex. att tro artikeln om våra kroppars uppståndelse? Efter sinnet håller du Herrens ord om detta heliga och sannfärdiga, och du håller Gud mäktig att kunna göra allt, vad Han vill och sagt, men en stund kommer, då du fäster ögonen på några multnade ben, och du tänker: Ska också våra kroppar uppstå? Nej, det är orimligt. Då har den lag, som är i dina lemmar, ögon och förnuft, gripit dej fången.

Ja, med själva den stora huvudartikeln om syndernas förlåtelse händer ju oupphörligt detsamma! Du har all din salighet i tron på Jesu blod, att detta renar oss från alla våra synder; men förrän du hinner tänka det, har du börjat se på någon viss synd, som du mest lider av, dess otillbörlighet och oändlighet, och du tänker: Det borde dock någon gång bli slut med synden; jag syndar ju ännu alltjämt; hur kan jag då tro Guds nåd? — och så är du snart fången i otrons och förnuftets lag.

Likaså när annan nöd, brist och bekymmer uppstår, då säger dej den lag, som är i din håg: Hoppas på Gud. Han är en allsmäktig och trofast Fader. Frukta inte, tro allenast. Men då hör du genast en annan lag från ditt otrogna hjärta, som säger: Detta kan dock inte hjälpas, det är omöjligt, det är förbi o. s. v. På detta sätt erfar vi oupphörligt i vår klena tro, hur lagen i lemmarna griper oss fångna.

Och detta sker oss inte bara med tron och hoppet, utan ock med levernet. Efter den lag, som är i min håg, håller jag Guds bud inte endast heliga och sanna, utan också hjärtligen kära; men på ett ögonblick blir de mej såsom ett intet, jag kan inte besinna och vörda Guds närvaro, det är mej så, som vore Gud inte till; det går mej så, som aposteln säger: "Jag vet inte vad jag gör; ty jag gör inte vad jag vill, utan det jag hatar, det gör jag".

Jag ville vara orubbligt saktmodig och mild, men grips i ett ögonblick av vrede och otålighet. Jag ville vara beständigt ren och fri från alla syndiga begärelser, men grips fången av syndens lag, så att jag gör det jag hatar. Jag ville vara ödmjuk mot alla människor, tålig i bedrövelsen, oegennyttig och himmelskt sinnad; men på ett ögonblick är jag förd från mitt rätta sinne till ett tillstånd, som är mej en gåta och en förskräckelse.

Vad är nu allt sådant, om inte just det aposteln här säger: Jag grips fången i syndens lag, som är i mina lemmar. Och vem kan säga, hur illa det då kan gå till?

Att nu Anden likväl behåller segern, det beror på att själen under allt förblir i den heliga håg som ännu fortfarande reser sej upp emot köttet, strider emot synden och med ånger och tro åter upprättas vid nådastolen, åter får förnyad tröst, håg och kraft att fortsätta vandringen efter Anden. Det beror på att själen genom alla förödmjukande erfarenheter bara blir desto mer gudfruktig, alltmer lär känna sin svaghet och syndens fruktansvärda makt, samt alltmer drivs till bönen och ordet, för att där söka hjälp.

Hur det går med detta, det är ett mycket viktigt förhållande att ge akt på; för går det tvärtom så, att själen börjar bli alltmer borta från nådastolen, trivas i synden och ursäkta den, då vittnar detta om ett tillbakagående, ja, om sömn eller död. Men blir synden tvärtom alltmer förskräcklig för anden, och just den synd, som mitt kött mest älskar, så att jag omsider håller alla andra synder ringa emot denna, håller mej själv för den ovärdigaste syndare, men nåden och Kristus alltmer oumbärliga: då vittnar detta, att anden under alla strider blir alltmer gudfruktig och helgad. Skulle det åter ha kommit därhän att all strid upphört, att själen nu finner sej så god och from som hon vill vara, då är detta ett säkert tecken på att hon somnat och stilla givit sej åt fienden.

När det går som bäst i detta livet, går det så, att synden inte är död och fåfäng, utan besvärlig och tryckande, eftersom jag inte lämnar mej åt dess vilja, utan vakande och bedjande kämpar emot den. Men då blir ofta striden hård och nöden stor. Detta är vad de tjusta och sovande själarna inte vet av; detta är den strid som förs av dem som kämpar för en krona, och hos vilka lagen uppväckt all begärelse.

Om vägen ger sår
och frestaren ofta min undergång spår,
då för det mej bara till Frälsarens famn,
där stillnar min strid och där har jag min hamn.
Min sköld och mitt svärd och min rustning han är,
min Frälsare kär,
min Frälsare kär. 

onsdag 18 oktober 2023

"Kom, låt oss gå tillrätta med varandra, säger Herren. Om era synder än vore blodröda, ska de bli snövita." (Jes. 1:18)

Så snart syndaren är utblottad och avklädd all egen berömmelse, vill Gud inget mer — han vill nu endast förlåta och trösta honom för allt.

Ty det är ju genom allt Guds ord uppenbart, att synden är avplanad och Gud nådig och brinnande av oändlig kärleks nitälskan att få förlåta och trösta syndaren. Men denne vill ingen nåd ha, utan i sitt adamitiskt styva sinne tänker han själv bestå inför Herren. Detta sinne är den enda dammen mot Guds nåd.

Men är blott den dammen borta, då har Guds nåd fritt lopp, och då blir allt väl. Kan Adamsbarnet bara ödmjukas, så att det vill ha nåd, inte bara vill återvända och förlika sej med Gud, utan också överge allt eget tillgörande och taga nåd som nåd — o, då får det genast förlåtelse och mycken förlåtelse! Då kommer syndaren tillsammans med den store förlåtande Gudens barmhärtighet, på vilken icke är någon gräns eller ände.

Du har synder på samvetet, går tryckt och fördömd och kan inte göra det minsta till sakens botande. Men hör! Du slipper. Du slipper göra det minsta därtill, och slipper även förtvivla och förgås.

Lova Herren, o själ, "den som förlåter dej alla dina synder!" Du har förtjänt att aldrig tröstas, utan att alltid och evigt gå sorgsen och fördömd, men du slipper! Du får vara glad; du får kasta din börda bort och vara alldeles fri och glad, som om du aldrig hade syndat.

Lova Herren, min själ, Herren, som förlåter alla dina synder! Gud förlåter synder, förlåter alla synder och i alla omständigheter och alla tider och förlåter alldeles oförskyllt och förlåter grundligt. Lär blott känna det gudomliga förlåtandet, eller be Gud om tron, så ska allt bli väl!

Många tror sej rätt väl förstå Guds förlåtande, men förstår ändå inget av den. Först bör vi lägga märke till, att förlåtelse eller nåd utgör motsatsen till all förtjänst; såsom Paulus säger: "Är det nu av nåd, så är det inte av gärningar; annars vore nåd inte nåd. Är det däremot av gärningar, så är det nu inte nåd; annars är gärning inte gärning!" —

Förlåtelse är också helt annat än ursäkt. Gud ursäktar inte synden, men förlåter den, varför också sådant som är alldeles oursäktligt likväl kan förlåtas; ty förlåtelse innebär ren nåd, eller att en människa, som efter all rätt inte skulle skonas, utan dömas och straffas, likväl nu av idel barmhärtighet blir benådad och fri från alltsammans. Förlåtelsen innebär, att Gud inte handlar med oss efter våra synder och inte vedergäller oss efter våra missgärningar.

Och se, sådan är Gud! Han handlar alldeles inte med oss efter våra synder. Om Gud en enda stund handlat med oss efter våra synder, så bleve intet kött frälst! Men hela Kristi rike på jorden är idel förlåtelse över alla som i tron håller sej till Kristus, ja, ett beständigt förlåtande, ett alldeles oförskyllt förlåtande och ett grundligt förlåtande. Eller är det inte nog säkert och bekräftat, att Gud förlåter alla dina synder? Har inte himmel, jord och helvete, ja människor och andar både väl och eftertryckligt fått veta, att Gud förlåter alla synder, och att ingen blir fördömd för syndens storlek, utan endast för nådens förakt?

Gud har själv i egen person, samt genom profeter och änglar, ja, genom ende Sonen och hans apostlar och genom en stor evangelisters skara, med tusende fasta försäkringar betygat, att han vill förlåta synder. Alla helvetets portar ska inte kullslå vittnesbördet av denna lysande här, eller beröva oss vår visshet om syndernas förlåtelse. Hela bibeln, från början till slut, innehåller egentligen inget annat än Guds stora åtgärder till syndernas förlåtelse. Själva lagen var utgiven förnämligast för att vi skulle lära oss värdera och ta emot förlåtelsen.

Och allt vad Guds Son gjorde på jorden, det skedde allt till våra synders förlåtelse. Han blev ett människobarn, blev vår broder och medlare, uttryckligen därför, såsom ängeln sade, att Han skulle frälsa sitt folk ifrån deras synder. Han utgöt sitt heliga blod uttryckligen därför, att Han skulle försona världens synder, såsom han själv sade: "Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Han instiftade döpelsen, där han upptar oss i ett evigt nådeförbund. Han instiftade nattvarden, för att där kunna ofta under vår vandring ge oss en ny försäkran om syndernas förlåtelse; Han lärde oss i Fader vår dagligen och bestämt bedja: Förlåt oss våra skulder. Varför skulle han göra allt detta, om det inte varit hans allvarliga mening och vilja att förlåta synder?

Gud har sannerligen inte givit oss sin Son från himmelen för att fördöma världen, eller blott för något kort, timligt gott! Allt vad Herren gjort försäkrar oss, att han har en verklig och allvarlig vilja att förlåta oss våra synder, återta oss till sina barn och käraste vänner, såsom han också skapat oss för detta och av idel nåd givit oss det eviga livet.

Om din synd än är blodröd,
ska den bli så vit som snö.
Om din synd än är blodröd,
ska den bli så vit som snö.
Om den är röd som purpur
ska den bli som ull.
Om din synd än är blodröd,
om din synd än är blodröd,
ska den bli så vit som snö,
ska den bli så vit som snö.

torsdag 12 oktober 2023

"Synden ska inte bli väldig över er, eftersom ni står under nåden och inte under lagen." (Rom. 6:14)

Aposteln säger att de som lever under nåden och inte under lagen, över dem ska synden inte bli väldig. Detta är ju en besynnerlig försäkran.

Men på vad beror då detta förhållande, att synden inte ska få herraväldet över oss, därför att vi inte är under lagen, utan under nåden?

Detta grundar sig på två omständigheter. Den första grunden ligger i det av nåden pånyttfödda hjärtats art; den andra åter i Guds hjärta och regering.

Då en själ är "genom lagen dödad ifrån lagen" och nu lever bara av nåd, har hon därmed även fått ett nytt hjärta, som nu innerligen älskar Gud och hans vilja och verkligen hatar synden; då hon däremot förut, när hon gick under lagens träldomsok och inte trodde denna förlåtelse, utan såg Gud hotande och vred för hennes synder, inte kunde av hjärtat älska Honom och hata synden. Hon kunde väl för Guds hotelser ängslas över synden och lida av den, men inte verkligt hata och förbanna den, utan förhöll sej till synden såsom en förjagad älskare, som med sorg sliter sej från det älskade föremålet, bara för faderns stränghets skull.

Eftersom Gud stod för själens öga bara såsom hotande och vred, kunde hon inte få kärlek, lust och fröjd i Honom, och därför hade hon sin kärlek fästad vid den synd Han fördömde. Det är, såsom en Andens man med rätta har anmärkt: "Oförlåten synd är älskad; blott förlåten synd är hatad".

Men kärleken är den mäktigaste kraften i människan; det som är föremål för min kärlek, det beherrskar mej. Den kärlek och fröjd i Herren och det hat till synden, som uppstår i en själ, som ifrån lagens träldom försättes i nådens rike, är dessutom inte bara en naturlig genkärlek, utan verkligen "Guds säd" i den pånyttfödda, Guds Helige Ande, boende i den troendes hjärta; och det är endast denna Guds säd, som övervinner, beherrskar och dödar synden, ja, som t. o. m. gör, att vi "inte kan synda", såsom Johannes säger, inte kan trivas med synden och därför inte kan "ge oss till att tjäna" den — och så länge har den inte herravälde.

Detta är det första, som här är att märka, för att förstå vårt språk. Dessutom är här ännu en annan hemlighet. Då aposteln säger, att "synden inte ska bli väldig över dem, som inte är under lagen, utan under nåden", grundar sej denna försäkran på något mer än vårt nya heliga sinne; den grundar sej också på Gud själv.  Hemligheten är den, att då en människa är "genom lagen dödad ifrån lagen" och har all sin tröst bara i Gud och hans nåd, då är människan i det svaga och beroende barnatillstånd, som Gud själv åtagit sej att svara för.

Då aposteln i 2 Kor. 12 säger: "När jag är svag, så är jag stark", då uttalar han hemligheten. "När jag är svag, så är jag stark." Detta grundar sej nämligen på det förhållande, Herren hade uttalat med de orden: "Min kraft är mäktig i de svaga." Guds kraft bevisar sej endast på de svaga. Gud vill inte ge sin kraft åt de starka, åt dem som själva ännu tilltror sej någon kraft, utan endast åt dem, som med allt sitt arbete blivit till skam och intet och därför nu lever endast av nåd.

Men de som är under lagen, som ännu inte blivit utmattade och tillintetgjorda, utan ännu tror sej kunna göra sej själva till syndens beherrskare, de arbetar ännu med egna krafter. Om de än ber till Gud om hans kraft, strider det emot hans vishet och nådeslagar att förläna dem denna på en tid, då de ännu innerst hoppas på sin egen kraft, inte blivit dödade av lagen och lever bara på nåden. Den som mer ytligt ser på en självstark människas fromhet, kan tycka, att även hon äger Guds kraft emot synden; men Herren säger att det är en enbart utvärtes renhet och däglighet, lik de vitmenade gravarnas. Själva syndens inre makt har ännu inte blivit uppenbarad för människan, eftersom den ännu kan hoppas på egna krafter och iakttagelser; därför är ännu det inre fördärvet i sin obrutna kraft.

Helt annorlunda är det med dem, som förtvivlat på sej själva och har all sin rättfärdighet och starkhet endast i Kristus. Och för sådana tillintetgjorda själar, dessa svaga och beroende barn, ansvarar nu Herren själv — dem tröstar Han och säger: "Låt dej nöja med min nåd; min kraft är mäktig i de svaga."

Detta är den andra omständigheten, varför aposteln kan försäkra, att synden inte ska bli väldig över dem, som inte är under lagen, utan under nåden. Men då detta är en hemlighet för allas vårt förnuft, behöver vi synnerligen ge akt på den lärdom, aposteln här ger oss, nämligen att synden endast då kan beherrskas, när vi inte är under lagen, utan under nåden.

Alltid salig, vill jag inte mer
synda bort den tid mej Herren ger.
Gode Gud, om blott din vilja sker
är jag alltid salig.

Alltid salig, fast jag mången gång
fäller modet under jordens tvång
och ej sjunga kan min nya sång
- jag är likväl salig.

Alltid salig, ty jag har nu fått
saligheten till min arvelott,
allt av nåd från Gud som ger allt gott:
han har gjort mej salig.

söndag 1 oktober 2023

"Förlåt oss våra skulder." (Matt. 6:12)

Denna bön: "Förlåt oss våra skulder", är den nya människans hjärtearbete, varigenom alla övriga krafter i henne sätts i rörelse. Då hjärtat i kroppen stannar och inte mer driver blodet genom ådrorna, då är det slut med livet, då flyktar själen; likaså: då denna bön upphör, så att man inte mer suckar om förlåtelse, inte mer behöver komma till nådestolen, då är det slut med nådelivet, då flyr Guds Ande.

Vi vet ju att hela det andliga livet beror av två huvudsakliga nådeverk, som i korta ord kallas bättring och tro, eller å ena sidan syndens levande kännedom, som driver människan till bön både om förlåtelse och hjälp mot synden, och å andra sidan den nådens kännedom, varigenom människan kommer till nådestolen och begär och tar emot denna förlåtelse. Det är för denna allraviktigaste punkt i vårt andliga liv, som Herren lärde oss denna bön.

Vi vet, att om allt annat, som tjänar till liv och gudaktighet, finns hos en människa, men denna umgängelse vid nådestolen saknas, så är allt falskt och dött; såsom Herren Kristus ger tillkänna, då han säger till församlingens ängel i Efesus: "Jag har emot dej, att du har övergivit din första kärlek". "Den första kärleken" är trolovningskärleken, den nyss benådades kärlek för erhållen förlåtelse, varom Herren sade: "Den som mycket förlåtes, han älskar mycket." Detta är det första, denna bön vill lära oss.

Ty då Herren lärde sina barn i denna dagliga bön bedja: Förlåt oss våra skulder, märker jag därav allraförst, att hans barn ska vara sådana, som allt framgent känner behov av förlåtelse och alltså känner synder som bekymrar dem; ty inte kan han ha ämnat sin bön till ett tomt uttryck av något, som man inte mer bekymras över, alltså till skrymteri, utan sannerligen till uttryck för ett verkligt bekymmer. Gud förskräcke oss för det skrymteriet, att vi skulle fortsätta att be denna bön, under det vi inga bekymrande synder visste med oss! — Så finner vi då, att denna bön vittnar, att de rätta kristna ska ha en fortgående syndakänsla och ett fortgående behov av förvissning om syndernas förlåtelse. Detta var det första, vi här borde lära och allvarligt betänka.

Men det andra vi finner här är, att det inte lär bevisa något emot vår kristendom, att vi vet med oss bekymrande synder. Det finns några kristna, som med allt sitt ljus i evangelium och sitt flitiga bruk av detsamma är sällan rätt fria i sin ande, bara därigenom att de inte erhållit den kraft och befrielse från sina synder, som de anser att den rätta tron ska medföra. De vet väl, ty de ser det i hela Skriften, att de trogna också hat synd, att köttet strider emot anden o. s. v., men inte dessmindre, så snart några verkliga synder framträder hos dem själva, blir de förbryllade och förlorar sin frimodighet genom den tanken, att sådana inte skulle äga rum hos dem, om de vore rätta kristna; och därmed förråder de, att i deras innersta dock gömmer sej den föreställningen om de rätta kristna, att de är fria från verkliga synder. Sådana borde likväl, varje gång de ber denna bön, väckas ur sin förvillelse och besinna, att det måste ännu finnas verkliga synder hos de rätta kristna; ty inte behöver vi be om förlåtelse för några synder som inte verkligen finns hos oss. Nej, då Herren Kristus här lär sina bästa lärjungar en bön, som de och alla rätta kristna skulle dagligen bedja, och i denna bön lär dem säga: "Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem, som är oss skyldiga", då märker jag, att hans sanna barn ännu har verkliga synder att dras med; då märker jag, att Han inte föreställt sig några barn, som skulle vara fria ifrån synder, utan tvärtom, att synden skulle ännu alltid bekymra dem.

Det tredje jag märker av att Herren lärde oss be denna bön, är, att han ärnade och ville verkligen förlåta oss synderna, att han beredde sej på ett beständigt förlåtande med sina barn. Tänk, när den trofaste Frälsaren själv sade: "Be alltså: Fader vår, förlåt oss våra skulder", då vill han ju sannerligen förlåta dem. Här har vi åter den väldiga tröst, som ligger i den omständigheten, att Herren lärt oss be om något särskilt. Då vet vi ju alltid, att åtminstone den saken, som han själv lärt oss begära, måste han vilja ge oss. Eller skulle vi föreställa oss, att den trofaste Herren och Frälsaren, som utgav sitt blod till syndernas förlåtelse, skulle, när han därjämte lagt orden i  vår mun, hur vi bör begära denna förlåtelse, likväl inte ge den, när vi kommer och gör, just såsom han själv lärt oss, och ber om det? Skulle han i denna allra allvarsammaste angelägenhet för våra själar så gäcka oss — han, som kommit av stor kärlek och givit ut sitt blod för oss?

Vem är det då, som likväl gör oss denna sak så oviss, som kväljer våra hjärtan med ett dunkel och en ovisshet om Guds nåd, varigenom vi nästan aldrig är rätt tillfreds med och förvissade om den? Ska vi inte märka att det är våra själars fiende, och därför börja att på Kristi trofasthet vara på det högsta förvissade om denna förlåtelse!

Gud, förlåt oss våra skulder,
ge oss nåd till ärlig bot,
så att vi kan helt förlåta
dem som brutit oss emot.

lördag 30 september 2023

"Han handlar inte med oss efter våra synder och vedergäller oss inte efter våra missgärningar." (Psalt. 103:10)

Här är nu orden så nådefulla och tröstliga och så tydliga, att man kan aldrig nog fröjdas åt dem, prisa och tacka - och aldrig nog behjärta dem!

Först är det hela evangelii innehåll, att Gud inte handlar med oss efter våra synder, utan efter sin Sons förtjänst. Herren har en gång handlat med en efter våra synder och vedergällt honom efter våra missgärningar. "Ty honom, som av ingen synd visste, har Gud för oss gjort till synd." "Sannerligen han bar vår krankhet och lade på sej vår sveda, Herren kastade allas våra synder på honom. Han, han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull." "Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sej själv och förebrådde dem inte deras synder."

Här är grunden varför han inte handlar med oss efter våra synder, varför de största syndare fått nåd och de största helgon i gärningarna blivit fördömda.

Men det är sant: med ett visst folk vill Herren handla efter deras synder. Det står i Rom. 4: 4: "Honom, som håller sej vid gärningarna, blir lönen inte räknad av nåd, utan av plikt", d. ä. de ska få efter förtjänst, därför att de vill ha det så, och alltså inte i sanning hyllat Sonen. "Men honom, som inte håller sej vid gärningarna utan tror på Honom, som gör den ogudaktiga rättfärdig, hans tro blir honom räknad till rättfärdighet."

I korthet: Att Gud inte handlar med oss efter våra synder, är hela evangeliets innehåll; och likväl sitter den smittan outplånlig i alla människor, även de trogna, att Gud ändå ska vara oss nådigare, då vi varit frommare, och mindre nådig, då vi försyndat oss. Men vore det så, då vore rättfärdigheten sannerligen av gärningarna, och då är Kristus fåfängt död. "Men är det nu av nåd, så är det inte av gärningar; annars vore nåd inte nåd! Är det åter av gärningar, då är det inte nåd; annars vore gärning inte gärning."

Men se nu vidare, hur hög denna tillräknade rättfärdighet är. O, underbara ord, som nu följer i vår psalm: "Så hög som himmelen är över jorden låter han sin nåd vara väldig över dem som fruktar Honom." Måtte varje kristen djupt inskriva i sitt hjärta dessa herrliga ord, denna stora bild, som Herrens Ande själv brukat, och de ska göra ett himmelskt paradis i hans hjärta. Tänk: Så hög som himmelen är över jorden — det kan ju inget mänskligt öga mäta; och ändå står det här, att lika högt låter Herren sin nåd vara väldig över oss.

Nu är himmelen så hög över jorden, att för alla de ojämnheter, som är på jorden, inte den minsta ojämnhet därav uppkommer på himmelen. Visst är det för oss här nere ett stort avstånd mellan dalbottnen och de högsta bergspetsarna; för oss här nere är det alltså stora ojämnheter på jorden. Men var säker på att ingen bergspets når till himmelen för att där göra någon ojämnhet!

Så är det också med synderna och nåden. För oss är våra synder ofta såsom höga berg; men Guds nåd är så hög över dem alla, som himmelen är hög över jorden, så att alla våra synder inte ens ska göra den minsta ojämnhet i nåden. Och tänk: Skulle synderna göra en ojämnhet i nåden, så att vi hade nåd hos Gud, då vi gjort några bättre gärningar, och inte hade samma nåd, då några brister visat sej, då vore ju rättfärdigheten sannerligen av gärningarna, och allt vore falskt, vad evangelium lär om försoningen och nåden.

Men känn här, hur förnuft och känsla hisnar vid denna tanke! Och Kristus, som säger om de skröpliga lärjungarna: "Nu är ni rena, och alldeles rena", och Paulus, som säger: "Är det av nåd, så är det inte av gärningar", och David, som här säger, att nåden är så hög över oss, som himmelen är hög över jorden, de måste alla vara dårar och lögnare!

Så djupt sitter den smittan i oss, att nåden måste bero av gärningarna. Men den, som ska kunna stå fast i sådan trons kamp, måste djupt skriva in den Helige Andes ord i sitt hjärta och rätt allvarligt be Gud om tron.

Mot din Frälsare du väger
dock så litet, käre vän!
Synd och fromhet som du äger

kommer ej i räkningen. 

tisdag 26 september 2023

"Ert liv är fördolt med Kristus i Gud." (Kol. 3:3)

Observera: vårt liv i Gud är fördolt! — och fördolt med Kristus! Kristus är vårt liv, men Kristus är fördold; därför är vårt liv fördolt. Så talar här aposteln. Detta bekräftar också alla heligas erfarenhet.

Men vi — vi vill inte låta detta vara sant och riktigt talat, utan vi säger: Vore det ett verkligt liv med Kristus i Gud, skulle det väl inte vara så fördolt, utan lysa fram, förnimmas, synas och kännas något mer. Nu, låt oss se hur det förhåller sej med det.

Sant är det, att "den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sej själv" att "Guds Ande vittnar med vår ande, att vi är Guds barn".

Sant är det, vad Johannes så ofta upprepar: vi vet — vi vet att vi är av Gud; vi vet att vi är Guds barn; vi vet att Gud blir i oss.

Sant är det, att den människa, som inte vet med sej någon omvändelse, någon väckelse ur syndasömnen, något arbete under lagen, någon förlossning i Kristus, något nytt liv med Kristus och ny vandring efter honom, utan ännu är ett med världen, om än inte i dess grövre väsende — sant är det, att en sådan bedrar sej själv, om hon menar sej ändå kunna leva det fördolda livet med Kristus i Gud, om hon så vill förstå detta språk, som skulle livet i Kristus inte ha några bestämda tecken, inte någon viss kraft och bevisning. Nej, nog står det fast vad Skriften lär om Andens frukter, varav det goda trädet ska kännas igen.

Men att det andliga livet ändå på samma gång är så fördolt, det kommer sej av följande omständigheter:

Först att vårt fallna, blinda förnuft dels aldrig rätt förstår sej på Andens verk och frukter, dels inte aktar dessa, utan vi vill liksom med händerna gripa själva livet, se och förnimma detsamma. Stundom är vi inte nöjda med de Andens frukter, som Skriften uppger, utan vill själva bestämma, hur det andliga livet skulle uppenbara sej; så att t. ex. då Skriften nämner såsom de förnämsta Andens frukter: kärlek, fröjd, frid etc, så säger många: "Ja, vad är detta? Visst blev det en ny kärlek i mitt hjärta, då jag fick förlåtelse för alla mina synder, visst fick jag en fröjd och en frid med Gud, som jag aldrig förr haft; men, vad är detta? De är ju så svaga och obeständiga dessa ting hos mej. Jag borde ju ha en vida större och beständigare kärlek, fröjd, frid, saktmodighet" o. s. v. Eller också trånar vi efter några inre förnimmelser och känslor av själva livet i oss, och när sådan känsla saknas, genast tvivlar vi på livet.

För det andra är vårt liv i Gud allradjupast fördolt då, när Gud inte bara undandrar oss all känsla och kraft av tron, utan också låter mycken synd och skröplighet överfalla oss, tillstäder satan på det gruvligaste sålla oss, fresta och plåga oss med syndiga tankar, lustar och begärelser, ja, så att vi också under tiden förgår oss, så att Petrus förnekar sin Herre, ljuger och bannas; så att Paulus och Barnabas träter. Se, när något sådant händer oss — o, var är då vårt liv med Kristus i Gud, menar vi. O, nej? Att tro att Guds Ande skulle bo i mej — det är grövsta galenskap! Nej, inte Guds Ande, utan djävulens. Se, nu är sannerligen vårt liv med Kristus rätt djupt fördolt.

Slutligen kommer också till detta, att Gud låter varjehanda vidriga erfarenheter, olyckor och lidanden möta oss, ja, såsom en störtflod överskölja oss; så att mot en from Job förenar sej på en gång alla krafter, naturen, människor och andar, då rövare, stormvädret och åskan tar ifrån honom allt som han äger, ända till barnen; djävulen river hans kropp, hans hustru begabbar hans tro, hans arma hugsvalare välter nya stenar på hans börda, och hans eget hjärta rasar i hädelse, så att han förbannar sin födelsedag. O, var är nu den högt benådade mannen, vars like inte fanns i landet? Var är nu den synnerliga Guds vänskap som han skulle äga? Sådant må väl heta att djupt, djupt fördölja vår herrlighet.

Av allt detta onda, som övertäcker och fördöljer vårt liv med Kristus, är likväl inte något att likna vid synden. Yttre lidanden är däremot gyllene lidanden. Man kan snart nog låta lära sej, att dessa är ett faderligt ris, att "den Herren älskar, den agar han". Men synden, djävulens rasande i köttet, ihärdiga syndalustar och den därpå följande döda känslan och föreställningen om Guds rättvisa övergivande, om Andens bortvikande m. m. — se, dessa är de rätta dödsstötar, som går oss genom märg och ben och i grund förmörkar vårt nådeliv. Då hjälper vanligen inget annat än överge all tanke på sitt eget nådeliv och blott se på den evige, oföränderlige Guden själv, om inte han kan frälsa och ännu hjälpa saken. Men när det åter klarnar, kan man väl få se att mitt i det svarta mörkret fördolde sej inte bara ett oförändrat fadershjärta i Gud och vår oförminskade rättfärdighet i Kristus, utan också ett sant, levande, kämpande nådeliv i vårt hjärta.

Att väl veta hur Gud underligen för sina heliga och på detta sätt fördöljer livet under döden, rättfärdigheten under synden, nåden under vreden, ja, himmel under helvete, det är den höga Guds visdom som framför allt annat är oss nödvändig, om vi ska hålla ut med denne Herren.

Fördolda liv, som av Guds Ande födes
och inte dör, när annat allt förödes,
det livet även mig, o Herre, giv.
Du ädla liv, dig äger Jesu vänner,
de Faderns barn som världen inte känner.
Kom till mig in, hos mig förbliv.
Fördolda liv.

lördag 16 september 2023

"Låt era länder vara omgjordade och era ljus brinnande." (Luk. 12:36)

Dessa ord uttalar i bildspråk just detsamma, som Herren strax därpå tillägger: "Var lika de människor, som vänta sin herre, då han ska komma igen från bröllopet, så att när han kommer och klappar, öppnar de strax för honom." Och vad själva saken eller den andliga meningen därav beträffar, vill Herren säga: Var varje stund beredda för min ankomst, låt mej och min tjänst vara ert beständiga ögonmål, vakta er, så att era hjärtan inte försjunker i något annat och blir försoffade, behärskade av världen eller köttet och alltså oskickliga att rätt tjäna mej och med fröjd ta emot mej. Jag är till min synliga umgängelse borta ifrån er, tills jag vunnit min brud (det är, den församling eller hela det antal av människosläktet, som ska vinnas); men då ska jag återkomma i stor herrlighet till att döma levande och döda. Se till, att ni ständigt är beredda för den dagen.

Men till att vara beredd för den dagen fordras isynnerhet två saker: Det första är, att vi ständigt är klädda i bröllopskläderna, det är, lever i tron, i dagligt iklädande av Kristi rättfärdighet, så att vi inte avsomnat från den syndakänsla, som verkligen driver oss till Kristus, utan alltid har en sådan nöd av våra synder, att vi inte kan leva utan Kristus och ordet om Honom. Detta är den stora huvudsaken för att med fröjd möta domaren, ty "den som har Sonen, han har livet"; den som lever av hans kött och blod, det är, av hans försoning, den äger alldeles bestämda försäkringar om det eviga livet. Detta är det första villkoret för att kunna dö saligt och bestå inför Kristi domstol.

Men sedan, för att vi ska ha en "riklig", en fri och fridfull "ingång i vår Herres och Frälsares eviga rike" och inte komma in blott "såsom genom eld", är det också nödvändigt att se till, att vi lever i en frisk kärlekens ande, att vi med lust och glädje tjänar Honom och far efter det, som är ovantill, så att inte våra hjärtan är  förtungade av levernets omsorger, av girighet och andra herrskande synder eller av hat och oförsonlighet mot någon medmänniska, varigenom det förtroliga framgåendet till Gud förhindras. Att alla sådana hinder undanröjs och kärlekens tjänst är i övning, det är vad som närmast åsyftas med de orden, "att länderna är omgjordade" och "ljusen brinnande". Herren Kristus ville härmed isynnerhet förmana oss, att inte låta det köttsliga, säkra och fåfängliga levernet åter ta överhand.

Detta ser vi ännu tydligare genom hans tillägg i v. 45, 46, där Han säger: "Men om den tjänaren sa i sitt hjärta: Min herre dröjer visst att komma igen, och började slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka och bli drucken; så kommer den tjänarens herre, på den dagen han inte förmodar." Denne tjänare betecknar visserligen en inte blott vårdslös utan helt avfallen kristen, såsom vi ser därav, att själva den eviga vredens dom drabbade honom, varom Herren säger: "Han skall hugga honom i stycken och ska sätta hans lott med de otrogna." Men vi ska aldrig glömma, att det är just till detta förskräckliga slut det kan leda, när en kristen bara börjar vara så vårdslös och säker, att han inte fruktar för farorna och inte låter varna sej. En sådan säkerhet leder just till ett helt avfall, till andlig död och till evig fördömelse.

Därför är det alldeles säkert, att såvida vi ska frälsas, måste vi ovillkorligt ta Kristi varning till hjärtat och, om vi börjat bli världsliga, fåfängliga och säkra, bryta upp från detta säkerhetens läger och söka all Guds barmhärtighet och nåd att återkomma till den första, gudfruktiga och vaksamma anden, vari vi från början levde, då Gud omvände oss.

Vi ska i hela den heliga Skrift ifrån dess första sida till den sista inte finna ett enda ställe, som ger hopp åt en säker människa, att det ska gå väl även för henne. Det står aldrig ett enda ord, som innehåller: Gud är så nådig och trofast, att även om du inte räds för synden och djävulen, även om du är sorglös, så skall dock Herren genom sin nåd hjälpa dej. Nej tänk, något sådant löfte finnes aldrig i Skriften. Där är underbart nådefulla löften för syndare, ja vid de allrasvåraste frestelser, fall och synder, men märk, alltid blott för den händelsen, att syndaren låter tukta sej, kommer till bättring, ånger,  räddhåga, strid, bön; då hjälps allting — men eljest icke. Själafiendens härar ska bestämt fördärva de säkra. I detta fiendeland skall människan antingen vara i kamp och räddhåga och då endast genom Guds starkhets makt frälsas, eller också bliva säker och obekymrad och då förgås.

Så går det alltid till i ett vanligt krig. Så går det också till för den, som har att sträva upp mot en strid flod, för att inte föras ned i det branta fallet; lägger han sej att sova i sin båt, så ska han genast börja vräka och snart förgås i djupet. Och vi har ju i hela vår natur ett fördärv, som ständigt drager bort från salighetens väg; och därtill kommer världens och djävulens oförtrutna arbete i samma syfte.

Allt detta kan förklara, varför vi nödvändigt måste hörsamma denna Herrens förmaning: "Låt era länder vara omgjordade och era ljus brinnande."

Så låt oss då vaka och be med all flit,
att tro, hopp och kärlek må brinna.
Ja, låt oss i ljus följa brudgummen dit,
där ofattbar fröjd står att finna:
det himmelska bröllopet. Amen.

torsdag 7 september 2023

"Om husbonden visste, på vad stund tjuven skulle komma, förvisso vakade han och icke tillstadde uppbryta sitt hus." (Luk. 12:39)

Med denna liknelse om tjuven vill Herren Kristus framställa faran av att inte vara beredd för hans ankomst, samt att, då vi säkert skulle vaka, om vi visste stunden för hans ankomst, det är skäl att vara alla stunder beredda. Att detta är liknelsens syfte, det ser vi av Herrens egen tillämpning: "Därför var också ni redo, ty den stund ni inte tänker, ska människans Son komma."

Först ser vi hur detta Kristi tal i grunden slår ner drömmen att med hans synliga ankomst bara en ny herrligare nådetid ska börja på jorden - och inte den yttersta domen. En sådan Kristi ankomst vore ju inte farlig såsom tjuvens. Herren själv säger, att när han kommer i sitt majestät, ska han döma allt folk och på det sättet, att de rättfärdiga endast ska bjudas in att besitta det rike, som är dem tillrett ifrån världens begynnelse, men de andra bortvisas i evinnerlig eld. Så har också den apostoliska tron från begynnelsen varit: "Uppstigen till himmelen — dädan igenkommande till att döma levande och döda." Hur lärda, fromma eller välmenande de tolkare må vara, som motsäger de många och tydliga förklaringarna av Kristus själv, att när han återkommer synlig i skyn, han kommer till den yttersta domen, må vi frimodigt förkasta och bortvisa deras tydning, såsom varje annan motsägelse mot Kristi tydliga ord.

Likaså nedslår denna vår text den andra drömmen, varmed fåfänga själar tröstar sej, nämligen den, att om man inte i tiden kommit i gott förhållande till Gud, ska det kunna ske efter döden; att i andevärlden också ska vara en nådetid. Vore detta sanning, skulle inte Kristus göra det så angeläget att vara redo, när Han kommer. Ja, då skulle det vara idel fåfänga ord, när Skriften säger: I dag, i dag, om ni får höra hans röst" — "i dag är den behagliga tiden, nu är salighetens dag".

Herren Kristus lär alltså, att när han kommer antingen med döden eller med sin egen synliga uppenbarelse, då är det slut med nådetiden, då återstår bara den avgörande domen och evigheten. "Var därför redo då, när människans Son kommer", säger han, redo, färdiga att då gå in med honom i bröllopssalen. De, som inte då är redo, inte då har olja för sina lampor, utan nu vill skaffa den, blir för evigt utestängda. Så lär Herren själv i Matt. 25:1—12. Och de jungfrurna ropade och bad: "Herre, Herre, låt upp för oss!" Men nej, här gavs nu ingen nåd — det var slut på nådetiden. Ja, så lär Herren. Därför tillägger han även där: "Vaka fördenskull, ty ni vet varken dag eller stund, när människans Son kommer."

O, är det sant, vad Herren här förkunnat, att det är för evigt slut med all nåd och alldeles förlorat med den människans salighet, som nte är redo när han kommer, eller när han kallar hennes själ bort genom döden? Vad än vårt blinda förnuft må tycka därom, så har dock han sagt det som är den evige domaren. Vem skall jag tro om inte honom? Men då är det ju alldeles förskräckligt, att en enda stund vara oberedd — en enda afton somna, utan att med visshet veta sej vara i Guds vänskap. Tänk, om döden överraskar dej (han kommer ju ofta såsom en tjuv om natten), så att du inte mer vaknar i tiden, och du har gått in i evigheten osalig! Här finns inga ord att uttrycka förskräckligheten av en sådan händelse. För evigt osalig — för evigt förtappad! Det är för den händelsen, Herren Kristus här varnar.

Och vad råd ger han då, för att vi må undgå den förskräckliga händelsen? Var redo, säger han, vaka! Men vad är då det att vara redo? Det måste ju nödvändigt betyda, att vi har det så med Gud och vår själ, som Herrens eget ord lär om det för saligheten alldeles nödvändiga. Och detta är ju då, att vi är "klädda och inte befinns nakna", klädda i "bröllopskläderna". Det är ju en outsäglig, tänkvärd förkunnelse, då Herren Kristus säger, att även ibland dem, som genomträngt hindren av köpenskap och avelsgård, likväl finnas sådana, som sist ska kastas i det yttersta mörkret! Och det bara därför, att de inte haft den erfarenheten, den slags bättringen, varigenom man så avkläds och berövas all tröst i sin egen fromhet, att man inte kan umbära Kristi rättfärdighet och evangeliets ord om honom.

Om du inte har "gjort ett förbund med döden och förvetat dej med helvetet", måste du ju ta sådana Herrens egna ord till hjärtat och fråga dej inför honom: Är jag i en så beskaffad erfarenhet? Har jag till mitt livsbehov Kristus, hans försoning, hans rättfärdighet, så att jag inte bara förstår och vet, att det så ska vara, utan verkligen lever däri, verkligen av min syndanöd tvingas att "två mina kläder i Lammets blod"?

Se, kära själ, har du det så, böj dej då för Gud och tillbed. Ty då är du förvisso "klädd i bröllopskläderna".

Herre Jesus, håll mig redo
till ditt möte varje stund!
Sen må jord och himmel falla,
fast består min sällhets grund.
Herren kommer, Herren kommer,
slut är då all jordens strid.
Bruden siras, bröllop firas
i en evig fröjd och frid.

torsdag 31 augusti 2023

"Guds frid regere i era hjärtan!" (Kol. 3:15)

Att vi skulle ha frid med Gud var det förnämsta målet för hela Kristi försoning. "Näpsten ligger på Honom, för att vi skulle ha frid. Rättfärdighetens frukt ska vara frid, och rättfärdighetens nytta ska vara evig stillhet och säkerhet. Så att mitt folk ska bo i fridshus i trygga boningar och i skön ro." Och Paulus förklarar det så: "Då vi har blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."

Nu, så talar Skriften. Skulle inte då Guds frid regera i varje troende hjärta? Eller är det inte sant, vad Skriften säger, att då vi blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud? Skriften kan inte ljuga. Vadan kommer det då, och vad betyder det, att likväl denna verkliga frid med Gud är en så sällsynt gäst ibland oss?

Vi talar inte om dem som aldrig ens vet vad en sann frid med Gud vill säga. Dessa har antingen så mycket frid av annan art, att de aldrig kan få Guds frid, de lever i säkerhetens frid, en frid, som kommer av ett friskt, lätt blod, eller av god lekamlig ställning och dylikt. Eller också är de väckta, jagade och marterade trälar under otro och lagarbete, invärtes gnagna av en pinsam oro, av fruktan och styng i samvetet. Dessa borde endast märka, att det fattas dem ett viktigt stycke, ty Skriften säger ju uttryckligt, att då vi har blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud. Eller månne Skriften ljuger! Förstår du inte, att det fattas dej den verkliga tron?

Men vi vill tala om dem, som har kommit till tro och frid, men åter sjunkit ner i ofrid, räddhåga, mörker och trälsinne, och som suckar: "Min näpst är var morgon för handen; vaknar jag, så är det räddhåga; somnar jag, så är det ängslan; mitt liv är suckan." Då frågas: Vad är orsaken, att även troende själar ofta går i ofrid och kval?

Svar: Att en kristen endast saknar känslans frid, under det han dock ser på Kristus och evangelium, men han får det inte så in i hjärtat, att det ger liv och frid, detta är mer pinsamt än farligt. Ty om han dock kan säga: "Likväl förblir jag, Herre, ständigt vid dej; om än min kropp och själ försmäktade, är du, Gud, alltid mitt hjärtas tröst och min del. Om du än låter mej vandra i en mörk dal, så är du dock trofast, och det blir efter ditt ord." Se, om jag ännu kan tala så med min Gud, då är det inte farligt, då är den ofriden inte till döds, utan till Guds ära; då kan den bestå bara i ett Guds fördöljande, en behövlig tuktan, eller också i en naturlig sjuklighet, som inte alls rör själen.

Men då man är utan allt fäste i ordet, tänker hit och dit, ser på sina synder och sina plikter och sina företag att hjälpa sej, men allt är träldom och räddhåga; då är det fara på färde, då är det en otro och ett trälsinne, som kan bli till döds, om där icke snart blir hjälp och tröst.

Vad bör då sådana själar göra? Först böra de upphöra med allt eget görande; de bör låta straffa sej för sin otro och självrättfärdighet och besinna, hur de därmed försmädar den käre Frälsaren för allt vad han så rikligen har gjort och lidit för oss samt i ordet och sakramenten skänkt och tillsagt oss. De bör vakna och besinna sej, att de går och skådar bara på sej själva, sina synder och sina känslor, liksom  deras synder nu gällde mer än hela Kristi förtjänst, och deras tankar, känslor och tycken gällde mer än alla Guds vittnesbörd, både Andens, vattnets och blodets! De bör besinna sej, att de går och tänker, gissar och menar hit och dit och väntar svar på sitt hjärtas frågor ur luften, då Herren lämnat svaret i sitt ord och sina sakrament.

Därför: när det fattas dej frid med Gud, när i ditt hjärta är mörkt och ängsligt, sätt dej inte ned att bara tänka hit och dit, hur det må vara med din själ och med Guds nåd emot dej. Ta dej inte heller före att bara arbeta på ditt hjärta, för att det ska tänka gott om Gud. Nej, hör, läs, betrakta evangelii ord, under suckan till Gud om öppnade sinnen, om trons gåva. Och se, om du bara får ögonen öppnade, så att du ser Guds herrlighet i hans evangelium, så ska du få stor, outsäglig frid.

Den värsta fridstöraren och anfäktningen består i våra synder samt i tvivlen på vår omvändelse och rättsinnighet. Men nu säger aposteln: "Vi blev förlikta med Gud genom hans Sons död, den stund vi ännu var ovänner." Om jag är i den anfäktningen och sorgen, att jag inte är rätteligen omvänd och därför inte får tro, så säger aposteln, att vi blev förlikta med Gud, den stund vi ännu var ovänner — inte den stund vi blev omvända och Guds vänner — och genom hans Sons död, inte genom vår bättring, ånger och tro. Kunde jag blott tro detta, att hela världen blev i Kristi död förlikt med Gud, och att på ögonblicket när denna nåd blir mitt hjärtas föremål, dess tröst eller åtminstone längtan, jag genast är rättfärdig och salig, att jag således bör tro på en nåd som finnes till förrän jag tror, som finns till för hela världen; då måste jag ju få en stor, hög och salig frid för den nämnda anfäktningen.

Och när en om sin synd och sin bättring bekymrad själ får denna tröst, då är där både omvändelse, bättring och tro av rätta slaget.

O vad är väl all fröjd på jorden
mot en droppe av Jesu frid!
Har du frid i vad Jesus gjorde
störs den inte av världens strid.
"Han är friden" - de kära orden
tröstar även i nödens tid,
tröstar även i nödens tid.

onsdag 30 augusti 2023

"Var nyktra och vaka!" (1 Petr. 5:8)

En väg, på vilken många saliga Guds barn förlorar livet, är den andliga lättjan — bortläggandet av vapnen, försumlighet i nådemedlens bruk, samt i trons och goda gärningars övande. I början av nådevägen var det så kärt att få umgås med ordet, läsa, höra, tala, skriva om Kristus, om tron, om nåden, om kärlek och goda gärningar, samt att i bönen tala med sin Gud och vid nattvardsbordet bespisas av honom. Då var också alla dessa stycken livliga och dyrbara för hjärtat, och hela väsendet var kristligt.

Men efter något år blev detta allt mindre angeläget, då kom till äventyrs nya göromål och hinder; djävulen gjorde dessa mycket viktiga och ingav själen dessutom, att hon ju visste, vad hon behövde veta, kunde nu någon tid leva av minnet och hoppas, att Gud väl skulle uppehålla livet. Kan han nu bara föra själen ifrån ordet, då kan han sedan föra henne, vart han vill, inge henne vad som helst. Detta är en väg till allehanda avvägar, sjukligheter och fall. Snart ser själen inte flera synder hos sej än dem förnuftet straffar; snart tror hon inte mer om nåden än vad hon anser sej värd att få tro; men då syndakänslan dör ut, har hon nog tröst ändå. Och så står hon snart åter i ett rent naturtillstånd.

Till den andliga lättjan hör också att försumma ordets efterlevnad och att inte ge akt på Andens röst. I början ville själen göra allt vad Herren har befallt oss, var uppmärksam på alla kristliga plikter. Visst inte kunde hon fullgöra dem alla, dock stod hon i uppsåt och strävan därefter och höll varje brist däri såsom en synd, som hon inför Gud beklagade, bedjande om förlåtelse för den samt om nåd och kraft till förbättring. Nu däremot börjar hon föresätta sej själv ett visst mått hur mycket hon kan och ska göra; och allt det övriga lämnar hon alldeles, strävar inte efter det, tänker inte på det.

Och när hon så inte far efter mer, än vad hon redan gör, blir därav en naturlig följd att hon inte får någon brist att ångra, att hon snart är så god som hon vill. All självbelåtenhet kommer nämligen bara av lättja och av förgätande av Guds helighet, Guds buds andliga krav. Och när nu människan är nöjd med sej själv, inte mer känner skuld och brist, vad är då tron och hela det andliga livet? Vad är då Kristus för henne? En drömbild, eller väl en heliggörare, men inte en försvarare hos Fadern; en konung som man skall bekänna, hylla och hedra, men som i sanning i hjärtats djup inte är så viktig, kär och oumbärlig, som en försvarare vore, som står i Guds åsyn för oss och varje stund är vår enda rättfärdighet.

I korthet, Frälsaren, Försonaren har för hjärtat förlorat sitt rätta och egentliga ämbete och värde, är inte i sanning hjärtats liv och tröst, utan är det endast i inbillningen och i munnen. När första stycket, bättringen, syndens känsla, är förlorat, så är både det andra och det tredje falskt. Det är på denna väg, som det av en kristen blir en farise.

Av denna lättja kommer även en annan olycklig följd, nämligen denna tomhet i själen, denna ledighet, ledsnad, ljumhet och säkerhet, varigenom alla portar öppnas för djävulen och hans sällskap. Då där inte mer är någon strid eller någon segerfröjd, ingen synd, ingen nöd, ingen bön, ingen glädje över nåden, kort sagt ingen övning, så är kristendomen snart utlärd, har inget särskilt i sej, endast ledsnad och tyngd.

Detta är det tillstånd, som Kristus kallar, att huset är rensopat och väl tillpyntat. Dit går djävulen och ger själen en sysselsättning i ledsnaden, en uppfyllelse i tomheten — någon avgud, eller någon syndalusta, som han framställer mycket behaglig och ljuvlig och inte farlig. Denna smakar nu ovanligt väl efter fastandet, emedan där är förut så tomt, så ledigt, där var ingen övning, ingen skatt, inget kärt sällskap för hjärtat; och människohjärtat är så danat, att det alltid vill ha någon uppfyllelse, någon skatt, något sällskap — då nu skatten saknas, glädjen över nåd, umgänget med Gud och abbaropandet upphört, då smakar och intar en de nya sakerna, då super hjärtat i sej vad djävulen erbjuder, såsom en tom svamp suger i sej vatten.

Och med denna lustan eller avguden, t. ex. världsvänskap, eller världsära och utmärkelse, eller jordisk vinning, eller vällust, eller någon annan avgud — med denna går den gamle "starke" med sina sju ännu skadligare andar ditin, "och de bor där".

Det är sant, visst får varje kristen förebrå sej mycken andlig lättja och försumlighet; men därvid bör den åtskillnad märkas, dels att deras beklagade tröghet ofta bara är en saknad av känslans livlighet, under det att de ändå dagligen står i övning, brukar nådemedlen och far efter att både tro och älska; dels att även om verklig lättja inträffar, men de likväl låter Herrens Ande straffa och uppväcka sej, så att de räds därför, börjar ta till ordet och hos Gud söka nåd att bli bättre, så blir ändå där inte död. Men går det däremot så, att man inte har några bestraffningar för sin lättja, eller inte får tid att lyssna till Andens väckelser, utan det får gå an och gå fram, så illa det är, då lutar det till fall och död.

Vaka, själ, och bed
och till strids dig red.
Räds att frestarn lägger snaran
där du minst förmodar faran.
Sådan är hans sed.
Vaka, själ, och bed.